Döden går inte att snacka bort

Jag hade hört talas om Kristian Gidlund tidigare men aldrig läst hans blogg. Jag sitter i den första värmande solen på balkongen och läser Filter, där står det att han ska komma ut med en bok. Det står också att han ska dö, antagligen innan året är slut. Vi är lika gamla. Sen ser jag att han ska vara med i Babel ikväll och prata om sin bok, klickar på länken till bloggen som boken är baserad på. Kan inte sluta läsa. Kan inte sluta tänka. Han skriver om oron för de andra när han är borta, hur ska de gå vidare, hans föräldrar, hans syskon. Han skriver om kommentarerna han får på bloggen, de som är negativa, som skriver att han är självömkande, hur mycket tanke är egentligen lagd i dem?

Jag träffar Karin på eftermiddagen och pratar om kärlek. Hur oberäknelig den är, hur den är dynamisk, förändras, hur den väldigt sällan går att förklara eller planera, vill den kliva in i livet så knackar den liksom inte på, den går in och slår sig ner. Och när den väl har gjort det kan den bli svår att ignorera hur mycket man än försöker snacka bort sig om livspussel och femårs-planer. Kärleken sitter bara där och ler i mjugg och väntar ut dig med en blick som säger, är du klar eller? Så får man ge sig, inse att femårs-planer är rätt dumt ändå. Jag tror inte det stod i Kristian Gidlunds plan att dö 29 år gammal. Det står inte i min plan att leva varje dag som att den kanske är den sista heller. Men det är bra att påminnas om några grejer som inte ska snackas bort, om nu kärleken har slagit sig ner vid ditt köksbord kanske du bara ska ta och äta frukost med den.