Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust

Vissa saker kan man inte låta bli fast man vet att man borde. Som Gandhi någon gång sagt, kommer jag att må bättre eller sämre av att utföra den här handlingen? Om svaret är sämre, låt bli. Jag kan inte låta bli. Jag läser bipacksedeln. Varför är biverkningarna alltid så motsägelsefulla? Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust. Allt i samma mening. Trodde i min enfald att medicinen skulle hjälpa mig att inte känna allting på en gång. Nya piller i mitt liv, jag fasar in det nya, ut det gamla, min kropp upplever just det, allt och inget på en gång.

Jag läser om Noomi Rapace i Icon. Ja, jag föll för omslaget, för att hon är så jävla vacker och att hennes, kanske spelade, mystik fångar mig. Samma som med bipacksedeln, har nog aldrig mått bättre av att läsa ett glossy magazine, gör det ändå. Kan inte titta mig mätt på bilderna när hon sitter på kanten av en fontän i Rodebjer-kostym, kritvita sneakers och dubbla Hermés-armband. Hon säger att hon träffar pressen för att hon måste, att Sverige alltid varit för litet, att hon var tvungen att ha något större. Det knyter sig i magen. Hatar min otacksamhet. Att jag vill krypa ur mitt skal av damp när jag trampar runt i Tanto med hunden. Samma runda, runt runt, samma tankar, runt runt. Om jag bara fick förändra något, någon. Om jag bara fick göra något litet avtryck annat än vid kolonilotterna i parken. Om jag bara fick tänka lite högre, köra lite fortare, bli sparrad lite hårdare. Om något bara kunde trötta ut mig så jag kunde njuta av lugnet. Om jobbannonserna på resume.se bara var lite mer spännande. Om bara ödet inte bara låg i mina händer. "Lägg upp en tillräckligt rolig film på youtube så blir du erbjuden jobb". Stressen slår över. Jag lägger mig platt istället. Allt är upp till mig.

Måste ut och springa. Måste höja pulsen. Måste andas så fort att huvudet slutar tänka. Jag sväljer mina nya piller och slänger bipacksedeln.