så där sitter jag på klädmärkets fina kontor och har livskris.
jag har precis varit på reklambyrån där jag jobbade sist i new york och de har bett mig komma tillbaka. nu sitter jag på nästa intervju.
det är tygprover, skisser, böcker, trådar överalllt. det är ett gammalt hus med vackra, slitna trägolv och högt i tak. det är en dröm men vad gör jag här? kvinnan jag ska träffa kommer snart och jag vet inte ens vad jag ska säga. illamåendet kryper upp i halsen, andningen tar nästan stopp.
men nu då? ska jag åka hem istället, ge upp, men vad ska jag göra i stockholm? jag kanske bara ska sluta utsätta mig för sånna här situationer, åka hem, flytta till skogen, odla rovor kanske vore bäst ändå. gatan utanför osar av sensommarvärmen, stora fläktar i rummet, minuterna smyger sig fram som dropparna längs ryggen. jag har klätt upp mig lite fashion world, just då känner jag mig bara som en clown i mitt breda skinnbälte och kilklackssandaler.
men så kommer kvinnan in. jag börjar förklara vem jag är med min autopilot. när jag avslöjat min härkomst skiner hon upp, och säger på den mjukaste carolina gynning-skånskan "ja ja, men då kan vi ju prata svenska". vi pratar i 15 minuter till och sen är jag övertygad. det är inte det mest strategiskt smarta karriärsdraget. det kommer möjligtvis inte vara biljetten in till anställning och visum i det förlovade landet. men nånting säger ja, här vill jag vara, det finns nån mening med att jag hörde ett sommarprogram, som fick mig att maila totala främlingar, i en totalt främmande bransch, i ett land långt borta. när jag går ut från kontoret vet jag att reklambyrån får nej.
paris68 får ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar