Den enkla människan rörd till tårar

Blir på lördagskvällen smärtsamt påmind om vilken enkel människa jag är. Vilka lätta poäng som kan plockas av mig som fjädrarna på en nyskjuten fasan. Jag hamnar på youtube, ni vet hur det är, man skulle kolla på en grej som leder till nästa och sen har associasiontrådarna tagit dig någon helt annan stans medan två timmar har passerat i en grisblink. Jag hamnar på småtimmarna i Pluras kök och det är där insikten är lika blåkall i ansiktet som skenet från datorn. Jag älskar det programmet. Jag blir så oerhört Stockholmssentimental. Alla hattar av för producenterna för denna skapelse för de lyckas klä av mig totalt naken, jag skulle göra vad som helst för att vara i det där köket. Jag vore en brödsmula om jag bara finge vara i din närhet. Dels tror jag att det handlar om mitt något skeva mansideal som jag så freudianskt nystade upp hos mig själv för ett tag sen, men i övrigt är det ju enkelt, programmet slår an på alla de starkaste strängarna i amygdala, vin, kvinnor och sång, gemenskap, mat och det goda samtalet. Lyckade, kreativa, vackra människor som dessutom känner varandra, eller iallafall låtsas hyfsat bra efter några glas rödpang. De är alla konstnärer, alla med samma våndor och här får de sitta vid ett lagom patinerat träbord som elegant copy+paste från Provence. Och det är lite för mycket grädde i såserna men herregud, c'est la viiiiiiiie, man lever bara en gång, Plura kanske lite kortare än alla vi andra men vadå, han hade det ju så gött på vägen. Jag ser ju allt det här, precis som man ser att den där halvmisslyckade karaktären i den amerikanska romantiska komedin aldrig skulle kunna ha den där lägenheten i New York med det skitjobbet men vi går på det för att vi vill. Jag går gå på det, jag äter det med sked, jag tar om, med extra chokladsås.

Till slut bestämde jag mig för att det var nog. När Mauro hade sjungit om nätterna på Ljusterö där hon hoppade från bryggan i hans Rolling Stones t-shirt, då var det tack för idag. Dock råkade jag även se trailern för uppföljaren, Pluras kök i Spanien där han gör om alla middagar i ett pittoreskt stenhus på den spanska slätten som hämtat ur en regelrätt Almodovar. Klippbilder från en lägereld i den varma natten, Helena af Sandberg som i lågornas sken säger att det är sånt här som får en att vilja leva. Andra klippbilder på Håkan Hellström, Plura flanerandes på den lokala matmarkanden, gitarrer, solkyssta fötter i flipflops, Bo Sundström sitter på trappen och sjunger "Vi kommer aldrig att dö" för Måns Herngren i panamahatt, h e r r e g u d jag går ner i brygga av sånt här!

Så när jag stängt av och kommit tillbaka till min verklighet, småhuttrandes på en madrass på golvet i Whitechapel så frågar jag stilla mig själv varför jag jagar runt efter livet på Londons gator? Allt jag vill är ju att sitta på ett trägolv i ett kök på Kungsholmen med vin i dricksglas när någon spelar gitarr och någon svänger ihop en risotto.