Det var det jobbet, han knappt värma upp kontorsstolen innan jag fick lämna den men så kan det gå, det går fort i hockey. Det var ett ohyggligt ostrukturerat projekt, mitt jobb var att styra upp med mina utmärkta ledarskapsegenskaper, hålla många bollar i luften och allt det där. Men igår blev jag varse det grava budgetunderskottet som gjorde det omöjligt för mig att vara kvar och styra och ställa. Kan inte säga att jag gråter floder, det var ett jobb, det var någonstans att gå, det var en tanig, blek britt till kollega men projektet var inte i drömklassen. En Facebook-kampanj för en produkt vars enda mål var att vara "lite kul". Jag har lätt allergi för saker som bara ska vara "lite kul". Varför ska de då göras? Och varför lägga ribban så oerhört lågt när sociala medier faktiskt är en chans att interagera med människor, ha en dialog med dem, lyssna på dem, lära sig något av dem, skapa något med dem.
Jag hann i allafall lära mina kollegor vikten av kakor på kundmöten.
Nu väntar jag istället med spänning på utslaget av min guerillakampanj för mig själv som utspelat sig under veckan. Wieden+Kennedy, Mother och Anomaly har fått påhälsning av mina rosa plakat. So far har jag fått svar på twitter av Mother, i övrigt silent treatment. Men det här var bara första etappen, jag flyttar fram mina plutoner, laddar om artilleriet och siktar.
Skarpt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar