Ett sista epileptiskt anfall

Har sagt vi så många gånger idag att jag nästan glömt bort vem JAG är. Hemska tanke.
Det är lördag och jag säger att jag aldrig varit speciellt bra på lördagar, jag vet inte vad man ska göra. Han säger att det fina är att man inte behöver göra så mycket, men det är inte jag heller så bra på, känns som att jag inte gör så mycket väldigt ofta just nu. Men vi tar en promenad, genom Gamla Stan och plötsligt så är vi bara på NK, nåt ska man ju göra, jag ser det som motion. Eller american-jewish-foreplay som han säger, shopping that is. Vi köper en gemensam present till en vän som har fest nästa helg och blir kvar länge på mans-groomingavdelningen, allt luktagott gör mig hög, till och med mer hög än Minimarket skorna jag provade precis innan. Vi går upp på inredning och jag köper ett svindyrt schweiziska lakan eftersom jag noterade att det gamla börjat falla söder efter sisådär 10 år. Jag säger till den del av mig själv som sätter i halsen över inköpet att det här är ingen shopping, det här är en investering. Jag säger också att jag måste passa på att göra sånt här nu innan den här stabiliserade epilepsimedicinen jag börjat knapra kickar in, för det är väl vad de flesta skulle kalla att köpa ett underlakan för 1600 spänn, ett epileptiskt anfall. Nåväl, när den väl är inne i mitt system kanske jag blir förnuftig eller nåt, och då kanske det inte blir några fler anfall.

Sen går vi till bolaget och köper en flaska rosé och möter glatt blicken på kassörskan när hon tittar på mitt framsträckta leg och sen på mitt sällskap som betalar och pussar mig samtidigt, vad skulle vi göra, det tog ju så lång tid. Via en pickmeup på juiceverket går vi sedan förbi min kusin som jobbar i klädbutik och möter hennes, om möjligt, än mer förvånande blick när vi säger att VI varit på NK och köpt en present till en fest VI ska på nästa helg. Till slut får han pussa mig framför Sturehofs uteservering för det vet jag att han tycker är så kul och sen tar vi varsitt kommunalt transportmedel hem.

Jag går ut med hunden och återupptäcker hur bra Electric circus med Common är, jag dansar lite på Högbergsgatan till blåset och tackar ja till en middag i den södra förorten till kvällen. På väg hem slår det mig, jag ska alltså på parmiddag med fintacos i Enskede ikväll, vem är jag? Äh, det har jag väl aldrig vetat så noga, och som ägaren till stammiskrogen på hörnet säger när jag ser honom och han frågar vem mannen jag åt med igår kväll var, bara du är lycklig.

Och det är jag.