när fredrik lindström visar upp sin nuna i tv brukar jag sitta som klistrad, jag gillar det mesta som den mannen producerar. så även denna gång när hans nya porgram om vad en människa egentligen är hade premiär.
det är svart studio, ett stycke lindström, ett stycke forskare. de pratar om skillnaden mellan människan och djuren, ibland tes den inte speciellt stor, den främre pannloben med det rationella tänkandet kickar in alltmer sällan. de tar ett exempel som skiljer oss från aporna men där jag tror att vi alltmer apar efter våra förfäder. man stoppar in ris i ett hål i ett träd. apan vill ha riset. han stoppar in handen och kryter handen om så mycket ris han kan. konsekvensen blir att han inte får ut handen, men i rädsla för att mista sin skatt håller han kvar och sitter därmed fast i trädet. forskaren påstår då att människan har kommit längre, hon förstår att om hon inte är så girig på en gång kan hon plocka ut lite i taget och slippa sitta fast i skogen. men jag är inte så säker.
känns det inte som om vi mer och mer krampaktigt gapar efter karriären och är så rädda att släppa att vi sitter ihop med vårt jobb? är det inte en klassiker att när man hittat nån man gillar håller man i så hårt för att ens käreste inte ska försvinna så att man till slut kramar ihjäl kärleken? hur vore det om vi följde evolutionen och insåg att livet kan ätas bit för bit, att allt inte behöver sväljas helt och fastna i halsen så vi är utbrända innan vi är 30?
jag försöker påminna mig själv att riset kommer att räcka hela livet om jag äter några korn i taget. men oftast vill jag trycka i mig allt på en gång för att jag är så inåthelsike hungrig. så om nu undrar var jag är kan det vara så att jag står med handen fast i ett träd nånstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar