kroniskt morgonpigg

när man vaknar av solen och sorlet på gatan utanför går det fint att vakna klockan 06.00. jag tassar upp, hunden öppnar ena ögat, ligger kvar. jag har alltid varit morgonpigg, jag tänker bäst på morgonen, får mest gjort. jag vaknar och är hungrig och vill helst upp, ut, iväg på en gång. snooza och somna om är för mig helt okända begrepp.

när jag var liten och mina kusiner kom och hälsade på ute på vårt landställe var det en plåga. dom ville ju sova ända till 09.00 ibland! då hade jag redan badat, plockat hallon till frukost, hämtat tidningen åt pappa och tittat på klockan 52 gånger. när jag tyckte att det går alldeles för långt satte jag på mig träskorna och gick demostrativt fram och tillbaka på trädäcket utanför gästhuset. till slut rörde det sig i gardinerna och tittade förvånad in. nej men, har ni vaknat?

morning!

huvudlösen för aftonen

allting har en konsekvens, en eftersmak, en baksmälla. beslut som måste fattas, glas vin som måste drickas, även om det gör ont, även om man redan fått tillräckligt. det smakar inte alltid lika bra dagen efter men förhoppningsvis var ruset gott nog för att huvudvärken ska vara värd det. man ångrar bara det man aldrig gjorde är min devis, ofta till min mammas stora förtret. men jag håller fast vid det, jag har haft väldigt få huvudvärkar som inte har varit värda besväret.

Om våren, om våren det är en bedräglig tid
då alla glada visorna skrödas
och kärleken blir till att förödas
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda
skall även jag de maskarna göda

cornelis, jag håller med.

kph

köpenhamn. åh köpenhamn! denna underbara lilla kullerstensby med obegripligt språk och bristande service. jag älskar den här stan och jag förstår carolina, gammal kompis från forsbergs, när vi ses och hon säger att hon trivs. det handlar om dom små sakerna. dom små sakerna som inte är så noga där. vi går in på en liten bar och jag märker att i sort sätt alla röker. men, har inte förbudet satt sina klor i den här stan med? jo, säger carolina, men det finns en liten klausul. åh, en klausul! när de som införde förbudet satt i styrelserummet och insåg att det betydde att även de var tvugna att sluta röka på sina möten infördes snabbt en klausul. lokaler under 30 kvadrat - varsågod å rök! när man känner till denna lilla undantagsregel förstår man också varför det finns många små men naggande goda barer i den där stan. så danskt, så härligt. föreståndarinnan sitter själv bakom disken med en bok och bolmar när vi kommer in. valet är ganska enkelt, stor eller liten tuborg? en typ 10-årig kille sitter bredvid henne bakom disken och spelar backammon med en av stammisarna. hans motspelare blev plötsligt lite hungrig och får ett kokt ägg med senap on the side till ölen. ja, varför inte? hela lokalen andas (absolut inte bokstavligt talat) av gammalt ölcafé med något som liknar en heltäckningsmatta på väggarna. foggen ligger tät och det är obeskrivligt trevligt att sitta i en sån miljö igen. eller är det kanske klausulen som gör det?

kvällen fortsätter med en utomordentlig middag i köpenhamns meatpacking district som inte är ett påhittat konceptnamn av nån designbyrå med mindrevärdeskomplex. det här är kodbyen - köttbyn och vi har hamnat på paté paté. det är champagne, det är ceviche på slätvar, crostini med bondbönor och pecorino, det är kökschefens egen bresaola. en har hängt i vinkylen i tre veckor och smakar som i saluhallen i barca. när jag börjat dra små suckar av mättnad kommer paraden, nån okänd del av oxmagen som är mör och perfekt grillad, till det picklad rödlök med härlig sötma och örtvinigrette. när det föreslås en liten dessert säger magen instinktivt att det snart får vara slut på överdådet men in kommer ändå citronsorbet och chokladmoussetårta. magen kapitulerar, jag sörplar sorbet och smuttar på tårtan, nu är det slut, tack och adjö.

nio timmar i köpenhamn och jag inför genast en klausul för mig själv, åk till köpenhamn lite oftare. eller nej, mycket oftare.

sista måltiden

fyra dagar i södern har gjort mig gott. jag har ätit, sovit, rört mig på internationell mark och varit på seminarium. igår var det drink på bakgården i solen, idag regnar det katter och hundar och en å annan häst. fyra dagar av intryck, jag ska utveckla dem alla på tåget hem i eftermiddag. nu njuter jag av sista timmarna i skåneköket.

på väg söderut

fredag. för en gång skull väldigt välkommet. veckan har kört med mig i 150 knyck och imorgon sätter jag mig på tåg söderut, 4,5 timmes återhämtning, jag kan knappt bärga mig.
veckan har bjudit självinsikter på forsbergs, emotionell smocka i kungsholms kyrka och underbar kvällssol på balkongen. jag har förstått att jag är naiv på ett bra sätt, att döden är definitiv och hänsynslös och att det ibland räcker med en liten stunds sol och van morrison för att livet ska kännas en aning möjligt igen.

summan är en trött men tacksam copywriter som fortfarande undrar var hon egentligen hör hemma och längtar till skåne mer än nånsin.

tillägnan

dom såg livrädda ut. jag hade the time of my life och dom såg livrädda ut. när jag blev inbjuden att träffa copyeleverna på forsbergs behövde jag inte mycket betänketid. komma och prata om mig själv i en timme? sign me up. och det var precis vad jag gjorde. förberedelserna var en intressant utgrävning att göra i de fem senaste åren av mitt liv. vad lite man på rak arm kommer ihåg, vad förvånadsvärt mycket man glömmer. men det var inte utan att jag blev lite stolt när jag had emin dragning igår, framför allt insåg jag hur ung och dum jag är. full fart rakt in i kaklet, så har det varit de senaste åren. starta företag, dra till new york helt utan skyddsnät, börja på byrå, säga upp mig, två gånger desutom, starta förlag, skriva bok, ge ut, trycka galet stor upplaga, jobba på helgerna, somrarna, nätterna, skaffa hund mitt i allt ihop och vad jag hunnit med i mitt privatliv samtidigt ska vi inte ens börja tala om. deras frågor och min gamla lärares observationer gav mig också en påminnelse om hur självklart jag har tyckt att allting varit. hur gör man när man säljer nånting på designtorget? jo de har en jury så man söker, sen blir man antagen och sen säljer man. inte svårare än så. tänkte du aldrig på riskerna när du startade företag hit och dit? eh, risker, hur menar du nu?
det var en härlig dag som jag gärna gör om. eleverna verkade också gilla min närvaro så det var nog inte sista gången jag sätter min fot på forsbergs utbildningsinrättning.

idag ska jag tyvärr ägna mig åt mindre lustfyllda aktiviteter. en god vän till familjen, en fenomenal journarlist och en människa full av njutning har lämnat livet alldeles för tidigt. idag ska jag säga mitt hej och tack till christer ekbom i kungsholms kyrka. christer som, när jag berättat att jag kommit in på forsbergs, sa "maria, ring mig så äter vi lunch och pratar om journalistik". jag blev livrädd men smickrad och den lunchen blev ett mentorskap och många roliga mail och stöttande kommentarer framöver. en man vars signatur i korrespondes var "med höjda bestick - christer".

jag höjer mina bestick och mitt glas idag för dig.

walk the walk

redan de första trevande försöken till ord som kom ur din mun fick stående ovationer och uppmuntran. de första kråksparkarna till bokstäver likaså. snabbt är pratet och skiften något vi tar för givet men det räcker inte att behärska språket, man måste använda det också. kommunikationen driver oss. viljan att göra sig förstådd, att påverka, ifrågasätta, uttrycka och förmedla. morse, röksignaler eller kroppsspråket, vi vill nå ut med det vi har inom oss. hur frustrerande det är att bli berövad den förmågan kan väl inte bättre beskrivas än när den förlamade mannen i "fjärilen i glaskupan" följer matchen på tv och sköterskan på sjukhuset nonchalant stänger av mitt i en målchans. inre kris.

kommunikation är också bäst i form av en dialog. call and respons, serve och smash. därav förklarar jag död för allt typ av mässande, av en präst i predikan eller ett företag genom en stortavla. budskapet hänger där i luften med en massa frågor som man inte får svar på. jaha, så sa vår herre, men vad hände sen då? då tycker jag katolikerna har hittat nånting bättre, bikten lyssnar, svarar och förlåter - allt man kom dit för in the first place, få svart på vitt att det är okej att vara människa. det finns också textboksexempel på hur fel det kan bli när kommunikationen uteslutits. när dialogen bytts ut mot vapen, fördommar eller i värsta fall, tystnaden. monolog blir heller aldrig särkskillt bra i slutändan, ett land, en familj, ett företag mår alltid lite bättre när alla får komma till tals.

imorgon ska jag till forsbergs och prata med copyeleverna om kommunikation. det är väl ungefär som att, jag citerar annika lantz, fråga en inbrottstjuv om privatekonomi. men jag ska påminna mig själv att bjuda in till dialog, jag försöker att alltid säga det jag menar och mena vad jag säger.