Det är skillnad på Mitt i naturen och Into the wild.

Det finns nånting underbart med att ligga på stranden och höra vågornas brus samtidigt som små thailändska händer masserar dig med så mycket kokosolja att du luktar som en hel miss hawaiian tropic-final. Det finns också nåt fantastiskt obekvämt med den situationen. Flickebarnet som sitter på min rygg är fast i hullet som ett paket okokta glasnudlar, själv känner jag mig som en uthälld pad tai gai från igår där alla godsakerna är utplockade. Jag ligger där på mage när hon knådar in baksidan av mina vintervita lår som en bättre surdeg från Södermans höjder. Jag känner instinktivt att en varningsskylt i stil med de som finns i parkerna hemma hade varit på sin plats där nånstans vid rumpan; "vinterunderhålles ej". Inte för att jag behärskar mycket av det inhemska språket men när det gäller fniss och cynism om mina bleka kroppsdelar behövs ingen reseparlör, jag fattar handlingen i kommentarerna massöserna emellan. Det är alltid minst en katoy (katoy i plural, katoys, katoyor?) i personalen också, och lika perfekt som deras hy är, lika sylvassa är replikerna - because they can.

Efter en halvtimme vänder thailändskan på mig och lägger ut ena benet åt sidan. Nej, jag hann inte vaxa innan jag lämnade Stockholm, inte visste jag att allt kvinnfolk skulle "titta till det" före jul, jag fick ingen tid på salongen. Och nej, jag kan inte göra det själv, resultatet brukar likna en höna som plockats en PRAO-elev från Samhall. Inte så att jag är emot all naturlig kroppsbegåring hos kvinnor men massösens uttryck liknar nån som hade väntat sig Mitt i naturen och istället hamnat framför Into the wild. Jag väljer att blunda, jag försöker tänka på nåt annat men det är förstås lönlöst, jag ligger bara och väntar på att skiten ska va över. När tiden är ute känns det nästan som ett rån att betala, det är ju jag som just livnärt hela roliga timmen för damerna på stranden, dessutom är jag säkerligen mer spänd nu än när jag kom till madrassen. Mina skinkor är så ihopknipna av obekvämlighet att jag trippar därifrån och det är inte förrän i duschen på mitthotellrum bakom lås och bom de återgår till utgångsläget.

Jag andas ut och gläds åt att jag bor i ett land där snudd på all aktivitet sker under täcket med lampan släkt halva tiden av året.

Bor inte drömmarna i Thailand?

Sitter på stranden och lyssnar på hans rosenfeldts vinterprogram på P1. Han pratar om livsstilsmagasinen han inte läser som alla verkar säga samma sak, vikten av att ha en plan, ett tydligt mål och förmågan att säga nej. Han säger att han lyckats bryta mot båda reglerna i sitt liv, jag drar en lättnads suck, jag är likadan.

Jag vet inte om jag nånsin haft en tydlig plan med nånting. Jag skulle bli jazzsångerska, sökte en massa folkhögskolor, kom reserv på några, kom inte in på de flesta. Kalla mig lat men där släppte jag den drömmen, resten har liksom hänt av sig själv. Forsbergs, frilansuppdrag med väldigt varierande höjd, flertal anställningar jag sagt upp mig ifrån inom ett halvår, tur och retur till new york ett par gånger, otaliga servisjobb, cateringar där jag gjort snittar för 150 pers i mitt kök i min etta. Vet inte vad jag drömmer om, skulle jag få den klassiska frågan "var ser du dig själv om fem år" skulle jag lämna rummet. Vill jag ens veta? Ska man veta?

Men tanken på att det bara ska trampas på såhär i ullstrumporna tills jag en dag ser mig i spegeln och inser att det gått 10 år till, skrämmande. Tänkte ju lite käckt att jag skulle hitta mig själv här nu på en veckas semester, är det för mycket begärt, att nåt litet kall ska trilla ner från himlen under en vilsam promenad på stranden?

Känns ungefär som de här övningarna "stressa ner på 60 sekunder". Det har gått 45 sekunder och jag är inte avstressad än.

Fan.

Två vita och en brun tack

Vi kommer in på gamla tider vid middagen. Pappa pratar om nalen och vinterpalatset som låg vid norra bantorget, danshak som tog in 1500 pers. Vi snackar inte 2step och små piller med smilies på, nej här var det swing och en kvarting i ena handen och ett äpple i den andra på skolgården utanför, man skulle ju få ner det med nåt förklarar pappa, och sen in fort som fan innan man uppträdde berusat. Annars var det två vita och en brun på närmaste ölhak, det vill säga två snapsar och en konjak, ville man ha mer fick man gå ut och ställa sig i kön igen för ny ranson. Till det den obligatoriska pölsan som åkte in och ut ur köket, värst var när någon blivit så på snusen att de faktiskt åt av skenmaten som ofta kunde gå ut själv vid det laget. Det lyser i pappas ögon i den tropiska natten när han berättar hur alla sedan samlades på sista tåget hem vid fem i ett på natten. Han var en kisarna från söder om söder, Huddinge, Tullinge, Tumba och eftersnacket på den pendeln var inget man missade.

Vad skulle jag inte gett för att vara med på den tiden, vi snackar tidigt 50-tal, innan motboken och i en helt annan värld långt bort från new york-inspirerade cocktails med designad is för 130 spänn på little quarter. Jag röstar för fler fickpluntor i gränderna, fler bonade dansgolv och definitivt mer eftersnack på transporten hemåt vid 01-rycket. Det är ju en dag imorgon också ungdomar.

Och jorden har sin gång. Även utan solbränna.

På andra sidan jorden, långt från Karl Bertil jonsson och Janssons frestelse. Det är annadag och vågorna slår utanför. Jag är på solsemester för första gången på åratal och nu minns jag varför, det ställer väldigt höga krav på just solen. Än har den inte synts till i mer än fem minuter men hoppet är bekant det sista som lämnar semesterfiraren, jag har sex dagar kvar att bättra på fräknarna. Jag hade tänkt mig en detox-vecka men att resa med sina föräldrar när man är 27 år kräver tydligen en viss luddighet i medvetandet, hey, ölen kostar 15 spänn, man är inte mer än människa.

Så i brist på lapande av sol läser jag på terassen. Fredrik Lindströms "När börjar det riktiga livet" avverkades redan på planet. En novellsamling i det vi alla kan känna igen oss i, livsstilar vi vill vara, bekräftelsen vi söker till och med från våra barn och förhållandena vi stanna i för att de vuxit in, vuxit fast och till slut ser vi de lika lite som kilona som smyger på med åren. De blir en del av en själv som man inte ifrågasätter förrän det är dags att köpa nya jeans. Nu fortsätter jag med Stina Dabrowskis möten genom åren och Tina Feys Bossy Pants, mycket underhållande läsning.

I övrigt försöker jag träna på att göra ingenting vilket är en stor utmaning. Ikväll tände jag till och med en cigarrett framför min högst anti-rökpredikande far men inte ens det gav fyr till diskussion, tänk om det är som han säger, att jag är vuxen nu med mitt eget liv.

Hur som helst ska vi nog hyra moped imorgon och ge oss ut på vägarna. Nån liten fraktur måste ju sätta fart på den här semestern, nu när jag inte kommer komma hem med nån solbränna att skryta med.

firar förvirringen

så hur hämtar jag hem det här? kom prinsen på den vita springaren och tog tillbaka mig, med ett fett avgångsvederlag under armen? nej, inte riktigt, men jag har börjat tro på annat än prinsar och pengar.

jag har alltid avundats de med en stark tro. jag har ofta önskat mig ett eget radband, mantra, ett eget rum att gå in i där det finns tillit till att någon annan har tänkt ut en mening, någonting som är större än mig själv. i brist på gestalt eller namngiven lära har jag försökt hitta min egen mening, ödet, slumpen, vad han/hon/det nu ska kallas. nu har den, meningen alltså, återigen visat sin nuna.

jag var i förra veckan på en workshop i ämnet ledarskap. kortfattat gicks det igenom fyra faser som man själv eller en organisation kan befinna sig i. jag hamnade glasklart i förvirringsfasen där man är på väg till nya insikter men har inte riktigt formulerad exakt vad för sig själv än. det tillståndet var tydligen bara att gratulera till, grattis du är förvirrad, nu kan vad som helst hända, bara att luta sig tillbaka.

dagen efter fick jag ett väldigt spännande samtal om nytt uppdrag till våren, fortsättning följer men jag kan avslöja att det är för mig ny och onertrampad mark som leder i precis rätt riktning.

två dagar senare står jag på fest och slår mig i slang med en okänd man. samtalet leds direkt in på att jag längtar efter sysselsättning med en mening större än mig själv, att jag googlat volontärjobb på barnhem i guatemala och ställt mig i kö för stadsmissionens nästa introduktionskurs. han hugger direkt, undrar om jag kan tänka mig att istället göra något för barn i det här landet, sådana med en allvarlig sjukdom som behöver något att se fram emot. jag står och pratar med generalsekreteraren för organisationen min stora dag och jag låter mig huggas. i januari ska vi ses och snacka om min pro bono-verksamhet.

så jag lutar mig tillbaka. jag kommer att luta mig tillbaka i en hel vecka på varmare ort inom kort. och jag ska inte uppleva ett skit, inte något som står i guideböckerna iallafall, jag tänkte besöka mina inre sevärdheter och ta kort på det som är värt att minnas. resten av det jag hittar där inne, gamla ruiner och utnötta tankar tänkte jag begrava i den thailänska sanden.

för ett nytt 2012.

vi säger så

säg att du haft en rätt skräpig höst. efter en sommar med heltidsjobb på ett ställe som handlade mest om pengar och sponsorer. säg att du tappat bort lite vad du är bra på och vad du vill. säg att den frustrationen blev större och större tills du en lördagkväll vaknar på intensiven för att du några timmar tidigare suttit med 40 sömtabletter i handen. säg att du snurrat i en karusell inom psykvården i tio år och nu sitter du där igen. i väntrummet. med sjukskrivning i handen. säga att du får vänta tre veckor på att få hjälp, att få träffa någon att prata med. säg att du inte är så bra på att vänta och vara sjukskriven, att du efter två veckor råkar ta ett nytt halvtidsjobb där du tror att du ska få skriva men det visar sig att snarare ska vara en telefonförsäljare.

säg att du mitt i det träffar en pojke på krogen som följer med dig hem. att du nästan börjar gråta när han stannar kvar och du får sova på en arm för första gången på över ett år. och att ni ses efter en vecka igen, att jobbet som kändes tugnt och fel nu känns helt okej ändå. säg att du börjar berätta för folk, fast du vet att du inte borde, att du kanske har träffat någon. som stannar kvar och äter frukost. inte bara drar upp gylfen och går, inte visar sig vara gift när han fått det han vill ha. men säg att du i samma andetag ångrar dig, berättar för din psykolog hur svårt det är att inte veta och att lita på att någon vill dig väl. säg att du börjar misstänka att du tycker att det är roligare än vad han gör. att det inte spelar någon roll vad du försöker distrahera dig med och att du till slut säger att det nog är bäst att lägga ner. säg att han svarar att han inte tänkt att vara med någon alls just nu. över huvudtaget. att du sen känner dig så dum att du hoppades, så patetisk att du tolkade allt till din fördel. och att jobbet som förut var svårt nu gör att du känner dig otillräcklig och och ännu mer dum.

säg att du möjligtvis förstör din karriär genom att skriva om det.

säg att det går över.

vanliga människor kan ju ingenting

debatt om matbloggare, smaka på det, kan knappast bli hetare.

i panelen, alice brax, lotta lundgren, helena stenman och melker andersson. diverse vanliga frågor avhandlas, varför matbloggar svenskar mest i hela världen, varför lägger vi så mycket tid på att läsa om mat istället för att laga den och annan gammal skåpmat. sen kom vi till krogbloggar, dvs helt outbildade vanliga tyckare som vistas på krogen och sedan tycker till om det. sådana människor ska enligt melker andersson inte få finnas. han vill inte att "vanliga människor" utan expertis tycker om hans krogar, de kan ju ingenting, de tycker per automatik fel. de vet ju inte hur det ska vara säger han. de vet inte att en creme brulée ska vara kall, och istället för att säga till på plats, vilken i och för sig är dumt att man inte gör, så går det hem och skriver ner hans krog. nej, sånna får inte tycka, vanliga människor får inte skriva om hans ställen. då undrar jag bara, kära melker, vilka tror du det är som äter på dina krogar?

fast jag vet inte om jag är den som är rätt att uttala mig, jag litar inte heller på vanliga människor, i synnerhet inte på positiv kritik. folk är alldeles för lena i truten när det kommer till restaurangbesök, krogpersonal kommer undan för lätt tycker jag. det är så man undrar hur folk blir behandlade hemma när de är så tacksamma på krogen. alla kan göra fel men ber man inte om ursäkt eller försöker kompensera då får man inte mina skattade pengar i dricks.

jag avslutar med ett citat från gårdagen signerat lotta lundgren: "sen är det ju så att det är mycket roligare och går mycket fortare att skriva en negativ recension".

ack så rätt hon har. begåvad elakhet är även bland det mest underhållande som finns om du frågar mig.

sen sist

jag har ätit den största bräserade bringan jag någonsin sett på svartengrens. med hem fick vi doggy bag i form av en svan. eller anka, det rådde delade meningar om den saken. det var mycket vällagat och gott även om den rökta smaken tog över en aning.

jag har varit i en mycket intressant diskussion om varför i stort sätt alla kvinnliga ledare på högt uppsatta positioner måste bete sig som män, allmänt illa, med andra ord. varför måste man vara lisbeth salander och hård som en oingådd dr martens känga bara för att man ska nå toppen med bröst på kroppen? all denna pop-psykologi och dess litteratur "nice girls don't get the corner office"? det känns trist, gammeldags och skapar mest allmänt skitsnack än det skapar bra kvinnliga ledare.

jag har fått många perplexa blickar av min hund när jag om och om igen skrattat högt och gott åt the trip. för att det är så brittiskt, så småkivande och tuppande dessa två män emellan. och åt hur de på ett underbart respektlöst sätt äter på finkrog och efter den långa presentationen av maträtten framför sig bara lutar sig in mot varandra och viskar saker som "I never really liked artichokes" eller "a suggestion of selleri" när de smakat av vinet. på tiden att nån gör narr av det här vansinniga sättet att få i sig föda på.

träffat en nytt yrväder från irland att dricka champagne med. hon är en underbar blandning av den här kvinnan och den här donnan. när hon nyligen befann sig på en date med vad som visade sig vara en gift man lägger hon lugnt ner servetten och gör sorti med orden "well, I'm not a side dish, I'm a main course".

jag har också lyssnat mycket på feist nya skiva, slängt ihop snittar för 150 personer och hittat en ny anledning till att gå till jobbet.

på återseende.