Det handlar tydligen bara om ören

Skafferiet matdebatt igår. Ämnet rörde sig kring mat och klass, Sverige marknadsför sig med stjärnkrogar men låga priser är allt som styr i mataffären, vad göra? Jag tyckte att debatten gick lite på tomgång, det generaliserades och slängdes med plattityder, vissa i panelen lyckades till och med göra bort sig i mitt tycke. När det pratades om de som verkligen inte har råd, där kylskåpet är tomt inflikar Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen, "när jag bodde i New York under en period var mitt kylskåp också tomt, vi gick ut och åt hela tiden". Eh ja.

Det nämndes också att skolan har en viktig roll att grunda ett matintresse och en matkultur i tidig ålder. Jag kan inte annat än att hålla med, en fråga jag drev redan när jag själv gick i skolan. När frågestunden var inne frågade jag därför panelen om de visste varför alternativ till Sodexo-mat som exempelvis Carola Magnussons skolor inte har spritt sig mer? Mig veterligen är det inte dyrare och det skapar ju både arbetstillfällen och bättre mat, och därigenom också friskare och piggare barn. Jag har också en tro på barns vetgirighet, lär de sig nåt i skolan, att laga en rätt som de tycker om på hemkunskapen exempelvis, så tror jag chansen är stor att de vill gå hem och visa upp det sen. Så min fråga var, vem är den feta katten som sitter i dörröppningen till förändring och jäser? Panelen kunde inte svara på det, det beskyller jag dem heller inte för. De gissade på ekonomi, de svarade att det stavas upphandling. Hanne Kjöller från DN tyckte däremot att det lät intressant och ville prata vidare, smart kvinna.

Jag kunde inte släppa min nyfikenhet, är det så att Carolas skolor har en mycket högre matkostnad? Det är ju inga privatskolor, det är Katarina Norra och Södra, ett gymnasium i Stockholm och en skola i Solna. Jag mailade Carola och frågade och fick till svar:

Hej

Kul att Ni nämnde oss.
Vi har inte mer pengar än andra skolrestauranger. Vi är upphandlade presic som Sodexo, brukar förlora mot dem eftersom de pressar priserna så enormt. Men det skiljer inte kronor utan ören.


Stora goda ekologiska hälsningar

Carola Magnusson


Okej, så om det handlar om ören, vad är det då som hindrar att andra aktörer gör likadant? Jag kanske är naiv, men jag kan inte se några som helst nackdelar med att fler människor får jobb, ett jobb som dessutom innebär mer än att koppla in ett värmeskåp i en kontakt och att barnen får god mat som fortfarande innehåller näring när den når bordet istället för att ha ångats bort i timmar i ett bläck. 

Jag vill se den politiker i ögonen som tycker att det låter som en dålig idé. Jag vill inte att man ska tjäna pengar på att ge barn en dålig produkt. Jag vill att Eskil Erlandsson tar de ören som fattas från Sverige - det nya matlandets feta budget. Då kan vi bli ett matland att skryta om, det skulle iallafall göra mig mer stolt än en handfull stjärnkrogar som får priser för att de broderar in gästernas namn på handdukarna på toaletten inför varje kväll. Hållbarhet hörrni. 

Döden går inte att snacka bort

Jag hade hört talas om Kristian Gidlund tidigare men aldrig läst hans blogg. Jag sitter i den första värmande solen på balkongen och läser Filter, där står det att han ska komma ut med en bok. Det står också att han ska dö, antagligen innan året är slut. Vi är lika gamla. Sen ser jag att han ska vara med i Babel ikväll och prata om sin bok, klickar på länken till bloggen som boken är baserad på. Kan inte sluta läsa. Kan inte sluta tänka. Han skriver om oron för de andra när han är borta, hur ska de gå vidare, hans föräldrar, hans syskon. Han skriver om kommentarerna han får på bloggen, de som är negativa, som skriver att han är självömkande, hur mycket tanke är egentligen lagd i dem?

Jag träffar Karin på eftermiddagen och pratar om kärlek. Hur oberäknelig den är, hur den är dynamisk, förändras, hur den väldigt sällan går att förklara eller planera, vill den kliva in i livet så knackar den liksom inte på, den går in och slår sig ner. Och när den väl har gjort det kan den bli svår att ignorera hur mycket man än försöker snacka bort sig om livspussel och femårs-planer. Kärleken sitter bara där och ler i mjugg och väntar ut dig med en blick som säger, är du klar eller? Så får man ge sig, inse att femårs-planer är rätt dumt ändå. Jag tror inte det stod i Kristian Gidlunds plan att dö 29 år gammal. Det står inte i min plan att leva varje dag som att den kanske är den sista heller. Men det är bra att påminnas om några grejer som inte ska snackas bort, om nu kärleken har slagit sig ner vid ditt köksbord kanske du bara ska ta och äta frukost med den.

Mot svinstian

Jag tänker på det här med pressvisningar. Jag har sprungit på sådana tillställningar, främst inom matvärlden, i ett antal år nu. Trendspaningar, seminarium, mässor - företag eller branschorganisationer som vill få vår uppmärksamhet. Jag brukar få en del ris för att jag i min tur ofta slänger med sleven när det gäller de här eventen. Jag brukar ödmjukt säga att jag tycker att man har rätt att klaga om man tror att man hade gjort det bättre själv. Igår vad det samma visa.

Det var inget fel på eventet i sak, det var en vanlig pressvisningen med ett ovanligt gott slut, gris på höjden och tvären. Det var rapporter som man som vanligt får ta för var de är, i enkäter är alla svenskar ekologiska, vill lägga hela sin månadslön på närproducerat och har i princip aldrig slängt nån mat i hela sitt liv. Man kan se det som att det är kul att viljan att vara en bra människa i allafall finns, eller för vad det verkligen är, självbedrägeri. Det presenterades också olika kategorier av gris, rapsgris, guldgris, ung gris. Personligen kände jag mest för klassen "tung gris", hallå, kurvig heter det väl ändå? Sen gillade jag också mycket när Fredrik Eriksson pratade om ung gris som den han "jobbat med i flera år", jag såg mig om och undrade, men var är lille nassen då?

Det var just det jag saknade, som så många gånger förr, lite mer action. Jag vet inte vem som styrde upp det här eventet men jag skulle vilja bli tillfrågad nästa gång. Jag skulle vilja skapa event med lite mer drag under galoscherna. Om man inte vill släppa loss kultingarna på konstakademien kanske man ska chartra en buss och köra ut till en gård istället? Och vad hände med sensoriken? Alla dessa matevent jag varit på som inte doftar något. Och i de fall man får smaka på grejer, varför inte börja kalaset med det? Låta människor uppleva dagens tema med alla sinnen, smaska på nåt när de lyssnar. Och varför ska man sitta still i en och en halv timme? När till och med arrangören igår ursäktade sig för att det var en lång föreläsning, bryt upp, byt rum, gå ut i köket, dela upp oss i grupper, låt oss klappa grisar, tillaga grisar, gå in i en spilta och känna hur trångt de har det, smaka skillnaden på stressad sugga och glad galt. Då tror jag att man vill engagera sig för grisarnas bästa. Då kanske man väljer svenskt nästa gång i köttdisken även om fläskfilén från Danmark är tio spänn billigare.

Jag vill inte förstöra min affärsidé helt och sälja ut mig i detta forum men jag tror det finns en marknad. Jag tror inte att det behöver bli så mycket dyrare. Goodie-bags i alla ära, de där tygkassarna är toppen när man ska typ panta burkar men jag har redan ett tjog, får jag klappa en gris nästa gång, lära mig några styckningsknep vid en diskbänk, stänga in mig som en burhöna så kommer jag och andra med mig med större sannolikhet minnas vad som sas och sen ändra våra vanor.

Ring mig nästa gång du vill nå ut med ditt budskap på riktigt.

Mariatorget 2 i etern

Och har man fortfarande inte fattat vad som kokar på Mariatorget 2 så kan man lyssna här, tack Robin Oljelund Kjellberg för ett utmärkt reportage från middagen förra tisdagen!

KLICKA HÄR FÖR ATT LYSSNA

Det som kokar

Mariatorget 2 är numer inte bara min adress utan också min hemmarestaurang up and running.

Första middagen kom det fyra människor och Svante fick dambesök av en pudel och en blandhistoria. Vi åt chili med hemmabankade tortillas som om det inte fanns någon morgondag, vi drack en flaska vin, vi hade det otroligt trevligt en tisdagkväll i mars. Ett mycket gott betyg kom från Idha som vågade sig tillbaka även på nästa middag, "vi pratade knappt om vad vi jobbar med", för mig är det uppfriskande, att varken bostadsrätter eller visitkort avhandlades vid bordet.

Dagen efter skapades Facebook-gruppen som nu är uppe i 74 medlemmar, varav några jag inte känner, också ett delmål i den här idén. Middag nummer två serverades i tisdags 2/4 och bjöd på jordärtskockssoppa, ugnspannkaka och radioinspelning. Jag sprang in i en bekant i helgen som läst om min idé och ville komma och spela in. Jag blev först lite osäkert på den lagliga aspekten i det hele, det sista jag vill och behöver är skatteverket på halsen för att jag vill vara lite social och laga mat. Men, som i så många andra fall tog jag en walk on the wild side och tänkte, låt dem komma isåfall, så ska jag nog kunna snacka omkull en å annan skattmas eller förföra hen med en risotto.

Sagt och gjort, Robin kom med sin mikrofon och till bords satte sig även två andra vänner, en med en vilt främmande människa, tack för det Idha, och en med sin tre-årige son, alla visade upp utmärkt uppförande. När den yngre delen av sällskapet tröttnat på vårt snack om social fobi och etikettsregler i olika generationer drog han sig tillbaka med min padda i soffan och klickade vant fram gamla julkalendrar på youtube. Tre-åringar nuförtiden alltså.

Nästa vecka bär det också av måndag eller tisdag, har kommit fram till att de är de dagarna i veckan folk och fä oftast har oplanerade. Onsdagar slåss man mot baren och torsdagar oftast mot det sura gallerivinet på vernissager kors och tvärs över stan. Gillar spontant mest tisdagar, en mellandag som behöver fyllas med nåt kul, mat är mitt bästa exempel på kul. Vad nästa vecka bjuder för meny har jag inte helt bestämt mig för än, funderar på att ta mig hela ångsatsen över huvudet och göra egna dumplingar, kan bära eller brista, kan sluta med att det blir hämtpizza av hela skiten men det går ju också bra. Längtar tills balkongen står till förfogande och jag kan tutta på grillen till de här bjudningarna, då jävlars blir det galej.

Till dess, sluta banta, kom och ät.

Rapport från diskbänken

Folk säger att de älskar Girls för att det är så äkta, för att det är diskbänksrealism. Jag har inte blivit så tokig i serien för att jag om sanningen ska fram har gjort det där, bott i kollektiv i New York, jobbat gratis med hopp om nåt mer och legat med fel snubbar. Men om det är det som säljer, här kommer verkligheten direkt från diskbänken denna fredagkväll.

Jag har precis fått reda på att jag inte kommit in på den filmskola jag sökt två år i rad. Alla uppdragsgivare som ringt den senaste tiden har börjat samtalen med "vi har ingen budget för det här men". Eftersom jag inte heller har nån budget för mitt liv lånar jag just nu pengar av min kära mor för att betala räkningarna bland annat för att jag betalade in 87 000 i restskatt förra veckan. Skatt som jag dessutom undrar lite vad den går till. Jag har nämligen precis sökt privat vård eftersom jag de två senaste åren varit felmedicinerad av den statliga vården. För 1,5 år sedan skrevs i min journal på SÖS "Sådeles ung kvinna med sannorlikt odiagnostiserad och obehandlad bipolär sjukdom" Det väljer Katarinahuset att på något sätt strunta i, de kallar mig narcissist och sökare och det är ju inget fel med det menar de och låter mig knapra vidare på min antideppesiva medicin. Men det är ju fortfarande något som inte stämmer, härom dagen stegade jag därför upp till SÖS och fick journalen utskriven, jag ville få reda på vad den där psykiatern faktiskt sa när jag kom in till aktuen med lite för många lugnande tabletter i magen. Så nu vet jag. Om sex veckor ska jag till Sofiahemmet och försöka ställa det till rätta. Så att jag kanske också kan ha ett fast jobb längre än fyra månader, en relation längre än sex månader och få lite bättre styr på det här livet.

Till dess undanbedes frågan om vad jag ska göra i framtiden för jag har ingen aning om.
Kanske skriva en bok om hur det är att vara en "sökare", om jag skriver från diskbänken kanske det säljer?

Chez Maria på torget

Hemma på torget igen. Mitt kök, min säng, min oreda, mitt susande i vattenledningarna. Har inte bott själv på ett halvår, lite ovant och det gav mig en idé. Jag gillar som bekant att laga mat, mycket, gärna och länge men när jag bara har mig själv som sällskap till middag blir det inte av så ofta. På nåt sätt känns det som det välgjorda långkoket hånar mig när jag sen sitter själv och äter "jaha, här har du ansträngt dig så får du njuta av härligheten framför "Vem vet mest?". Jag skulle gärna bjuda vänner på middag varje dag men fram tills jag blivit miljonär, vilket bara är en tidsfråga för övrigt, så håller inte riktigt den tanken heller. Jag kom på en lösning.

Tänk att jag, några gånger i veckan, berättar på Facebook vad som kommer att serveras på Mariatorget 2 samma afton. Det kan bli alltifrån fläskpannkaka till coq au vin, helt enkelt det jag är sugen på och sen får hungrigt folk anmäla sig om de vill komma och knö ner sig vid bordet när maten är klar. Lite beroende på menyn så tänker jag att det kostar 40-50 kronor per person och vill man dricka något annat än vad min sodastreamer kan erbjuda så får man ta med sig det själv. Det behöver alltså inte blir sent och blött och stökigt, även om oväntade vinrusiga tisdagar kan vara bland det bästa här i livet, utan mer en chans att äta något godare, billigare och lite roligare än den där trötta Gooh-fiskgrytan du hade tänkt plocka på dig på vägen hem. Jag tänker lite av kvarterskrogen i himmelen, gott, prisvärt, vällagat. Sen tänker jag att man får komma själv, man får komma i par, man får ta med sig sina välsnutna ungar eller man får komma och gnälla lite över dem och gemålen som man lämnade hemma. Man får till och med ta med sig en människa som jag inte känner, min bästa hobby är ju att träffa just okända människor som är värda att träffa.

Ibland kanske vi blir två, ibland kanske vi blir tio men jag hoppas mest att det bara blir för jag tror det blir kul.

Nog snackat, imorrn vid lunchtid presenteras första menyn, kommer ni?