Nu kan jag ta helg

I en intervju med artisten Petter berättar han att när han skrev låten "Det går bra nu" gick det som allra minst bra i hans karriär. Men det vände.
Onsdag. Sitter i lägenheten i London och känner mig hyfsat värdelös och utom allt hopp att någonsin få ett jobb. Tomt i kassan, tomt i huvudet.
Torsdag. De ringer från företaget där jag var på intervju i måndags, jag fick jobbet.

Jag har ett jobb, jag börjar på måndag. Jag har under de senaste året utvecklat en stor sympati för långtidsarbetslösa. Ett tillstånd som bryter ner dig på så många fronter och till slut blir en ond cirkel av rastlöshet, uppgivenhet, skuld och skam. Jag har sökt jobb i ett år och under tiden frilansat med det jag kunnat. Under sommaren hyrde jag ut min lägenhet för att klara mig, till hösten fick jag säga upp min frilansplats och känslan av misslyckande lät inte vänta på sig. Och vad skulle jag göra, jag har varit egenföretagare i åtta år, här fanns inga stämplar att hämta. Den onda cirkeln snurrade allt fortare. Sysslolösa dagar. Förlamningen i att inte ha något att göra. Skammen för att man inte tar till vara på tiden och är glad att man är frisk. Oron att pengarna snart är slut. Man blir trött. Man blir stillasittande. Man blir trött för att man är stillasittande. Jag läste, lyssnade, försökte ändå förbättra mitt varumärke med all möjlig input medan tid fanns. Och varför hittade jag inte på alla möjliga olika egna projekt? Nu när jag har all tid i världen, det är väl bara att skriva herregud, skriv och sälj. Men jag var trött. Och orolig. Och deppig. Och ensam. Och arg på mig själv för att jag var trött och orolig och deppig och ensam. Men ändå, jag sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb. Skrev härliga, inspirerande, säljande personliga brev om hur fantastisk jag är. Försökte förpacka min CV på något überkreativt sätt så att den skulle stå ut, bli läst. Välj mig, ta mig, älska mig. Fast efter alla månader av dagdrivande visste jag inte riktigt vad jag sålde längre, vad har jag att erbjuda egentligen, vem är den där fantastiska människan som det står om i brevet, hon som är positiv, flexibel, energisk och nyfiken. Jag kände mig inte ett dugg nyfiken.

Så jag drog. Packade väskan och tänkte att det kunde ju inte vara värre någon annanstans. I London skulle jag iallafall få bo ihop med min bästa vän, gå på nya gator, få jobba på café ett tag utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Ingen skulle säga "men är inte du copywriter egentligen" för ingen skulle behöva veta. Jag fick ganska snabbt ett översättningsjobb. Inte särskilt kreativt eller stimulerande men det betalade nätt och jämt hyran. Jag fortsatte söka jobb, söka jobb, söka jobb under tiden. Autosvaren som sa att de fått så många ansökningar, att om man inte hörde något om en vecka var man tyvärr inte vidare i processen. Det var tyst. Tills för några veckor sen. Jag kom på intervju. Jag var en av sex personer. Och jag fick jobbet. Jag är copywriter/projektledare på ett produktionsbolag. Jag behövs någonstans. Det kommer att märkas om jag är sjuk, någon kommer att ringa och fråga var jag är. Jag kommer att känna mig värd att vara ledig på helgerna.

Och jag är så jävla glad och tacksam för det.