idealet som aldrig släpper taget

tänker på det här med män. tänker på det här med idealmannen. plötsligt ser jag ett samband, mellan vad som låg på de svenska topplistorna när jag började intressera mig för det här med män, säg i 10-års åldern.  det är den bilden av mannen som hängt kvar, som nånstans fortfarande är idealet. det var män i stickade tröjor och skinnjacka, män som sa du kan lita på mig och lovade en dag på stranden. de väntade på hörnet vid 7-11 och var något att hålla om när det blåste kallt. den som ändå hette sarah, om ändå mina färger varit blå, om man ändå hade fått sitta i den där bilen och säga vi kör hela natten för att man ville se var alla vägar tog slut. det finns ingen romantik som på 90-talet. årskullen i början på förrförra decenniet hade hela känslopaletten och var inte rädd att måla ut den. ska man förföra mig får man gärna vara lite dramaqueen. irra runt från djursholm till danvikstull, längs nio broars väg och tycka att det bara regnar hos dem. då är jag din, i en prickig klänning, runda solglasögon och rött nagellack.

och jag måste ändå säga att jag skulle tacka ja till mauro, lemarc, orup eller ledin anyday om man jämför med dagens topplista. sean banan, nån?