Jag såg den fantastiska dokumentären Undefeated härom dagen. En man i Memphis är volontärcoach för ett fotbollslag på ett high school med ganska dåligt rykte. Många av eleverna kommer från hyfsat ruff bakgrund. Coachen driver ett eget företag och har egen familj med fyra barn men han älskar de här fotbollskillarna som på grund av laget dyker upp i skolan lite oftare. När laget förlorat en match samlar coachen killarna och pratar om karaktär. Det som säger något om en människa är hur den tar sina motgångar, att vara en vinnare är inte svårt, men att stå upp när man förlorat, det är bevis på karaktär.
Han låter också en framgångsrik spelare prata med laget som frågar killarna hur många av dem som har en förälder som gått på college. Ungefär 3 av 20 räcker upp handen. Han frågar hur många som har en närstående, bror, pappa, morbror, kusin som suttit inne. 17 av 20 räcker upp handen. Spelaren berättar att han hade exakt samma utgångspunkt men att fotbollen tagit honom till en annan plats. Han säger att det inte spelar någon roll var man varit utan vart man ska. Vissa av ungdomarna gråter och jag gråter för att de så kaxiga grabbarna som suttit i ungdomsfängelse, som varit avstängda från skolan och laget och kommit tillbaka har fått en förebild och känner sig mindre ensamma.
Jag tror att det är det allt handlar om när det gäller motgångar. Så fort man inte längre känner sig ensammast i världen om problemet, så fort man får se någon som faktiskt kom ut på andra sidan eller som också kämpar så pallar man lite till. Men jag tror det måste vara en positiv förebild. Jag kan inte tänka på barnen i Afrika när jag är arbetslös, det hjälper inte mig att klaga mindre just då. Jag kan inte tänka på dem som dött i cancer när jag själv kämpar mot sjukdomen. Man måste relatera till dem som sitter i samma båt eller dem som det gått bra för, det är det enda som kan hjälpa i den stunden. De som har det värre kan man tänka på sedan och vara tacksam att man har det bättre, men det finns ingen kraft i det just där och då. Det är klart att jag vet att det finns dem som varit arbetslösa i flera år, som är utförsäkrade och som lever på existensminimum, det är fruktansvärt att det är så. Men det i sig ger inte mig någon kraft till att fortsätta kämpa mig själv till en annan tillvaro. Det får mig snarare bara att vilja ge upp, lägga mig ner på marken här och nu.
Vikten av positiva förebilder och helst inom ditt eget område, som är ganska nära dig själv. Om jag tittar på Bill Gates eller Sofia Coppola kan jag bli helt låst, jag är varken överintelligent eller född med en pappa som råkar vara Gud inom just det området som jag vill hålla på med. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska titta men den där dokumentären gav i allafall energi att lyfta blicken.
Lite vårsol på det så tror jag att det kan hända grejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar