Hoppa högt eller falla handlöst

Vaknar vid fyra när himlen går från ljusgul till blå. Hunden småsnarkar bredvid men i mitt huvud vill inte stilla sig. Jag tänker på piloten jag spelade in för Strix härom dagen, tänker på om det skulle bli av, att få göra någonting som jag tror på. Och att producenten tyckte att jag skulle genomföra mitt projekt även om det inte blev TV av det. Visst, men i vilken ände börjar man, var kommer pengarna ifrån, hur högt vågar man hoppa?

Jag tänker på transvestiten Claes som jag ska intervjua för Pride magazine, en som verkligen hoppat högt och stannat där. Han lever tillsammans med sin fru sen många år, vissa dagar Claes, vissa dagar Sara. Inspirerande.

Jag tänker på hur mycket roligare det är att gå på klubb på Stureplan, där man inte känner sig riktigt hemma, när man går dit med sin fina man och kan fnissa tillsammans åt alltihop. Vi satt som en gammalt fransk par på en bistro, i ett hörn bredvid varandra och gissade vad folk jobbade med och vilka de skulle gå hem med den kvällen. Värden svepte förbi och hälsade, sa att det var syrran som spelade skivor. Den ekvationen fick vi inte riktigt ihop så när vi frågade om det verkligen var hans syster fick vi svaret "nej asså vi har ju legat några gånger så det hade varit konstigt, nej vi upptäckte att vi var mer som syskon". Fair enough.

Jag tänker på den dagen folk ska inse att det är okej att erkänna att man har gjort fel. American Apparell, att vd'n bara säger att betraktaren inte förstår sig på modebilder, hade det skadat att säga att det var hans uppfattning av modebilder? Sitter det så jävla långt inne att säga oj, vi ser nog det här på olika sätt, jag/vi/AA tycker att de är fina men om ni är av en annan åsikt ska vi såklart ta det med oss till nästa kampanj. Likaså Tele2, känns liiite pubertalt att pudla ironiskt. Har man gjort bort sig får man väl stå för det, svälja sitt stora reklambyrå-ego och säga, oops, det blev lite fel det här, vi klev över gränsen. En sån här annons är att inte hoppa alls, det är att falla neråt istället. Fattar man inte att man får fler röster/kunder/sympatisörer på att erkänna att man någon gång kan göra fel. Jag är alltid för kaxighet, men bara om man har på fötterna. Be. Om. Ursäkt.

Men där någonstans somnar jag om och drömmer än en gång att jag lånar min pappas bil och repar den, Freud på den någon? Är jag besatt av yta, den fläck- och skrapfria ytan? Jag saknar min bil, min Starlet från -85, ingen har backat in i grindstolpar med den som jag.