Håll i stomin på bussen please

I la la land. Staden som definitivt sover om man jämför med storasyster på östkusten. Åtminstånde jag, nio timmar sätter sig i ögonblicken, efter ett glas vin till middag somnar jag i bilen hem, kul tjej.

I torsdags fick jag smaka på LA's storlek och kollektivtrafik, två företeelser man helst inte ska säga i samma mening. Jag hade ett ärende i en annan del av stan, visade sig ju vara sträckan typ Sthlm-Västerås jag skulle förflytta mig. Dit fick jag skjuts, hem var en lite större utmaning. Jag skulle åka buss. Det skulle enligt google maps ta två timmar med tre byten. Allright, 704'an bring it on. Fest och främst kände jag mig lika vit på bussen som jag gjorde första dan på playan i Brasilien i februari för några år sen. Klientelet var av en sort, grabbar som i Sverige skulle heta Fimpen, Kryckan och Leffe med kniven. En man som kliver på har ett ärr från mungipan via örat och bak på den rakade skallen. en annan man i rullstol hjälps ombord och somnar rätt omedelbart i en, för hans ålder, vig, hängande position. Efter en stund stannar chauffören vid en station. Rullstolen ramlar. Mannen är okontaktbar. Någonting rinner ut på golvet. Stomipåsen spräckt.

Jag byter buss.

Efter ytterligare en timme är jag iallafall i rätt stadsdel och har bara en halvtimme kvar att gå till huset där jag bor.

Idag har jag hyrt bil.

la la land

jag är precis sådär ineffektiv just nu som när man har jättemycket småfix att stå i och "ska bara" hit och dit lite först. igår rev jag av en liten catering på 400 snittar, idag har jag ont i höger tumme som tryckte på skärmaskinen och i vänster axel som höll emot, vad gör man inte för egenskuren prosciutto. jag har även ont i små muskler mellan skulderbladen som jag inte ens visste att jag hade, nåja, nu fick de nåt att göra för en gång skull.

förövrigt färdigställer jag hemliga dokument som ska med på resan och tänker på hur mycket jag gillade den här filmen och den här serien och att de kanske inte alls är de bästa LA-referenserna men det är dem som är färskast i minnet. sist jag var där var jag 20 år, dvs minderårig för rusande drycker i staterna och utan körkort, men det stoppade inte mig och min vän johanna från att ha roligt. utan bättre vetande åkte vi gladeligen kollektivtrafik, när vi såg människor sittandes på trottoaren med kanyler framför fötterna struntade vi bara i att hoppa av på just den busshållsplatsen och åkte lite till. jag ska försöka hålla mig ifrån knark-kvarteren och sitta bakom ratten den här gången istället, undrar vilket som är värst...

slutligen tänker jag på hur ljuvligt det ska bli att få bära en liten klacksko och släppa ner mina axlar som frusit en hel vinter. jag tänker på alla podcasts jag ska lyssna på under flygresan. jag tänker på att den här resan kan komma att betyda lite mer för min framtid än jag vet om nu.

pånyttfödd

följande inlägg skrev jag i maj 2007 på min blogg som då befann sig i forumet myspace (!). när jag idag hämtade ut uppföljaren på posten känner jag lite likadant.

pink is the new black

har aldrig varit ett stort fan av rosa men nu finns något nyfött som är det vackraste jag sett.
än alldeles oförstörd, lyckligt ovetandes om verkligheten, bara liten och skär. dom där stora, lite rädda ögonen som ser på mig, jag tänker aldrig någonsin släppa taget.

körkortet, nu är det du och jag för evigt.

plockgodis för hörselgångarna (och för all del lite tittgodis)

så många podcasts, så lite tid.

lite som min eric som fick ont i magen när vi gick in på bokaffären (eller ja, bokvaruhuset) barnes and noble i NYC eftersom han visste bara av att kliva in där att det fanns så mycket han ville läsa men som han aldrig skulle hinna. en av de många anledningar varför jag var så kär i honom och varför han fortfarande är en av mina närmaste, den aldrig sinande nyfikenheten. han är en av de få människor som kan får mig intresserad av de mest obskyra saker, han återberättar alltid med sån passion att kärnfysik och evolutionsteori blir mer angeläget än livet självt. en underbar egenskap.

men det jag egentligen ville säga att var att jag också får känningar i magtrakten när jag går in på itunes och ser denna ständigt uppdaterade flora av podcasts. om allt möjligt, bara att knäppa på och suga i sig högt och lågt. finns inget som lugnar ner mina västvärdssynapser i hjärnan som att ligga på soffan och bara lyssna. göra ingenting annat. tyst runt omkring förutom en röst eller två som levererar. och eftersom jag lätt snöar in på saker hade jag helt missat att mr lokko och herr luuk, ja båda är av estnisk härkomst, har ett nytt pratforum. i första avsnittet som jag hörde härom dan spelade andres en låt av bandet the 2 bears, eller nallarna som de inlyssnade kallar dem, och det var kopiöst svängigt. så nu kan jag inte sluta lyssna på den här låten. när jag inte lyssnar på podcasts det vill säga.

jag måste avsluta med att citera allas vår nisse hellberg, frontman av det alldeles för bortglömda wilmer x "du kan glömma dina ensamma stunder, du kan lita på teknikens under.

det har aldrig varit mer sant.

i görningen

är tillbaka på det som vissa refererar som den "rätta" sidan av götgatan, därom tvista de lärde, men det känns hur som helst bra att för en gång skull inte sitta i sängen och arbeta. tänker ibland på hur man skulle förklara för en människa för säg 100 år sedan om fenomenet frilanskontor, de skulle antagligen titta på en som om man var den idiot man är. jag vägrar att bli anställd för det passar liksom inte min persona, istället betalar jag 2500:- (vilket är BILLIGT i sammanhanget) för en kontorsplats att gå till bara för att få nånting gjort, för att inte bli en komplett dåre och för att faktiskt ta sig ur mjukisbrallan nångång och för att inte hunden ska bli den enda jag har konversationer med under dagarna.

annars kan man också bli en av de här café-jobbarna som har lösenordet till wifi'n på stans alla caféer, fast let's face it, det gäller mest på södermalm och undantaget anglais. där sitter man och koffeiniserar sig själv och får därmed ingenting gjort eftersom man är så kaffestinn att man kan koncentrera sig på en sak i max 15 sekunder innan man dampar ur och måste kolla twitter, titta vem som kom in genom dörren och kanske fylla på sitt vattenglas eller bara bläddra lite i tidningen som ligger bredvid. körigt. vi har det så jävla körigt vi frilansare.

nu tar jag lunch.

söndag

jag går med hunden bland kolonilotterna i solen. är avundsjuk på snödropparna. skulle så gärna ha något jag kunde borra ner fötterna i som gav mig näring, en fast grund att stå på som tillsammans med solen tog fram något nytt. att någon kom och krafsade bort höstlöven så att det fick komma fram en knopp, något oförstört.

jag har aldrig lärt mig att bry mig lagom mycket, jag vet inte hur man gör. jag vet inte hur man inte tar saker på allvar, för mig är livet om inte alltid allvarligt så definitivt på allvar. och gud eller nån annan ska veta att jag önskar ibland att jag inte kände så mycket. att jag kunde rycka på axlarna, göra ett jobb, söka en skola, träffa någon - bara på kul. jag har aldrig varit en särskilt dålig förlorare när det inte berör mig, en brännbollsmatch kan aldrig får mig ur gängorna, men när jag ger något av mig själv, då står plötsligt allt på spel. det finns de som säger att jag ska hålla i mig, hålla igen, ge inte så mycket. men ingen har lärt mig hur man gör. precis som vårblommorna krånglar jag mig fram ur jorden, även om det kanske blir frost igen, skit i det, nu är det ju sol.

renoveringen som aldrig tar slut

vi pratar om det här med att leva i nuet, min terapeut och jag. på populärkulturska heter det mindfullness, jag avskyr det ordet, kanske för att jag är rätt dålig på det. det här med att bara stå still och vänta på bussen, inte sms'a, inte maila, inte byta låt på spotify, bara stå och existera. det finns en massa sätt att fly från nuet, frågan är varför. det är ju det enda vi har. det är det enda vi säkert har, det förflutna är borta, framtiden kanske aldrig kommer, om man ska va krass.

jag försöker leva här och nu. men när jag tänker på mitt liv och den känslan som oftast överskuggat det mesta är det den av konstant renovering. ursäkta röran, titta inte på mitt liv just nu, alltså jag är inte klar, jag ska bara bygga om lite till, sen, sen ska allt bli bättre. rätt långa perioder har jag haft det förhållandet till min kropp, den var ständigt under omformning, hela tiden på väg att bli nånting annat, ingenting jag vill visa upp här och nu men kom tillbaka om några månader när jag varit på gymmet, då ska ni se. det där har jag i stort sett lagt ner helt när det gäller min figur, men jag känner att det smittat av sig på andra delar av mitt liv. risken är ju bara att jag kommer titta tillbaka när jag är 70 och inse att jag bott under nånslags mental byggplast hela livet. och när hände allt det där som skulle hända när jag bara hittat ett jobb som kändes mer rätt, när jag gått ner tre kilo, när jag inte var ensam längre, när jag slutat bita på naglarna, när jag börjat få ordning på min bokföring.

risken är väl att inget av det där fantastiska kommer att hända. det är inte så lätt att leva här och nu under en byggplast.

vad jag egentligen vill säga är

who gives a flying fuck?

känns inte sån här typ av information så jävla daterad? mmm härligt för dig du uppenbart misslyckade journalist, var det skönt för dig också? låt gå om det handlade om att man sett reinfeldt och jimmy åkesson sitta på e-types vikingakrog och dunka varann i ryggen med ett krus mjöd i handen, då är det möjligtvis motiverat, men croneman?? är man så kåt på honom kan man gå förbi folkbaren vid 17-rycket, jag gör jag nästan varje dag och i åtta fall av tio sitter han där.

så, dagens media, den bjuder jag på, nu kan ni fylla den där rutan utan ansträngning i fortsättningen. ELLER så kan ni ägna er åt att rikta en välriktad spark i mediasveriges annars så slappa röv, up to you.

och de oförtryckta röda läpparna

firar kvinnodagen och min rätt att uttrycka min kvinnlighet med dessa röda läppar. inte alla kvinnor förunnat att fritt uttrycka vilka de är, att göra sig fina, för sig själva och för andra.

och jag känner mig inte ett dugg förtryckt för att jag har läppstift, jag har tydliga bevis på att jag skulle klara mig precis lika bra i livet även med totalt omålade läppar. jag skrev ett inlägg på den här bloggen förra året när jag mådde som allra skräpigast, när jag erkände att jag inte alls var mycket till kvinna, inte mycket till människa överhuvudtaget. och eftersom jag följer statistiken på min blogg som en junkie suger i sig rester av chrystal meth i dricksvattnet så vet jag att det inlägget var det mest lästa i den här bloggens historia, någonsin.

konklusion, det jag verkar vara satt till den här jorden att göra, skriva, kan jag utföra med eller utan färg i mitt ansikte. men ska jag nu ändå vara vid liv är det lite roligare med röda läppar ibland.

kony 2012

det finns sidor både för och emot den här aktionen men jag väljer ändå att tro på att all uppmärksamhet i det här fallet är bra uppmärksamhet.

se filmen och sprid den, det är det minsta du kan göra.

när beyonce förstörde min cocktail hour

jag har en vän i new york som är av en utrotningshotad och sällsynt art, han är en true new yorker, born and raised i chelsea. det hände sig på tidigt 70-tal och han var en av buset på manhattan, levde rövare, taggade och ägde stan. han har sådeles en alldeles speciell coolness när det gäller sin mytomspunna stad, det ska mycket till för att han ska bli imponerad eller hoppa högt. det tar sig även i andra uttryck, sådant som andra tycker är så ball med NYC tycker han är högst irriterade.

han är också typisk på många andra sätt, 40+, grafisk designer, vägrar växa upp, kronisk insomnia, hyfsat dampig, klär sig enbart i hoodies och sneakers. den enda som fortfarande kallar honom det som står i passet, charles, är hans mamma, jag hade känt honom i flera år innan jag förstod att han inte var döpt till chaz. han är nere med det senaste men skulle hellre bli jagad av vargar än att lägga ut sin position på twitter. han var alltså den som tog mig till it-ställena först, när de verkligen var it. jag minns bland annat när vi var på la esquina en gång när det fortfarande var lite hemligt för säg fyra år sedan. vi sitter i godan ro och botaniserar ibland de 110 tequilasorterna när chaz börjar skruva oroligt på sig. han får en stor bekymmersrynka i pannan och viskar att det var väl faan va många storväxta svarta män med öronsnäcka det var här ikväll. och mycket riktigt, längst in i hörnet sitter jay z och beyonce och kuttrar, något som för de flesta skulle addera till upplevelsen där nere i den mexikanska källaren. det adderar definitivt inte till chaz upplevelse, istället fullkomlig stönar han fram oh no, is it gonna be one of those places now?! sån är han, totalt imun mot starquality, han är snarare störd över att alla dessa kladdiga celebs har tagit över HANS stad.

det finns många fler ställen han har visat mig där vi har betett oss illa, fortsättning följer.

very busy and important

ja, jag vet att jag lovade ett å annat skriveri om new york men det kom helt plötsligt en massa JOBB emellan, skamligt, I know, lovar att snart sluta upp med sånna fasoner.