Lördagar förr och nu

Om man tycker att herr Kafka tog i lite när han lät sin karaktär en dag vakna upp i skepnad av nåtslags kräldjur är det inget emot vad jag just gjort mot karaktären i dramat som kallas mitt liv. Metamorfos räcker inte till, det är ingenting meta med detta, detta är extra-allt-morfos. Minst.

Jag har inte druckit en enda enhet alkohol eller rökt en endaste fimp sen i måndags. Jag vaknade vid åtta-snåret imorse, utvilad och med huvudet på skaft eftersom gårdagskvällen spenderades hemma med Sara, tittandes på På spåret, drickandes vatten. Jag går så och tränar eftersom träningsvärken från i torsdags är hanterbar. Jag går hem och lagar mig själv lunch. Jag skär omsorgsfullt morötter och vårlök julienne och kokar lätt i saltat vatten. Grönsakerna får sedan slå följe med mina egenplockade, egensmugglade trattkantareller från i tidig höst i en omelett. Till det intar jag sallad på kokt dinkel och avocado. När nu jag ätit upp det här tänkte jag promenera mig till trevligt kaffe-etablissemang med en god bok.

Ja det är väl safe to say att min karaktär är hyfsat mycket extra allt, oavsett vad den för tillfället hänför sig åt. Och så tror jag det kommer att förbli det här eposet, livet, ut.