Nu mina ofödda barn ska ni höra

Sitter här och förbannar mitt yngre naivare jag. Att det skulle ta sån tid att komma på vad som var bra på riktigt, vad tänkte jag på när jag var yngre? Mer på alla andra än på mig, det fanns inte rum något eget uttryck, några egna tankar, var så upptagen att ta hand om alla andras. Tycker att det är synd nu, tycker synd om mitt lilla huvud som gjorde så gott det kunde och nu är jag arg på det. Hur skulle jag kunna ha vetat, varför sa ingen nåt? Varför sa ingen att man fick göra som man ville? Och varför sa inte jag något? Varför satt jag på historielektionen och tittade på en sned tidslinje som en sovande lärare målat upp, varför satt jag och nöp mig själv i handen för att hålla mig vaken, varför ville jag respektera någon som inte respekterade sin publik nog att vara engagerad? Vill säga till mina barn, mina ofödda barn hör nu på, sitt inte kvar. Res er upp och gå och kräv en relation, kräv minst hälften av det engagemang som i sin tur krävs av er. Kräv ifrågasättande och var för guds skull jobbiga jävlar. Tappa aldrig fem-åringens varför varför varför dagarna i enda. Jag hade så fullt av Karl XII's slag och stövlar och marsch över isarna i huvudet så det blev ingen plats för några varför. Nu känns det sent. Kanske inte för sent men i senaste laget för syndaren att vakna och vilja göra om. Så mycket tid på dagis att vilja rita katten så den såg ut som en katt. Alla utmärkta ihopskynklade kattförsök som fått Paul Klee att jubla, nu vill jag sluta härma verkligheten, vill inte härma nån,  men det känns lite sent nu kanske.