bakis

jag är inne på dag 8 av bakprojektet. har gjort de såkallade lättkavlade pepparkakorna idag. lättkavlade my ass. inget har varit lättkavlat den senaste veckan. men här står jag på söndagmorgonen och kavlar och bränner kakjävlarna men får ihop runt 50 stycken, fortsätter med vaniljhjärtan. det är bara tre dagar kvar nu, sen är det slutknådat för mig på ett tag.

tillvaron som hemma-mamma är ingen lek. nu förstår jag varför dom skåpsuper och vänstrar.

dagskiftet

första etappen av bakmaraton är avklarad. inköpen.
ger mig av med starlet mot martin olsson. undrar alltid vad det är för folk som är där en lördag och handlar majonäs i 5 liters hinkar och kaffe för ett helt år. jag hittar nästan allt, 5 kg mjöl, 4 kg socker och 2 kg smör. ser de färdiga prinsesstårtorna på hyllan och undrar för en sekund om nån skulle se nån skillnad på bild? jag undrar också om det här med hembakning verkligen ligger i tiden, mazarinformar verkar ha utgått ur alla sortiment. omöjliga att hitta. runda formar i alla storlekar, varsågod, men ovala, mazarinformar - nepp. går till slut ut mot bilen och tror att jag under halvtimmen i butiken förflyttats till bangkok, luftfuktigheten har ökat med 200%, värmen med minst 10 grader.

regn, maxa bakluckan med kassar, köra till nästa butik eftersom allt inte fanns, två kassar till, köra mot studion, kippa efter luft, parkera totalt olagligt, släpa in kassar, ta ett glas vatten, köra hem.

och nu ska jag bara gosa ner mig i soffan och ha lördagsmys med hunden och popcornen och feel-good filmerna. not. jag ska föna håret och gå och jobba på sardin.

god helg.

baktankar

ring ring på telefonen. ett okänt nummer, jag svarar. lite visste jag då, i tisdags morse vad som nu upptar all min tankeverksamhet. schackrutor, jitterbuggare, mandelkubb, klenätter och vaniljhorn för att nämna några. inom två veckor ska jag baka 30 sorters kakor, bakelser, tårtor och vetebröd som ska dokumenteras. det ska bli en bakbok för ett stort svenskt företag på fyra bokstäver.

det kommer inte bli nån picknick, efteråt lär det bli fasta men jag ser fram emot den här utmaningen. att så uteslutande hänge sig åt något med stil och precision. och alltså vi snackar ju inte en av varje sort direkt. nej nej, det ska skakas fram 10 napoleonbakelser, 60 schackrutor, 100 lättkavlade pepparkakor. lättkavlade. matlagning går att improvisera och fuska fram. det går inte med bakning. bakning är kemi. jag måste alltså genomgå någon slags metamorfos och bli en noggrann människa dom två närmaste veckorna.

spänningen är olidlig.

nutid

läser i dn om semesterdrickandet, varför det förekommer, varför det är så lätt att falla dit. alkohol är för de flesta den tydligaste gränsen mellan arbete och ledighet och det ger oss ett nu-perspektiv som inget annat. igår är borta och vi skålar som om det inte fanns någon morgondag. västvärldsaxlarna sjunker ner på sin rätta plats för att sedan ryckas på med lätthet, äh, det ordnar sig. en känsla av här och nu.

när jag tänker efter är det vi människor gillar allra mest just nu. alltså jag menar nu.
7-11 har blivit 24-7, jag vill äta nu.
skicka post som kommer fram dagen efter, är du inte klok, jag mailar nu.
jag tycker, tänker, presterar, jag skriver det på facebook nu. kommentera nu.
jag har något att säga, skriva insändare, över min döda kropp, jag bloggar nu.
fråga nyss, svara nu.
vänta till nästa säsong, jag laddar ner nu.
läsa tidningen, yesterdays news, jag har rss.
jag undrar, jag googlar nu.
spara till pensionen, jag lever nu.
vadå, är det stängt, slut, tyst, mörkt, över?
men vänta nu?

dom som säger att vi inte lever i nuet kan tänka om.
nu.

heja wallraff

rekommenderar varmt de här dokumentärerna. handlar om chefer för stora företag som går undercover och jobbar på golvet på sina företag. lite extreme make-over över produktionen men om man bortser från stråkarna och snyftningarna så är idéen inte alls dum. jag tror det behövs göras i många fler företag, även i sverige. då kan man få riktigt lojala medarbetare som känner att de behövs och är med och bygger företaget. delaktighet och bekräftelse är så att säga a och o när man ska motivera människor att göra sitt bästa.

inspirerad av dokumentären ska jag nu genast ha utvecklingssamtal med mig själv, ta reda på hur jag ser mig själv som chef. är jag uppskattande nog, en tydlig eller nyckfull ledare? resultatet kommer att redovisas här inom kort.

harder, better, faster, stronger

jag läser en artikel i psychology today om "the contender syndrome". det handlar om att aldrig vara nöjd, känslan av att det finns nånting mer, borde finnas nånting mer i korten för mig och min förträfflighet. att man aldirg blivit upptäckt, att man har mer att ge och varför varför har man inte kommit längre?

jag känner igen mig.

alla människor jämför sina liv, sin karriär, sitt yttre, sin semester, sitt hårsvall etc med andra. skillnaden nu är vad vi har att jämföra med. förr var liktlinjerna och de vi leaterade till grannar, familj och kanske de i byn bredvid, på sin höjd. idag jämför vi oss med hollywood, steve jobs, christer fuglesang och moder theresa. inte så konstigt att vi känner oss hyfsat ordinära. det är också skilland på "the acual self", "the ideal self" och framför allt "the ought self", den vi tror att andra vill att vi ska vara.

idag ska jag träffa en kvinna som ska hjälpa mig reda ut begreppen, och kanske få mig att sluta jämföra mig med gisele bündchens rumpa, steve jobs karriär och bodil malmstens intellekt.

lycka till säger jag.

osagda repliker 1

är med svante i en tom park på monteliusvägen. jag sitter på en bänk, han strosar oförargligt runt. två kvinnor runt 30 kommer med varsin take away-kaffe. den ena kvinnan till mig:
"du får gärna sätta band på hunden, det är ingen hundpark det här"
jag: (på nåt sätt gör sig repliken bättre på engelska sagd med ett brett leende)
"oh, now I see, my dog was looking for a stick before, and all this time, it was up your ass! enjoy your coffee".

för en liveversion ger jag föreställningar vardagar mellan 10 och 12, helger - dygnet runt.