Bor inte drömmarna i Thailand?

Sitter på stranden och lyssnar på hans rosenfeldts vinterprogram på P1. Han pratar om livsstilsmagasinen han inte läser som alla verkar säga samma sak, vikten av att ha en plan, ett tydligt mål och förmågan att säga nej. Han säger att han lyckats bryta mot båda reglerna i sitt liv, jag drar en lättnads suck, jag är likadan.

Jag vet inte om jag nånsin haft en tydlig plan med nånting. Jag skulle bli jazzsångerska, sökte en massa folkhögskolor, kom reserv på några, kom inte in på de flesta. Kalla mig lat men där släppte jag den drömmen, resten har liksom hänt av sig själv. Forsbergs, frilansuppdrag med väldigt varierande höjd, flertal anställningar jag sagt upp mig ifrån inom ett halvår, tur och retur till new york ett par gånger, otaliga servisjobb, cateringar där jag gjort snittar för 150 pers i mitt kök i min etta. Vet inte vad jag drömmer om, skulle jag få den klassiska frågan "var ser du dig själv om fem år" skulle jag lämna rummet. Vill jag ens veta? Ska man veta?

Men tanken på att det bara ska trampas på såhär i ullstrumporna tills jag en dag ser mig i spegeln och inser att det gått 10 år till, skrämmande. Tänkte ju lite käckt att jag skulle hitta mig själv här nu på en veckas semester, är det för mycket begärt, att nåt litet kall ska trilla ner från himlen under en vilsam promenad på stranden?

Känns ungefär som de här övningarna "stressa ner på 60 sekunder". Det har gått 45 sekunder och jag är inte avstressad än.

Fan.