Rapport från diskbänken

Folk säger att de älskar Girls för att det är så äkta, för att det är diskbänksrealism. Jag har inte blivit så tokig i serien för att jag om sanningen ska fram har gjort det där, bott i kollektiv i New York, jobbat gratis med hopp om nåt mer och legat med fel snubbar. Men om det är det som säljer, här kommer verkligheten direkt från diskbänken denna fredagkväll.

Jag har precis fått reda på att jag inte kommit in på den filmskola jag sökt två år i rad. Alla uppdragsgivare som ringt den senaste tiden har börjat samtalen med "vi har ingen budget för det här men". Eftersom jag inte heller har nån budget för mitt liv lånar jag just nu pengar av min kära mor för att betala räkningarna bland annat för att jag betalade in 87 000 i restskatt förra veckan. Skatt som jag dessutom undrar lite vad den går till. Jag har nämligen precis sökt privat vård eftersom jag de två senaste åren varit felmedicinerad av den statliga vården. För 1,5 år sedan skrevs i min journal på SÖS "Sådeles ung kvinna med sannorlikt odiagnostiserad och obehandlad bipolär sjukdom" Det väljer Katarinahuset att på något sätt strunta i, de kallar mig narcissist och sökare och det är ju inget fel med det menar de och låter mig knapra vidare på min antideppesiva medicin. Men det är ju fortfarande något som inte stämmer, härom dagen stegade jag därför upp till SÖS och fick journalen utskriven, jag ville få reda på vad den där psykiatern faktiskt sa när jag kom in till aktuen med lite för många lugnande tabletter i magen. Så nu vet jag. Om sex veckor ska jag till Sofiahemmet och försöka ställa det till rätta. Så att jag kanske också kan ha ett fast jobb längre än fyra månader, en relation längre än sex månader och få lite bättre styr på det här livet.

Till dess undanbedes frågan om vad jag ska göra i framtiden för jag har ingen aning om.
Kanske skriva en bok om hur det är att vara en "sökare", om jag skriver från diskbänken kanske det säljer?