kris är bara förnamnet

jag upptäcker till min stora glädje att madam b ska ha föreställning på södra teatern i februari. jag blir uppspelt och ska raskt boka på nätet med det är för närvarande tekniska problem. nej nej nej. det går att ringa och reservera men jag sitter i en annan tidszon och på en helt annan tariff än för lokalsamtal så det är inte ett alternativ.

jag hatar sånt här.

annat var det förr när man såg en annons i morgontidningen, gick till banken och tog ut jämna, ovikta kontanter för att sedan ta sig till biljettkontoret och lösa biljett. men nu, när man liksom har vant sig att boka på nätet, över atlanten, fort ska det gå, då måste det ju i hela friden fungera!

jag säger som olga isabell efter att ha vägrat städa en toalett, det här var så jobbigt, nu måste jag vara sjukskriven i en månad.

anonyma mammagrisar

dom säger att det är sol i stockholm, här regnar det. universums yin och yang kompenserar, kompletterar. att jag alltid glömmer det. att jag alltid tror att det inte ska vara nåt regn på min parad. det regnar även i new york, och när det väl börjar is it coming down hard. igår var det sol på himlen men bara regn hos mig som han den andra sjunger i visan. det var gråtfest och hemlängtan och jag skulle ha, borde gjort, tänk om jag bara kunde. min vän på byrån klappar mig på axeln och citerar sin terapeut "stop should'ing all over yourself".

jag har på två månader representerat mig själv i mingel-drink-networking-vm och jag börjar bli trött. klackarna skaver, det sura gallerivinet skriker i magen och måste jag äta en till tonfisktartar den här månaden så skriker jag. jag drömmer om dåsiga eftermiddagar i sofforna på lydmar i mina manchesterbyxor och stickade tröjor. botanisera bland rödvinerna som står i kategorin "bonniga och burdusa", se hur det blir allt kallare utanför och allt varmare inuti.

det är väl bara att sänka guarden och säga som det är.
mitt namn är maria och jag är en trygghetsknarkare.

hej maria.

från faster jemima till stora pappa

hur bättre börjar man en söndag än men än all american. vår deli på hörnet är en halv trappa ner, drivs av östeuropéer och har lysrör i taket. men, dom kan vispa ihop en pannkaka och dom har en helt okej radiokanal på skval så vi rullar ner i pyjamasen vid 10-rycket.
pannkakstallriken har två rediga plättar, två ägg any style och skinka, bacon eller odefinierbar korv. vi tar in en och delar med fried eggs och skinka för sofia, bacon för mig. allt blir bättre med bacon, särskillt söndagsmornar.

resten av dagen spenderas som sig bör. promenad i parken, flee market i ett garage och jag möter upp med god vän + pojkvän som är i stan och hälsar på. vi sitter på highline i eftermiddagssolen och fångar upp på vad som hänt sen sist. när vi skrattat åt hur lika våra pappor är och skvallrat om alla nya bebisar där hemma skiljs vi åt och så kommer alla känslorna på en och samma gång, som han sjunger i visan. lite motvilligt och skämsigt erkänner jag för sofia över en burgare att jag är lite hemsjuk och det får man ju inte säga när man är i världens bästa stad men det gör jag ändå. det blir ingen efterrätt på big daddy's denna gång, sofia har bråttom hem till dom desperata hemmafruarna och tur är väl det för det är ju fan va jeans kan krympa av att hänga i garderoben.

idag är det måndag, jag började med ett kokt ägg.
hårdkokt.

slide 2

jag hoppas att bilden talar för sig själv, det är nämligen meningen.

portfolio old schoolio

efter kalla handen från strawberry frog kunde jag lagt mig ner på madison avenue och gett upp. men så gör inte en mad girl, det var bara att spotta i de välmanikerade händerna och börja se sig om. det här betyder alltså att jag måste gå ut och visa mapp.

jag hatar att visa mapp.

det är ungefär lika mycket som jag ogillar att vara med på bild, vad kan jag säga, jag upplevs bäst live. men men, det måste göras. så det är vad jag pysslar med för tillfället, sätter ihop nåt slags två-dimesionellt dokument av mig själv. bilden ni ser ovan är första sidan.

stay tuned.

love letter to the frog

What I think about when I think about advertising

I think it’s dead. How’s that for a first line. But it was that belief that directed my feet towards this pond consisting of frogs that are able to jump.

For years I’ve been struggling with the thought of entering a business that I felt pretty much had it’s golden years behind. I felt more and more puzzled facing the task of setting someone else’s emotions in motion with a print ad when I couldn’t even move myself. I strongly felt that brands had to stop being the parents telling people what to do, what to think, buy and believe. Because I think we all know what that kind of behavior triggers in people. The terrible two’s. We start doing the exact opposite of what we are being told.

So how could we make brands grow up, loose the attitude and start treating people like equals? Since I didn’t find the answer up north where my passport says I belong, I decided to go west. Here I found a place of believers in a total different approach towards consumers. The culture aligned one. Instead of interrupting people, preaching your own religion and being so annoying they’ll probably end up blocking you on Facebook, why not ask to join the party or better yet, throw the party?

With a charismatic and think-big-leader, this group of jumpers seduce the audience more through the guts then the brains. It’s when emotion is attached that messages and dreams can really crawl under your skin and make you take action. I came to this sizzling pond and I instantly knew I wanted to be a part of it’s great power. Because just like the frogs, I want to spend my days adding something extra into the world of brand experiences.

I want to make people turn the milk carton in the store just to see what they wrote on the back this time.

I want to tell the stories behind the big co-operations, explaining that it all begun with someone like you, a person with a big dream.

I want to make it more fun to buy groceries, easier to choose insurance and more exciting to go work out.

I want to add something extra to the life of consuming weather it’s a smile, a personality or a feeling of being safe.

There’s far more then one brand out there selling socks. So I think we have to stop talking about the socks and start talking about life. And most of all, throw the party.

fram med näbbar och klor

jag läser psychology today om hur rädsla kan ta fram oanade krafter hos oss människor. de berättar om en man som bevittnar en cyklist bli fast under en bil och innan han hinner tänka lyfter han den ett ton tunga bilen och befriar honom. artikeln förklarar att vår rädsla reagerar mycket snabbare än vårt övriga rationella system i hjärnan, därav hadlar man av ren instinkt som inte tänker på att vi exempelvis logiskt sätt inte kan lyfta en bil. finmotorik är inget för en rädd människa, det som frigörs är råstyrka och kroppens egna smärtstillande hormoner, allt för att kunna ta i som om det inte fanns nångon morgondag.

flera forskare jobbar nu på hur man skulle kunna framkalla dom här hormonerna vid andra tillfällen. jag hoppas dom jobbar fort, jag skulle behöva dom nu. risken är nämligen att jag inte kan jobba kvar i new york efter nyår och jag hoppas nu att rädslan för att åka hem nu framkallar alla möjliga superkrafter i mig. dom får gärna vara av kreativ anda, mina superkrafter alltså, måtte dom vara min biljett till att stanna på madison avenue.

fortsättning följer. nu ska jag gå ut och lyfta lite skrot på lunchen.