han kom som ett yrväder en aprilafton

det är varmt utan att det är sol, båda balkongdörrarna öppna och vintern som rasat ut bland våra fjällar. med en längtan till landet tar jag fram kläder som man kan krypa i rabatter med, i eftermiddag far vi ut i geografin. först en tripp till hötorget, jag ska handla kronärtskockor och primörer efter inspirerande läsning i gourmet till morgonkaffet. hunden är glad och då är matte glad. igår firades att fönstren kunde stå öppna hemma hos vänner med rosévin och underbara wraps på kyckling, ris, böngroddar och en sötstark sås i salladsblad, tack shane för inspirationen.

valborg i gnesta, jag och doggen sätter oss på pendeln vid tre-tiden. jag tror vi längtar lika mycket båda två efter att gå loss i trädgården. efter en vecka med begravning och ett nyfött kusinbarn kan man inte annat än se våren som ett tecken på kretsloppet, naturens egen återvinning och att det som göms i snö alltid kommer upp i tö.

och vilken tö sen.

maten och livet

återigen en lyckad kväll i köket i vasastan. i sällskap av sex matglada killar på gott humör höll jag hov och guidade fram till en tre-rätters som efter mycket möda och stort besvär stod på bordet. det bjöds grillad sparris med parmesan, parma-lindad torskrygg och den ständiga favoriten chokladfondant med citrussallad. senaste matkvällen gav en ny insikt, vill du se om någon är karl för sin hatt, eller vad det heter, ställ honom vid spisen. rollerna utkristalliseras snabbt, vem som tar kommando, vem som ser det som en tävling, vem som darrar på manchetten. gänget igår var genomgående hausefria och gav plats för både improvisation och självdistans. kan det vara en generationsfråga?

idag fortsätter det handgripliga matlagandet. snittar och champagne ska dukas upp för en begravning, that's the way to go om du frågar mig. jag är för allt annat än svart klädkod och smörgåstårta, fira livet istället, det är det som finns kvar.

jag höjer mitt glas för livet.

dejligt!

igår släpptes den nya listan att planera årets semester efter. världens 50 bästa restauranger, två av dem är svenska (matsalen hos mathias dahlgren och oaxen) men mer anmärkningsvärt, på första plats ligger danmark.
noma i köpenhamn blev igår utsett till världens bästa restaurang. det är en titel att axla. jag har en gång hört grundaren rené berätta om sitt ställe, sin filosofi och sin mat på den mest obegripliga danska men jag förstod ändå att här har vi något magiskt. som självutnämnd nörd och skribent inom ämnet vågar jag knappt yppa att jag inte varit där, på noma alltså, och nu lär det ju vara kört att få bord. nu går det inte längre att säga att man varit med från dag 1, att man hade upptäckt pärlan innan världen gjorde det, att man var du med diskarna och hela kungariket. nu är jag bara en groupie bland alla andra, det är väl bara att citera hugh grant som prime minister i filmen love actually "who do you have to shag around here to get a cup of tea and a biscuit?".

världens bästa restaurang, smaka på det. tydligen smakar det inte så illa alls.

måndag - en ödmjuk dag

en klassisk frilansar-söndag blev en raketstartande måndag. igår, smått gnagande samvetskval och semi-ångest för att min omättliga frilanssjäl inte preseterat sitt bästa föregående veckan. när jag väl gav upp för lättjan, åt söndagmiddag och bara skulle strösurfa lite kom det förlösande. söndagsidéerna.

det är idéer for the books, idéer i sitt slag, precis som dom alltid är en söndagkväll vid nio-nyheterna. när gemene man har en krypande känsla av måndagen som närmar sig har jag primetime workshop med mig själv. två timmar brillians och sen kan jag somna lugnt med min egen förträfflighet som vaggsång. måndagmorgon har aldrig varit ljuvligare, bara att förvalta och förverkliga allt som kartlagts kvällen innan.

seger lägges till seger, tack gode gud för vilodagen!

osjungna sånger

så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter - en lika hjärtskärande som brilliant bok av jonas gardell. ett begrepp jag tänker ganska mycket på, särskillt på såkallade lediga dagar. vågskålarna av att leva som om varje dag var den sista och att bygga, flytta pjäserna, lägga korten långsiktigt, stategiskt.

jag läser i morgontidningen att lyckan ligger i relationer, goda gärningar och arbete. shopping, skönhet och framgång är inget som ger oss långvarig, djuplodad lycka. vad är det då de flesta ägnar sitt arbete åt då undrar jag (är det inte just att leda jakten på shoppingen, skönheten, framgången)? vi blir inte heller lyckliga av att göra ingenting. stillasittande semestrar på stranden är inget för endorfinerna, nej, här ska upplevas och göras ideellt arbete och strävas mot meningsfulla mål. så här sitter jag. med nio vakna timmar kvar på en ledig dag. möjligheterna ligger framför mig. alla böcker jag inte läst, alla bröd jag inte bakat, alla idéer jag inte skrivit ner.

men jag har någon skön melankoli i kroppen, drar en filt över benen och lyssnar på sånger jag skulle vilja sjunga i ett hörn på mosebacke istället. det är mitt meningfulla, långsiktiga mål för dagen.

skämsigt

skäms, det är vad jag gör.

har varit på gastronord idag, en mässa för fackfolk inom restaurangbranschen och jag kan bara hoppas vid gud att det inte var någon från utlandet där på besök. ta da, det här är vår svenska matkultur! det är pre-fab, bake-off och färgämnen till 90%. alltså jag förstår att det är cafébranschen med målgrupp tonåringar som kommer på den här mässan och jag förstår att de små aktörerna inte har råd att hyra monter här men var finns inspirationen och det goda exemplet? var finns organisationen som samlar upp småproducenter och bönder och låter de visa upp det bästa vi har i sverige, våra råvaror?

nej, jag fick ingen matlust när jag vandrade runt bland juicerna som aldrig sett en frukt eller croissanterna som aldrig sett en fransman. vill man få smaklökarna att volta hänvisar jag istället till en rutinerad dam.

sverige som det nya matlandet har en bit kvar.

lycklig fånge

jag gillar sånt här. naturen tar över och världen står still. allt sätts på paus, allt som var så in-i-helvete-viktigt-super-deadline måste omvärderas. råvaruimporten hotas. sitt ner i båten och ät svenska råvaror då för en gångs skull säger jag. vad är det som är så oumbärligt från utlandet? sluta gnäll, ät potatis, we have no bananas today, jag tror vi mår bra av det. men media och mänskligheten fungerar så.islänningarna evakueras från sina hem och löpsedlarna skvallrar om stackars stackars semsterresenärer som får stanna i värmen lite till.

bu hu.

vi behöver att naturen stökar till det lite för oss. människan blir påhittig av "katastofer". en kille i 12-års åldern hamnade ensam på en europeisk flygplats när han skulle resa hem själv. mamman utlyste hjälp på facebook, fick tag i en skolklass på genomfart och såg till att sonen fick lifta hem med dom i bussen. ett äventyr. och tänk va gott mammas pannkakor ska smaka när man till slut kommer hem och kankse tackar han för maten lite oftare från och med nu. han har fått nånting att vara tacksam över. han har fått lite perspektiv.

jag är strandad i malmö och jag är inte ett dugg ledsen. en dag till i denna inspirerade stad, några strålar sol till på möllan, fine by me.

det kunde ha varit värre, man måste alltid tänka så säger en ung anton glanzelius i mitt liv som hund. jag kan bara instämma.

på jakt efter den projektor som flytt

jag vet att jag egentligen borde skriva om gastronomiska utsvävningar, upptäckter och upplevelser här i malmö. men eftersom min matförgiftning hänger sig kvar som ett askmoln över mig har jag ingen lust att tänka, prata, skriva för mycket om mat överhuvudtaget. problematiskt med tanke på mitt jobb kan man tycka.

jag tänker istället på andra saker. jag tänker på människor och relationer. jag är här nere och besöker en god vän. vi har känt varann i snart tio år och har under dessa bott mer ifrån varann än inom samma riktnummer. men vi är också den sortens vänner som plockar upp där vi var, eller snarare där vi är. vi behöver inga långa utläggningar om vad som hänt det senaste halvåret, vi pratar om livet, och det pågår ju hela tiden. vi är lika på många sätt, olika på många sätt men hon har en egenskap som slår de flesta, hon tar fram det bästa ur mig. hon gör mig till en bra, glad, positiv, inspirerad och kreativ människa och när jag tänker efter, är det inte det vill alla nånstans går runt och letar efter?

den rätta projektorn.

en människa som projicerar din film i rätt färg. som tar fram det ljusa och skuggar bort det mörka. som gör manuset rättvisa och som fångar upp komedin mitt i tragedin. när man träffar en sån människa ska man inte släppa.

bara så du vet, jag släpper aldrig.

radioskugga

kära läsare, jag skulle gärna berätta om min gastronomiska dagstur i malmö om det inte vore för att min uppkoppling tycker att jag är alldeles för långt ut i geografin för att fungera. jag ska uppsöka bättre plats för mottagning imorgon. håll till godo med en bild på en ljuvlig croissant som intogs idag på boulangerie de triangle.

nu, middag på atmosfär.

malmö dag 1

klockan är 14.20 när planet tar mark på sturups flygplats men min dag började för länge sen. efter en natt med en rejäl matförgiftning som påminner mig om att jag lever kravlar jag mig ut till bromma för att mötas av ovissthet. men vi gick till slut genom askan in i elden och kunde flyga söderut.

väl framme vet jag direkt vart jag kommit när busschauffören erbjuder mig hitman-tjänster på stående fot om någon skulle neka mig ungdomsbiljett. då skulle han döda dom, inga problem. åh malmö! jag går till kaffebaren som överenskommit och hämtar nycklarna till min väns lägenhet, hon är själv i lund på föreläsning. efter mycket möda och stort besvär är jag uppe för alla trappor och tar mig en siesta med en mage som fortfarande uttrycker sitt missnöje nu och då. jag vaknar och tar en promenad i en stad som för mig egentligen är rätt okänd, men malmö bjuder till, jag känner mig hemma på nåt sätt. en ask jordgubbar i kvällsolen på möllevångstorget och det känns sådär uuuunderbart osvenskt, både magsjukan och folklivet runt omkring.

om bara timbuktu kunde släntra förbi så ska jag inte be om nånting mer, jag lovar.

cabin crew ready for take off

jag är fortfarande post war från gårdagens matvent med 17 personer på matstudion. det var roligt, folk verkade ha trevligt och alla fingertoppar satt kvar när kvällen var slut trots att jag hade slipat globalknivarna innan folket kom.
dagen har passerat med mer planering för helgens malmöresa och en intervju på nk saluhall. nu är det mesta packat, min nya, finaste lilla skyddsängel har fått dagens sista smörjelse och jag är ett trött litet väsen.

helgen kommer bli intensiv. lyfter 13.10 imorgon, bromma airport, stockholm, sweden.

till dess!

no pain no game

livet går ut på att bygga upp spänning och sedan få lön för mödan. här har det trissats, taggats, peppats och till slut överträffade verkligheten dikten. tio minuter på en iplastad brits, stundtals seriös smärta men nu är det han och jag. en liten vän på min högra höft som kommer vaka över mig livet ut.

tack joel, du var öm och du gav mig en första gång som jag önskar att alla fick uppleva.

nedräkning

nervositet. en märklig känsla. utan att man riktigt vet hur så har den smugit sig in och parkerat sig i området där revbenen möts. ungefär där, där andningen sitter, där har jag nu nåt slags getingbo som ibland gör det svårt att få ner luften ända ner dit den ska.

känslan tar fram minnen. från 14-års åldern när jag skulle dra ut två tänder och gick till tandläkaren fem (5) gånger innan jag vågade. från tiden på rytmus när jag skulle ha spelning och låten innan jag skulle upp började lida mot sitt slut. okontrollerade rörelser. rösten upp i pitch. hungrig men illamående. getingboet som sätter fart.

allt det där börjar inta min kropp. anledningen avsöljas i eftermiddag.

måndag 12/4

upp i ottan, hunden vill ut. en bra väckarklocka när resultatet är att jag är på kontoret redan halv nio. ringer en journarlist som mailat och vill skriva om boken, ska skicka ett recept och bild ur picknick-kapitlet under dagen. imorgon är det matlagningsevent ur kokboken på studion i vasastan för 17 personer, börjag skriva inköpslista trots att förrätten inte är spikad än. bestämmer mig till slut för att köra en moules iallafall trots vissa råd om att det är knöligt till så många, äh va fan, det är ju gott.

sen kommer animatörpatrik till kontoret, berömmer honom för den nya illustrationen av södermalm som han redan fått flera beställningar på. vi diskuterar möjliga försäljningsställen och jag ger honom några namn. får mail av en kompis som drar till new york på onsdag, han ber om några tips och jag skickar avundsjukt iväg mina bästa smultronhak. fler kom ihåg på listan till imorgon, hur många glas vin dricker folk på en tisdagkväll? catering-christin ringer och bekräftar lokalen för begravningen om två veckor. vi bokar möte för planering av snittar.

går hem och letar i bildarkiven efter tortelinisalladen med fikon som ska till damernas värld. nitlott. får ringa pappa som har en back-up. hans mail krånglar och det blir lunchpromenad med hunden för att hämta bilden personligen. ringer bageriet bredvid studion och lägger undan en levain till imorrn, jag vet hur fort dom ryker från hyllan.

klockan 14 möte med formgivare och produktutvecklare för att titta på nya loggor. guld eller inte? sans serif eller inte? blir snurrig av alla varianter, vi sover på saken och bestämmer senare i veckan. sanna från dn ringer och undrar om jag inte har nån kompis som bor i en snygg, liten lägenhet hon kan göra ett reportage om. jag säger att jag ska se vad jag kan göra, hon säger att jag kommer bli belönad.

tar bilen och handlar alla råvaror till imorgon. 16 flaskor vin, 3 matkassar, allt fanns utom köttet som jag hade tänkt mig. får komplettera imorrn. räknar in glas, tallrikar, åker hem med färdigmaten från butiken, må matnördsgudarna förlåta mig. kommer hem till en överlycklig jycke, tar en promenad till bellmansgatan och andas in våren som känns som den är här för att stanna. går upp för mina fyra trappor en femte gång för dagen. hade jag haft barn hade jag satt dom framför bolibompa, men nu har jag hund och ger honom ett grisöra istället och sjunker ner med datorn i soffan. och här sitter jag nu, trött som få. men vad gör det när jag möts av den här vyn när jag kommer hem 18.30.

frilansliv, glammigt eller hur?

dom håller hand, jag håller låda

ännu ett förlorat lamm har hittat hem. och ja, jag är glad för hennes skull, han är är inte god nog för henne, det är dom aldrig, men han han kan få chansen att jobba på det. så är jag tillbaka i en alltför välkänd roll som är lika obekväm som alltid: hänga med det nyförälskade paret. dom vill bara hålla hand, jag måste hålla låda. cirkusmaria kommer fram, eh hörrni, hörde ni det där bla bla bla. man skulle lika gärna kunna prata med en vägg, dom rosiga, fnissiga, nyfunna tu sitter bara med varsitt fånigt flin och hör inte ett ord av vad jag säger. gör dom det så bryr de sig iallafall inte. dom har ju varann. dom har ju sina nya inside-jokes, sitt överseende och pidestaltänkande.

bitter, jag? nej men inte då, jag bara poängterar hur det är att agera det högst överflödiga femte hjulet som absolut inte tillför någonting. man drar sina bästa stories, vassaste immitationer, bjuder på lunchen, skrattar åt deras skämt, går ner i brygga - helt för döva öron.

så är den, kärleken. döv och blind och korkad.

watch out kids!

mitt förflutna hann ikapp mig igår iform av en gammal lärare från forsbergs. hon hoppade på mig på rival när jag satt i möte med miss c, hon hade sett mig i tidningen och den första kommentaren var att hon har en likadan hund. typiskt hundägare.

hon höll fortfarande lektioner på forsbergs och frågade direkt om hon fick bjuda mig på lunch om jag hade lust att komma och träffa hennes copyelever. som ett gott exempel på hur det kan gå sen. när man kommit ut på andra sidan. hjälp.

jag tackade naturligtvis ja, en timme när jag får prata om mig själv inför en klass uppmärksamma elever, any day honey! och nu kan jag välja att attackera den här chansen på två sätt. bli skraj, tvivla på vad jag nånsin skulle kunna tillföra till dom här stackarna förutom ångest för att de lagt ner 200 papp på en utbildning när det kan gå så illa efteråt. ELLER så kan jag se det som min testpublik för mina, i framtiden, berömda inspirationsföredrag om kreativitet och gränslöst tänkande. jag ska få dom så rakryggade och på tå att dom bönar och ber ledningen om att jag ska komma tillbaka, vara handledare, vara mentor till dom allihop, sprida ljus och vår och hopp att den här branschen kanske inte alls är död och förutsägbar trots allt?

viva maria, inled oss i frestelse och fräls oss aldrig aldrig ifrån ondo!

sånger från fjärde våningen

åh fy fasen va skönt att påskhelvetet är över och livet, staden, kaffebarerna fungerar som vanligt igen. röda dagar, finns det nåt värre?
påskledigheten var lång, uttdragen och hyfsat tråkig. tom almenacka betyder inte att mina grubblerier tar semester, tvärtom, dom står i givakt som aldrig förr. redan på långfredagen började det smyga sig på, på påskdagen var livskrisen ett faktum. vad ska det vara bra för, allt det här som jag fyller mina dagar med och kallar livet. ni förstår, jag var illa däran.

i mitt fall tror jag kriserna kommer, bland annat, av den förbaskade valfriheten som väntar utanför vår dörr varje dag. så fort man vaknar kryper den fram och påminner om att det här är minsann en ny dag som du kan välja att leva som du vill. du kan vara mer positiv, omtänksam, du kan börja med en ny god vana eller ett nytt projekt och håll i trosorna - du kan till och med förändra ditt liv. för alltid. shit också.

så där sitter jag på påskdagen vid min morgoncappucino och tänker på hur länge sen det var jag tog tillfället i akt och gjorde en riktigt jävla helomvädning i mitt liv. jag börjar tänka och vrida och vända på saker och till slut kommer frågan upp i huvudet, nej men söta lilla maria, har du inte kommit längre här i livet? fy fan för nedvärderingskärringen som kommer ibland och slår sig ner vid mitt morgonkaffe, håll käften på dig, dan har ju inte ens börjat.

men påskdagen går och jag fikar med en klok vän och ventilerar mina plågor och hon lugnar mig och ger mig perspektiv. jo, det kankse är så att man skriver sin egen film, har ödet i sina egna händer men va fan det kan inte vara komedi jämt. inte action eller heller. ibland måste det bara få va lite släpig roy andersson-estetik där handlingen är obefintlig och dialogen makes no sense what so ever. så blir det nu, jag tänker sätta mig längst bak, inte vara där framme och föra anteckningar och ställa relevanta frågor. det får nån annan göra.

jag tänker bara leva ett tag.