Rapport från diskbänken

Folk säger att de älskar Girls för att det är så äkta, för att det är diskbänksrealism. Jag har inte blivit så tokig i serien för att jag om sanningen ska fram har gjort det där, bott i kollektiv i New York, jobbat gratis med hopp om nåt mer och legat med fel snubbar. Men om det är det som säljer, här kommer verkligheten direkt från diskbänken denna fredagkväll.

Jag har precis fått reda på att jag inte kommit in på den filmskola jag sökt två år i rad. Alla uppdragsgivare som ringt den senaste tiden har börjat samtalen med "vi har ingen budget för det här men". Eftersom jag inte heller har nån budget för mitt liv lånar jag just nu pengar av min kära mor för att betala räkningarna bland annat för att jag betalade in 87 000 i restskatt förra veckan. Skatt som jag dessutom undrar lite vad den går till. Jag har nämligen precis sökt privat vård eftersom jag de två senaste åren varit felmedicinerad av den statliga vården. För 1,5 år sedan skrevs i min journal på SÖS "Sådeles ung kvinna med sannorlikt odiagnostiserad och obehandlad bipolär sjukdom" Det väljer Katarinahuset att på något sätt strunta i, de kallar mig narcissist och sökare och det är ju inget fel med det menar de och låter mig knapra vidare på min antideppesiva medicin. Men det är ju fortfarande något som inte stämmer, härom dagen stegade jag därför upp till SÖS och fick journalen utskriven, jag ville få reda på vad den där psykiatern faktiskt sa när jag kom in till aktuen med lite för många lugnande tabletter i magen. Så nu vet jag. Om sex veckor ska jag till Sofiahemmet och försöka ställa det till rätta. Så att jag kanske också kan ha ett fast jobb längre än fyra månader, en relation längre än sex månader och få lite bättre styr på det här livet.

Till dess undanbedes frågan om vad jag ska göra i framtiden för jag har ingen aning om.
Kanske skriva en bok om hur det är att vara en "sökare", om jag skriver från diskbänken kanske det säljer?

Chez Maria på torget

Hemma på torget igen. Mitt kök, min säng, min oreda, mitt susande i vattenledningarna. Har inte bott själv på ett halvår, lite ovant och det gav mig en idé. Jag gillar som bekant att laga mat, mycket, gärna och länge men när jag bara har mig själv som sällskap till middag blir det inte av så ofta. På nåt sätt känns det som det välgjorda långkoket hånar mig när jag sen sitter själv och äter "jaha, här har du ansträngt dig så får du njuta av härligheten framför "Vem vet mest?". Jag skulle gärna bjuda vänner på middag varje dag men fram tills jag blivit miljonär, vilket bara är en tidsfråga för övrigt, så håller inte riktigt den tanken heller. Jag kom på en lösning.

Tänk att jag, några gånger i veckan, berättar på Facebook vad som kommer att serveras på Mariatorget 2 samma afton. Det kan bli alltifrån fläskpannkaka till coq au vin, helt enkelt det jag är sugen på och sen får hungrigt folk anmäla sig om de vill komma och knö ner sig vid bordet när maten är klar. Lite beroende på menyn så tänker jag att det kostar 40-50 kronor per person och vill man dricka något annat än vad min sodastreamer kan erbjuda så får man ta med sig det själv. Det behöver alltså inte blir sent och blött och stökigt, även om oväntade vinrusiga tisdagar kan vara bland det bästa här i livet, utan mer en chans att äta något godare, billigare och lite roligare än den där trötta Gooh-fiskgrytan du hade tänkt plocka på dig på vägen hem. Jag tänker lite av kvarterskrogen i himmelen, gott, prisvärt, vällagat. Sen tänker jag att man får komma själv, man får komma i par, man får ta med sig sina välsnutna ungar eller man får komma och gnälla lite över dem och gemålen som man lämnade hemma. Man får till och med ta med sig en människa som jag inte känner, min bästa hobby är ju att träffa just okända människor som är värda att träffa.

Ibland kanske vi blir två, ibland kanske vi blir tio men jag hoppas mest att det bara blir för jag tror det blir kul.

Nog snackat, imorrn vid lunchtid presenteras första menyn, kommer ni?

Fotboll som fick mig att lyfta blicken

Jag såg den fantastiska dokumentären Undefeated härom dagen. En man i Memphis är volontärcoach för ett fotbollslag på ett high school med ganska dåligt rykte. Många av eleverna kommer från hyfsat ruff bakgrund. Coachen driver ett eget företag och har egen familj med fyra barn men han älskar de här fotbollskillarna som på grund av laget dyker upp i skolan lite oftare. När laget förlorat en match samlar coachen killarna och pratar om karaktär. Det som säger något om en människa är hur den tar sina motgångar, att vara en vinnare är inte svårt, men att stå upp när man förlorat, det är bevis på karaktär.

Han låter också en framgångsrik spelare prata med laget som frågar killarna hur många av dem som har en förälder som gått på college. Ungefär 3 av 20 räcker upp handen. Han frågar hur många som har en närstående, bror, pappa, morbror, kusin som suttit inne. 17 av 20 räcker upp handen. Spelaren berättar att han hade exakt samma utgångspunkt men att fotbollen tagit honom till en annan plats. Han säger att det inte spelar någon roll var man varit utan vart man ska. Vissa av ungdomarna gråter och jag gråter för att de så kaxiga grabbarna som suttit i ungdomsfängelse, som varit avstängda från skolan och laget och kommit tillbaka har fått en förebild och känner sig mindre ensamma.

Jag tror att det är det allt handlar om när det gäller motgångar. Så fort man inte längre känner sig ensammast i världen om problemet, så fort man får se någon som faktiskt kom ut på andra sidan eller som också kämpar så pallar man lite till. Men jag tror det måste vara en positiv förebild. Jag kan inte tänka på barnen i Afrika när jag är arbetslös, det hjälper inte mig att klaga mindre just då. Jag kan inte tänka på dem som dött i cancer när jag själv kämpar mot sjukdomen. Man måste relatera till dem som sitter i samma båt eller dem som det gått bra för, det är det enda som kan hjälpa i den stunden. De som har det värre kan man tänka på sedan och vara tacksam att man har det bättre, men det finns ingen kraft i det just där och då. Det är klart att jag vet att det finns dem som varit arbetslösa i flera år, som är utförsäkrade och som lever på existensminimum, det är fruktansvärt att det är så. Men det i sig ger inte mig någon kraft till att fortsätta kämpa mig själv till en annan tillvaro. Det får mig snarare bara att vilja ge upp, lägga mig ner på marken här och nu.

Vikten av positiva förebilder och helst inom ditt eget område, som är ganska nära dig själv. Om jag tittar på Bill Gates eller Sofia Coppola kan jag bli helt låst, jag är varken överintelligent eller född med en pappa som råkar vara Gud inom just det området som jag vill hålla på med. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska titta men den där dokumentären gav i allafall energi att lyfta blicken.

Lite vårsol på det så tror jag att det kan hända grejer.

Vi kan väl prata om blommor och bussar

Det är få som ger mig skrivkramp. En är min vän Tomas som ibland berömmer den här bloggen, honom har jag stor respekt för, jag tycker att han är smart och jag litar på hans omdöme, hans beröm är något man förtjänar. Den andra är Bodil Malmsten, madame B. Inte för att jag för mitt liv tror att hon läser vad jag skriver men blotta tanken på henne kan få mig att vilja flytta långt ut på landet och hugga ved resten av livet och aldrig mer lyfta en penna. Men det gör jag ju inte, jag bor ju granne med henne, rakt ovanpå henne faktiskt, när jag bor i Stockholm. Och när jag nu hör Värvet-avsnittet där hon sitter bakom mikrofonen och pratar, något hon så sällan gör, så vill jag flytta hem imorrn bara för att springa på henne i trappan igen. Jag har aldrig vågat säga att jag läser henne, aldrig vågat erkänna att jag ens vet vem hon är, hon gillar ju inte sånt, beröm, hon kanske uppfattar det som fjäsk, nej det går bara inte. Våra små fragment till konversationer har handlat om dörrmattor, New York och min hund. Extra konstig kände jag mig när jag sett premiären på hennes föreställning på Södra teatern och sen krockade med henne i porten. Men vad skulle jag säga, du är så bra. Nej herregud vad banalt, nej det går inte, aldrig, never, jamais.

Hon är ju inte bra, bra framstår som det löjligaste ordet någonsin i sammanhanget. Hon är definitivt en av dem som fått mig att skriva, att fortsätta skriva fast jag aldrig vet vad jag ska med det till. Hon är en av dem som fått mig att känna mig lite mindre ensam och tokig när jag haft klippkort hos psykvården och bytt mediciner och tittat på världen och inte alls begripit vad jag har här att göra. Hon säger i intervjun att hon hatar när man kallar det lyckopiller för man blir ju inte lycklig, man blir funktionsduglig. Där går vi två på Mariatorget och är funktionsdugliga, ibland känner jag mig verkligen inte mer än så. Vi skulle kunna vara det tillsammans kanske, prata om luktärtorna som börjat komma upp på balkongen eller vilken busslinje i Stockholm som är bäst. Men jag skulle aldrig våga. Skulle vara så rädd att störa när hon letar efter rätt ord till en mening i senaste boken eller när hon tänker på något viktigt om utförsäkrade människor hon läst om i tidningen. Och där kommer jag och pratar om blommor eller bussar. Nej.

Aldrig, never, jamais.

Behåll kakorna, tack å hej

Det var det jobbet, han knappt värma upp kontorsstolen innan jag fick lämna den men så kan det gå, det går fort i hockey. Det var ett ohyggligt ostrukturerat projekt, mitt jobb var att styra upp med mina utmärkta ledarskapsegenskaper, hålla många bollar i luften och allt det där. Men igår blev jag varse det grava budgetunderskottet som gjorde det omöjligt för mig att vara kvar och styra och ställa. Kan inte säga att jag gråter floder, det var ett jobb, det var någonstans att gå, det var en tanig, blek britt till kollega men projektet var inte i drömklassen. En Facebook-kampanj för en produkt vars enda mål var att vara "lite kul". Jag har lätt allergi för saker som bara ska vara "lite kul". Varför ska de då göras? Och varför lägga ribban så oerhört lågt när sociala medier faktiskt är en chans att interagera med människor, ha en dialog med dem, lyssna på dem, lära sig något av dem, skapa något med dem.

Jag hann i allafall lära mina kollegor vikten av kakor på kundmöten.

Nu väntar jag istället med spänning på utslaget av min guerillakampanj för mig själv som utspelat sig under veckan. Wieden+Kennedy, Mother och Anomaly har fått påhälsning av mina rosa plakat. So far har jag fått svar på twitter av Mother, i övrigt silent treatment. Men det här var bara första etappen, jag flyttar fram mina plutoner, laddar om artilleriet och siktar.

Skarpt.

Den största jakttrofén i reklamjungeln

Att fånga en creative director är inte jakten för en nybörjare. Creative directorn, eller cd’n som vi kallar hen i skogarna är en svårfångad art, passen kan bli långa och sätta sig in i dennes psyke kan verka enkelt men under den ofta välpolerade men skäggiga ytan stöter jägaren ofta på oväntade beetenden. Detta oftast på grund av cd’ns vilja att förändra sina preferenser efter tidens tecken, så vill du ringa in din cd gör du gott i att studera litteratur såsom Monocle, ID och noga utvalda fixed gear bloggar.

Så till själva betet. Det bästa är såklart att närma sig bytet genom en kontakt i hens närhet. Detta är ganska enkelt gjort vegitationer som Stockholm där det kan räcka att ta vandringsleden Götgatan upp och ner några ganger men om man som jag, gett sig ut på internationella jaktmarker, kan bytets vattenhål vara svårare att identifiera. Det ska mycket till för att du ska kunna skrämma en cd, möjligtvis om du sitter på pass för nära boet, I övrigt rekommederar jag att ladda med det tyngre artilleriet för att sedan sikta skarpt, riktigt skarpt. Ammunition såsom mail eller telefon kommer inte få det att rycka i svansen på cd’n, det passet kan du lika gärna hoppa över. Tänk längre, tänk större.

I den djungel jag valt att jaga i för tillfället är antalet creative directors förvisso större än i svensk vegetation men du kommer snart bli varse att antalet jakttorn är ännu fler. Vart du än går kommer du se en lycksökare som är ute med håven, att hala in en creative director kan vara mycket lönsamt i längden om ni utvecklar en bra relation. Det ska erkännas att även jag till en början förlitade mig på den gamla skolans mailkontakt men blev ju självklart varse att här råder djungels lag i allra högsta grad. Äta eller ätas. Inboxen gapade lika tom som plånboken. Men som alla jägare vet, hungern är bästa sparken i röven att tänka utanför skogsbrynet, jag tänkte rosa.

Mina, vid det här laget, välkända budord är något jag håller fast i. Kill your darlings, ja, men inte dem här, I’m stickin to my guns. Jag tänkte större, jag tänkte 70x100 affisch, nu skulle creative directorn inte komma undan, nu skulle betet åtminstonde synas, och förhoppningsvis tuggas och sväljas. Efter bästa förmåga plitade jag sådeles ner mina bokstäver i en rosa färg som bytet inte kan blunda för och gick upp i svinottan för att rigga fällan i lugn och ro. Såhär tidigt på morgonen sover vanligtvis cd’n, förutom vid livskris där hen kan finnas på gymmet när morgondimman lättar. Så jag smög mig fram, förankrade betet på den välputsade glasdörren och drog mig snabbt tillbaka till närliggande kaffebar.

Av erfarenhet säger jag, var inte hungrig på jaktpass, jag rekomenderar starkt en välgjord cappuccino från områdets mikrorosteri och en surdegstoast på det. Etablissemanget kan även vara ett bra tillfälle att spana in konkurrensen, andra jägare som pustar ut efter avslutat pass. Tillsätt en stor portion tålamod till frukosten och se till att få en god natts sömn innan nästa pass, att få creative directorn med tassen rätt i fällan är inget som kan stressas fram. När du väl lagt ner ditt byte är det en trofé för livet. 

Den enkla människan rörd till tårar

Blir på lördagskvällen smärtsamt påmind om vilken enkel människa jag är. Vilka lätta poäng som kan plockas av mig som fjädrarna på en nyskjuten fasan. Jag hamnar på youtube, ni vet hur det är, man skulle kolla på en grej som leder till nästa och sen har associasiontrådarna tagit dig någon helt annan stans medan två timmar har passerat i en grisblink. Jag hamnar på småtimmarna i Pluras kök och det är där insikten är lika blåkall i ansiktet som skenet från datorn. Jag älskar det programmet. Jag blir så oerhört Stockholmssentimental. Alla hattar av för producenterna för denna skapelse för de lyckas klä av mig totalt naken, jag skulle göra vad som helst för att vara i det där köket. Jag vore en brödsmula om jag bara finge vara i din närhet. Dels tror jag att det handlar om mitt något skeva mansideal som jag så freudianskt nystade upp hos mig själv för ett tag sen, men i övrigt är det ju enkelt, programmet slår an på alla de starkaste strängarna i amygdala, vin, kvinnor och sång, gemenskap, mat och det goda samtalet. Lyckade, kreativa, vackra människor som dessutom känner varandra, eller iallafall låtsas hyfsat bra efter några glas rödpang. De är alla konstnärer, alla med samma våndor och här får de sitta vid ett lagom patinerat träbord som elegant copy+paste från Provence. Och det är lite för mycket grädde i såserna men herregud, c'est la viiiiiiiie, man lever bara en gång, Plura kanske lite kortare än alla vi andra men vadå, han hade det ju så gött på vägen. Jag ser ju allt det här, precis som man ser att den där halvmisslyckade karaktären i den amerikanska romantiska komedin aldrig skulle kunna ha den där lägenheten i New York med det skitjobbet men vi går på det för att vi vill. Jag går gå på det, jag äter det med sked, jag tar om, med extra chokladsås.

Till slut bestämde jag mig för att det var nog. När Mauro hade sjungit om nätterna på Ljusterö där hon hoppade från bryggan i hans Rolling Stones t-shirt, då var det tack för idag. Dock råkade jag även se trailern för uppföljaren, Pluras kök i Spanien där han gör om alla middagar i ett pittoreskt stenhus på den spanska slätten som hämtat ur en regelrätt Almodovar. Klippbilder från en lägereld i den varma natten, Helena af Sandberg som i lågornas sken säger att det är sånt här som får en att vilja leva. Andra klippbilder på Håkan Hellström, Plura flanerandes på den lokala matmarkanden, gitarrer, solkyssta fötter i flipflops, Bo Sundström sitter på trappen och sjunger "Vi kommer aldrig att dö" för Måns Herngren i panamahatt, h e r r e g u d jag går ner i brygga av sånt här!

Så när jag stängt av och kommit tillbaka till min verklighet, småhuttrandes på en madrass på golvet i Whitechapel så frågar jag stilla mig själv varför jag jagar runt efter livet på Londons gator? Allt jag vill är ju att sitta på ett trägolv i ett kök på Kungsholmen med vin i dricksglas när någon spelar gitarr och någon svänger ihop en risotto.