Fotboll som fick mig att lyfta blicken

Jag såg den fantastiska dokumentären Undefeated härom dagen. En man i Memphis är volontärcoach för ett fotbollslag på ett high school med ganska dåligt rykte. Många av eleverna kommer från hyfsat ruff bakgrund. Coachen driver ett eget företag och har egen familj med fyra barn men han älskar de här fotbollskillarna som på grund av laget dyker upp i skolan lite oftare. När laget förlorat en match samlar coachen killarna och pratar om karaktär. Det som säger något om en människa är hur den tar sina motgångar, att vara en vinnare är inte svårt, men att stå upp när man förlorat, det är bevis på karaktär.

Han låter också en framgångsrik spelare prata med laget som frågar killarna hur många av dem som har en förälder som gått på college. Ungefär 3 av 20 räcker upp handen. Han frågar hur många som har en närstående, bror, pappa, morbror, kusin som suttit inne. 17 av 20 räcker upp handen. Spelaren berättar att han hade exakt samma utgångspunkt men att fotbollen tagit honom till en annan plats. Han säger att det inte spelar någon roll var man varit utan vart man ska. Vissa av ungdomarna gråter och jag gråter för att de så kaxiga grabbarna som suttit i ungdomsfängelse, som varit avstängda från skolan och laget och kommit tillbaka har fått en förebild och känner sig mindre ensamma.

Jag tror att det är det allt handlar om när det gäller motgångar. Så fort man inte längre känner sig ensammast i världen om problemet, så fort man får se någon som faktiskt kom ut på andra sidan eller som också kämpar så pallar man lite till. Men jag tror det måste vara en positiv förebild. Jag kan inte tänka på barnen i Afrika när jag är arbetslös, det hjälper inte mig att klaga mindre just då. Jag kan inte tänka på dem som dött i cancer när jag själv kämpar mot sjukdomen. Man måste relatera till dem som sitter i samma båt eller dem som det gått bra för, det är det enda som kan hjälpa i den stunden. De som har det värre kan man tänka på sedan och vara tacksam att man har det bättre, men det finns ingen kraft i det just där och då. Det är klart att jag vet att det finns dem som varit arbetslösa i flera år, som är utförsäkrade och som lever på existensminimum, det är fruktansvärt att det är så. Men det i sig ger inte mig någon kraft till att fortsätta kämpa mig själv till en annan tillvaro. Det får mig snarare bara att vilja ge upp, lägga mig ner på marken här och nu.

Vikten av positiva förebilder och helst inom ditt eget område, som är ganska nära dig själv. Om jag tittar på Bill Gates eller Sofia Coppola kan jag bli helt låst, jag är varken överintelligent eller född med en pappa som råkar vara Gud inom just det området som jag vill hålla på med. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska titta men den där dokumentären gav i allafall energi att lyfta blicken.

Lite vårsol på det så tror jag att det kan hända grejer.

Vi kan väl prata om blommor och bussar

Det är få som ger mig skrivkramp. En är min vän Tomas som ibland berömmer den här bloggen, honom har jag stor respekt för, jag tycker att han är smart och jag litar på hans omdöme, hans beröm är något man förtjänar. Den andra är Bodil Malmsten, madame B. Inte för att jag för mitt liv tror att hon läser vad jag skriver men blotta tanken på henne kan få mig att vilja flytta långt ut på landet och hugga ved resten av livet och aldrig mer lyfta en penna. Men det gör jag ju inte, jag bor ju granne med henne, rakt ovanpå henne faktiskt, när jag bor i Stockholm. Och när jag nu hör Värvet-avsnittet där hon sitter bakom mikrofonen och pratar, något hon så sällan gör, så vill jag flytta hem imorrn bara för att springa på henne i trappan igen. Jag har aldrig vågat säga att jag läser henne, aldrig vågat erkänna att jag ens vet vem hon är, hon gillar ju inte sånt, beröm, hon kanske uppfattar det som fjäsk, nej det går bara inte. Våra små fragment till konversationer har handlat om dörrmattor, New York och min hund. Extra konstig kände jag mig när jag sett premiären på hennes föreställning på Södra teatern och sen krockade med henne i porten. Men vad skulle jag säga, du är så bra. Nej herregud vad banalt, nej det går inte, aldrig, never, jamais.

Hon är ju inte bra, bra framstår som det löjligaste ordet någonsin i sammanhanget. Hon är definitivt en av dem som fått mig att skriva, att fortsätta skriva fast jag aldrig vet vad jag ska med det till. Hon är en av dem som fått mig att känna mig lite mindre ensam och tokig när jag haft klippkort hos psykvården och bytt mediciner och tittat på världen och inte alls begripit vad jag har här att göra. Hon säger i intervjun att hon hatar när man kallar det lyckopiller för man blir ju inte lycklig, man blir funktionsduglig. Där går vi två på Mariatorget och är funktionsdugliga, ibland känner jag mig verkligen inte mer än så. Vi skulle kunna vara det tillsammans kanske, prata om luktärtorna som börjat komma upp på balkongen eller vilken busslinje i Stockholm som är bäst. Men jag skulle aldrig våga. Skulle vara så rädd att störa när hon letar efter rätt ord till en mening i senaste boken eller när hon tänker på något viktigt om utförsäkrade människor hon läst om i tidningen. Och där kommer jag och pratar om blommor eller bussar. Nej.

Aldrig, never, jamais.

Behåll kakorna, tack å hej

Det var det jobbet, han knappt värma upp kontorsstolen innan jag fick lämna den men så kan det gå, det går fort i hockey. Det var ett ohyggligt ostrukturerat projekt, mitt jobb var att styra upp med mina utmärkta ledarskapsegenskaper, hålla många bollar i luften och allt det där. Men igår blev jag varse det grava budgetunderskottet som gjorde det omöjligt för mig att vara kvar och styra och ställa. Kan inte säga att jag gråter floder, det var ett jobb, det var någonstans att gå, det var en tanig, blek britt till kollega men projektet var inte i drömklassen. En Facebook-kampanj för en produkt vars enda mål var att vara "lite kul". Jag har lätt allergi för saker som bara ska vara "lite kul". Varför ska de då göras? Och varför lägga ribban så oerhört lågt när sociala medier faktiskt är en chans att interagera med människor, ha en dialog med dem, lyssna på dem, lära sig något av dem, skapa något med dem.

Jag hann i allafall lära mina kollegor vikten av kakor på kundmöten.

Nu väntar jag istället med spänning på utslaget av min guerillakampanj för mig själv som utspelat sig under veckan. Wieden+Kennedy, Mother och Anomaly har fått påhälsning av mina rosa plakat. So far har jag fått svar på twitter av Mother, i övrigt silent treatment. Men det här var bara första etappen, jag flyttar fram mina plutoner, laddar om artilleriet och siktar.

Skarpt.

Den största jakttrofén i reklamjungeln

Att fånga en creative director är inte jakten för en nybörjare. Creative directorn, eller cd’n som vi kallar hen i skogarna är en svårfångad art, passen kan bli långa och sätta sig in i dennes psyke kan verka enkelt men under den ofta välpolerade men skäggiga ytan stöter jägaren ofta på oväntade beetenden. Detta oftast på grund av cd’ns vilja att förändra sina preferenser efter tidens tecken, så vill du ringa in din cd gör du gott i att studera litteratur såsom Monocle, ID och noga utvalda fixed gear bloggar.

Så till själva betet. Det bästa är såklart att närma sig bytet genom en kontakt i hens närhet. Detta är ganska enkelt gjort vegitationer som Stockholm där det kan räcka att ta vandringsleden Götgatan upp och ner några ganger men om man som jag, gett sig ut på internationella jaktmarker, kan bytets vattenhål vara svårare att identifiera. Det ska mycket till för att du ska kunna skrämma en cd, möjligtvis om du sitter på pass för nära boet, I övrigt rekommederar jag att ladda med det tyngre artilleriet för att sedan sikta skarpt, riktigt skarpt. Ammunition såsom mail eller telefon kommer inte få det att rycka i svansen på cd’n, det passet kan du lika gärna hoppa över. Tänk längre, tänk större.

I den djungel jag valt att jaga i för tillfället är antalet creative directors förvisso större än i svensk vegetation men du kommer snart bli varse att antalet jakttorn är ännu fler. Vart du än går kommer du se en lycksökare som är ute med håven, att hala in en creative director kan vara mycket lönsamt i längden om ni utvecklar en bra relation. Det ska erkännas att även jag till en början förlitade mig på den gamla skolans mailkontakt men blev ju självklart varse att här råder djungels lag i allra högsta grad. Äta eller ätas. Inboxen gapade lika tom som plånboken. Men som alla jägare vet, hungern är bästa sparken i röven att tänka utanför skogsbrynet, jag tänkte rosa.

Mina, vid det här laget, välkända budord är något jag håller fast i. Kill your darlings, ja, men inte dem här, I’m stickin to my guns. Jag tänkte större, jag tänkte 70x100 affisch, nu skulle creative directorn inte komma undan, nu skulle betet åtminstonde synas, och förhoppningsvis tuggas och sväljas. Efter bästa förmåga plitade jag sådeles ner mina bokstäver i en rosa färg som bytet inte kan blunda för och gick upp i svinottan för att rigga fällan i lugn och ro. Såhär tidigt på morgonen sover vanligtvis cd’n, förutom vid livskris där hen kan finnas på gymmet när morgondimman lättar. Så jag smög mig fram, förankrade betet på den välputsade glasdörren och drog mig snabbt tillbaka till närliggande kaffebar.

Av erfarenhet säger jag, var inte hungrig på jaktpass, jag rekomenderar starkt en välgjord cappuccino från områdets mikrorosteri och en surdegstoast på det. Etablissemanget kan även vara ett bra tillfälle att spana in konkurrensen, andra jägare som pustar ut efter avslutat pass. Tillsätt en stor portion tålamod till frukosten och se till att få en god natts sömn innan nästa pass, att få creative directorn med tassen rätt i fällan är inget som kan stressas fram. När du väl lagt ner ditt byte är det en trofé för livet. 

Den enkla människan rörd till tårar

Blir på lördagskvällen smärtsamt påmind om vilken enkel människa jag är. Vilka lätta poäng som kan plockas av mig som fjädrarna på en nyskjuten fasan. Jag hamnar på youtube, ni vet hur det är, man skulle kolla på en grej som leder till nästa och sen har associasiontrådarna tagit dig någon helt annan stans medan två timmar har passerat i en grisblink. Jag hamnar på småtimmarna i Pluras kök och det är där insikten är lika blåkall i ansiktet som skenet från datorn. Jag älskar det programmet. Jag blir så oerhört Stockholmssentimental. Alla hattar av för producenterna för denna skapelse för de lyckas klä av mig totalt naken, jag skulle göra vad som helst för att vara i det där köket. Jag vore en brödsmula om jag bara finge vara i din närhet. Dels tror jag att det handlar om mitt något skeva mansideal som jag så freudianskt nystade upp hos mig själv för ett tag sen, men i övrigt är det ju enkelt, programmet slår an på alla de starkaste strängarna i amygdala, vin, kvinnor och sång, gemenskap, mat och det goda samtalet. Lyckade, kreativa, vackra människor som dessutom känner varandra, eller iallafall låtsas hyfsat bra efter några glas rödpang. De är alla konstnärer, alla med samma våndor och här får de sitta vid ett lagom patinerat träbord som elegant copy+paste från Provence. Och det är lite för mycket grädde i såserna men herregud, c'est la viiiiiiiie, man lever bara en gång, Plura kanske lite kortare än alla vi andra men vadå, han hade det ju så gött på vägen. Jag ser ju allt det här, precis som man ser att den där halvmisslyckade karaktären i den amerikanska romantiska komedin aldrig skulle kunna ha den där lägenheten i New York med det skitjobbet men vi går på det för att vi vill. Jag går gå på det, jag äter det med sked, jag tar om, med extra chokladsås.

Till slut bestämde jag mig för att det var nog. När Mauro hade sjungit om nätterna på Ljusterö där hon hoppade från bryggan i hans Rolling Stones t-shirt, då var det tack för idag. Dock råkade jag även se trailern för uppföljaren, Pluras kök i Spanien där han gör om alla middagar i ett pittoreskt stenhus på den spanska slätten som hämtat ur en regelrätt Almodovar. Klippbilder från en lägereld i den varma natten, Helena af Sandberg som i lågornas sken säger att det är sånt här som får en att vilja leva. Andra klippbilder på Håkan Hellström, Plura flanerandes på den lokala matmarkanden, gitarrer, solkyssta fötter i flipflops, Bo Sundström sitter på trappen och sjunger "Vi kommer aldrig att dö" för Måns Herngren i panamahatt, h e r r e g u d jag går ner i brygga av sånt här!

Så när jag stängt av och kommit tillbaka till min verklighet, småhuttrandes på en madrass på golvet i Whitechapel så frågar jag stilla mig själv varför jag jagar runt efter livet på Londons gator? Allt jag vill är ju att sitta på ett trägolv i ett kök på Kungsholmen med vin i dricksglas när någon spelar gitarr och någon svänger ihop en risotto.

Nu kan jag ta helg

I en intervju med artisten Petter berättar han att när han skrev låten "Det går bra nu" gick det som allra minst bra i hans karriär. Men det vände.
Onsdag. Sitter i lägenheten i London och känner mig hyfsat värdelös och utom allt hopp att någonsin få ett jobb. Tomt i kassan, tomt i huvudet.
Torsdag. De ringer från företaget där jag var på intervju i måndags, jag fick jobbet.

Jag har ett jobb, jag börjar på måndag. Jag har under de senaste året utvecklat en stor sympati för långtidsarbetslösa. Ett tillstånd som bryter ner dig på så många fronter och till slut blir en ond cirkel av rastlöshet, uppgivenhet, skuld och skam. Jag har sökt jobb i ett år och under tiden frilansat med det jag kunnat. Under sommaren hyrde jag ut min lägenhet för att klara mig, till hösten fick jag säga upp min frilansplats och känslan av misslyckande lät inte vänta på sig. Och vad skulle jag göra, jag har varit egenföretagare i åtta år, här fanns inga stämplar att hämta. Den onda cirkeln snurrade allt fortare. Sysslolösa dagar. Förlamningen i att inte ha något att göra. Skammen för att man inte tar till vara på tiden och är glad att man är frisk. Oron att pengarna snart är slut. Man blir trött. Man blir stillasittande. Man blir trött för att man är stillasittande. Jag läste, lyssnade, försökte ändå förbättra mitt varumärke med all möjlig input medan tid fanns. Och varför hittade jag inte på alla möjliga olika egna projekt? Nu när jag har all tid i världen, det är väl bara att skriva herregud, skriv och sälj. Men jag var trött. Och orolig. Och deppig. Och ensam. Och arg på mig själv för att jag var trött och orolig och deppig och ensam. Men ändå, jag sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb. Skrev härliga, inspirerande, säljande personliga brev om hur fantastisk jag är. Försökte förpacka min CV på något überkreativt sätt så att den skulle stå ut, bli läst. Välj mig, ta mig, älska mig. Fast efter alla månader av dagdrivande visste jag inte riktigt vad jag sålde längre, vad har jag att erbjuda egentligen, vem är den där fantastiska människan som det står om i brevet, hon som är positiv, flexibel, energisk och nyfiken. Jag kände mig inte ett dugg nyfiken.

Så jag drog. Packade väskan och tänkte att det kunde ju inte vara värre någon annanstans. I London skulle jag iallafall få bo ihop med min bästa vän, gå på nya gator, få jobba på café ett tag utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Ingen skulle säga "men är inte du copywriter egentligen" för ingen skulle behöva veta. Jag fick ganska snabbt ett översättningsjobb. Inte särskilt kreativt eller stimulerande men det betalade nätt och jämt hyran. Jag fortsatte söka jobb, söka jobb, söka jobb under tiden. Autosvaren som sa att de fått så många ansökningar, att om man inte hörde något om en vecka var man tyvärr inte vidare i processen. Det var tyst. Tills för några veckor sen. Jag kom på intervju. Jag var en av sex personer. Och jag fick jobbet. Jag är copywriter/projektledare på ett produktionsbolag. Jag behövs någonstans. Det kommer att märkas om jag är sjuk, någon kommer att ringa och fråga var jag är. Jag kommer att känna mig värd att vara ledig på helgerna.

Och jag är så jävla glad och tacksam för det.

Lördagar förr och nu

Om man tycker att herr Kafka tog i lite när han lät sin karaktär en dag vakna upp i skepnad av nåtslags kräldjur är det inget emot vad jag just gjort mot karaktären i dramat som kallas mitt liv. Metamorfos räcker inte till, det är ingenting meta med detta, detta är extra-allt-morfos. Minst.

Jag har inte druckit en enda enhet alkohol eller rökt en endaste fimp sen i måndags. Jag vaknade vid åtta-snåret imorse, utvilad och med huvudet på skaft eftersom gårdagskvällen spenderades hemma med Sara, tittandes på På spåret, drickandes vatten. Jag går så och tränar eftersom träningsvärken från i torsdags är hanterbar. Jag går hem och lagar mig själv lunch. Jag skär omsorgsfullt morötter och vårlök julienne och kokar lätt i saltat vatten. Grönsakerna får sedan slå följe med mina egenplockade, egensmugglade trattkantareller från i tidig höst i en omelett. Till det intar jag sallad på kokt dinkel och avocado. När nu jag ätit upp det här tänkte jag promenera mig till trevligt kaffe-etablissemang med en god bok.

Ja det är väl safe to say att min karaktär är hyfsat mycket extra allt, oavsett vad den för tillfället hänför sig åt. Och så tror jag det kommer att förbli det här eposet, livet, ut.