Och jorden har sin gång. Även utan solbränna.

På andra sidan jorden, långt från Karl Bertil jonsson och Janssons frestelse. Det är annadag och vågorna slår utanför. Jag är på solsemester för första gången på åratal och nu minns jag varför, det ställer väldigt höga krav på just solen. Än har den inte synts till i mer än fem minuter men hoppet är bekant det sista som lämnar semesterfiraren, jag har sex dagar kvar att bättra på fräknarna. Jag hade tänkt mig en detox-vecka men att resa med sina föräldrar när man är 27 år kräver tydligen en viss luddighet i medvetandet, hey, ölen kostar 15 spänn, man är inte mer än människa.

Så i brist på lapande av sol läser jag på terassen. Fredrik Lindströms "När börjar det riktiga livet" avverkades redan på planet. En novellsamling i det vi alla kan känna igen oss i, livsstilar vi vill vara, bekräftelsen vi söker till och med från våra barn och förhållandena vi stanna i för att de vuxit in, vuxit fast och till slut ser vi de lika lite som kilona som smyger på med åren. De blir en del av en själv som man inte ifrågasätter förrän det är dags att köpa nya jeans. Nu fortsätter jag med Stina Dabrowskis möten genom åren och Tina Feys Bossy Pants, mycket underhållande läsning.

I övrigt försöker jag träna på att göra ingenting vilket är en stor utmaning. Ikväll tände jag till och med en cigarrett framför min högst anti-rökpredikande far men inte ens det gav fyr till diskussion, tänk om det är som han säger, att jag är vuxen nu med mitt eget liv.

Hur som helst ska vi nog hyra moped imorgon och ge oss ut på vägarna. Nån liten fraktur måste ju sätta fart på den här semestern, nu när jag inte kommer komma hem med nån solbränna att skryta med.