bilden överst, jag var på vernissage i torsdags på ett stort och fint galleri på gränsen till östermalm. det var snittar, det var sprit, det var ett-åriga fashionistas. verken var samhällsreflektioner från vår nutid och allt knasigt vi har för oss, realityserier, personlig utveckling, prylar vi inte kan leva utan. jag gick runt bland uttrycken, uppmaningarna, ironin. småfnissade lite men saknade en dimension till. det var vår samtid avbildad på ett raktuppochner sätt men det hände inget med mig, det var som mitt inre gick där och höll med, ja, så är det, jovisst, det stämmer. men sen hände det liksom inget mer. (för att dra en parallell till någon annan som ägnar sig åt ungefär samma sak men ändå på ett helt annat sätt nämner jag liv strömqvist. hon berättar också sådant vi redan vet men hon presenterar det så att man ser det absurda i att månadsmagasin följer en programledares "viktresa" efter att denna har fött barn.)
med risk för att sätta mig på v ä l d i g t höga hästar känner jag rätt ofta så. det kan exempelvis hända när jag hör låtar från medodifestivalen, ser trailern för en chick-flick eller ser en ny kollektion från vissa klädmärken. den ojantelagskänslan som infinner sig är "jaha, är det här godkänt, ja men det hade jag också kunnat leverera, om det var den här nivån vi nöjer oss med". och i torsdag, mitt ibland verken som kostade 20 lax, när jag minglade bredvid helene billgren och det vita vernissagevinet slog det mig. skillnaden mellan mig och de som ger ut de här låtarna, ritar de här kläderna, skriver de här filmer är att dom GÖR det. antingen är de sjukt nöjda själva och gasar på eller så tycker de att det är bra nog, nåt måste ju folk ha på sig, lyssna på, titta på.
inte för att jag har ett behov av att producera in absurdum bara för saken skull men det kanske är dags att GÖRA lite mer än vad jag SNACKAR. och tänker. och analyserar. och ältar. och drömmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar