cabin crew ready for take off

jag är fortfarande post war från gårdagens matvent med 17 personer på matstudion. det var roligt, folk verkade ha trevligt och alla fingertoppar satt kvar när kvällen var slut trots att jag hade slipat globalknivarna innan folket kom.
dagen har passerat med mer planering för helgens malmöresa och en intervju på nk saluhall. nu är det mesta packat, min nya, finaste lilla skyddsängel har fått dagens sista smörjelse och jag är ett trött litet väsen.

helgen kommer bli intensiv. lyfter 13.10 imorgon, bromma airport, stockholm, sweden.

till dess!

no pain no game

livet går ut på att bygga upp spänning och sedan få lön för mödan. här har det trissats, taggats, peppats och till slut överträffade verkligheten dikten. tio minuter på en iplastad brits, stundtals seriös smärta men nu är det han och jag. en liten vän på min högra höft som kommer vaka över mig livet ut.

tack joel, du var öm och du gav mig en första gång som jag önskar att alla fick uppleva.

nedräkning

nervositet. en märklig känsla. utan att man riktigt vet hur så har den smugit sig in och parkerat sig i området där revbenen möts. ungefär där, där andningen sitter, där har jag nu nåt slags getingbo som ibland gör det svårt att få ner luften ända ner dit den ska.

känslan tar fram minnen. från 14-års åldern när jag skulle dra ut två tänder och gick till tandläkaren fem (5) gånger innan jag vågade. från tiden på rytmus när jag skulle ha spelning och låten innan jag skulle upp började lida mot sitt slut. okontrollerade rörelser. rösten upp i pitch. hungrig men illamående. getingboet som sätter fart.

allt det där börjar inta min kropp. anledningen avsöljas i eftermiddag.

måndag 12/4

upp i ottan, hunden vill ut. en bra väckarklocka när resultatet är att jag är på kontoret redan halv nio. ringer en journarlist som mailat och vill skriva om boken, ska skicka ett recept och bild ur picknick-kapitlet under dagen. imorgon är det matlagningsevent ur kokboken på studion i vasastan för 17 personer, börjag skriva inköpslista trots att förrätten inte är spikad än. bestämmer mig till slut för att köra en moules iallafall trots vissa råd om att det är knöligt till så många, äh va fan, det är ju gott.

sen kommer animatörpatrik till kontoret, berömmer honom för den nya illustrationen av södermalm som han redan fått flera beställningar på. vi diskuterar möjliga försäljningsställen och jag ger honom några namn. får mail av en kompis som drar till new york på onsdag, han ber om några tips och jag skickar avundsjukt iväg mina bästa smultronhak. fler kom ihåg på listan till imorgon, hur många glas vin dricker folk på en tisdagkväll? catering-christin ringer och bekräftar lokalen för begravningen om två veckor. vi bokar möte för planering av snittar.

går hem och letar i bildarkiven efter tortelinisalladen med fikon som ska till damernas värld. nitlott. får ringa pappa som har en back-up. hans mail krånglar och det blir lunchpromenad med hunden för att hämta bilden personligen. ringer bageriet bredvid studion och lägger undan en levain till imorrn, jag vet hur fort dom ryker från hyllan.

klockan 14 möte med formgivare och produktutvecklare för att titta på nya loggor. guld eller inte? sans serif eller inte? blir snurrig av alla varianter, vi sover på saken och bestämmer senare i veckan. sanna från dn ringer och undrar om jag inte har nån kompis som bor i en snygg, liten lägenhet hon kan göra ett reportage om. jag säger att jag ska se vad jag kan göra, hon säger att jag kommer bli belönad.

tar bilen och handlar alla råvaror till imorgon. 16 flaskor vin, 3 matkassar, allt fanns utom köttet som jag hade tänkt mig. får komplettera imorrn. räknar in glas, tallrikar, åker hem med färdigmaten från butiken, må matnördsgudarna förlåta mig. kommer hem till en överlycklig jycke, tar en promenad till bellmansgatan och andas in våren som känns som den är här för att stanna. går upp för mina fyra trappor en femte gång för dagen. hade jag haft barn hade jag satt dom framför bolibompa, men nu har jag hund och ger honom ett grisöra istället och sjunker ner med datorn i soffan. och här sitter jag nu, trött som få. men vad gör det när jag möts av den här vyn när jag kommer hem 18.30.

frilansliv, glammigt eller hur?

dom håller hand, jag håller låda

ännu ett förlorat lamm har hittat hem. och ja, jag är glad för hennes skull, han är är inte god nog för henne, det är dom aldrig, men han han kan få chansen att jobba på det. så är jag tillbaka i en alltför välkänd roll som är lika obekväm som alltid: hänga med det nyförälskade paret. dom vill bara hålla hand, jag måste hålla låda. cirkusmaria kommer fram, eh hörrni, hörde ni det där bla bla bla. man skulle lika gärna kunna prata med en vägg, dom rosiga, fnissiga, nyfunna tu sitter bara med varsitt fånigt flin och hör inte ett ord av vad jag säger. gör dom det så bryr de sig iallafall inte. dom har ju varann. dom har ju sina nya inside-jokes, sitt överseende och pidestaltänkande.

bitter, jag? nej men inte då, jag bara poängterar hur det är att agera det högst överflödiga femte hjulet som absolut inte tillför någonting. man drar sina bästa stories, vassaste immitationer, bjuder på lunchen, skrattar åt deras skämt, går ner i brygga - helt för döva öron.

så är den, kärleken. döv och blind och korkad.

watch out kids!

mitt förflutna hann ikapp mig igår iform av en gammal lärare från forsbergs. hon hoppade på mig på rival när jag satt i möte med miss c, hon hade sett mig i tidningen och den första kommentaren var att hon har en likadan hund. typiskt hundägare.

hon höll fortfarande lektioner på forsbergs och frågade direkt om hon fick bjuda mig på lunch om jag hade lust att komma och träffa hennes copyelever. som ett gott exempel på hur det kan gå sen. när man kommit ut på andra sidan. hjälp.

jag tackade naturligtvis ja, en timme när jag får prata om mig själv inför en klass uppmärksamma elever, any day honey! och nu kan jag välja att attackera den här chansen på två sätt. bli skraj, tvivla på vad jag nånsin skulle kunna tillföra till dom här stackarna förutom ångest för att de lagt ner 200 papp på en utbildning när det kan gå så illa efteråt. ELLER så kan jag se det som min testpublik för mina, i framtiden, berömda inspirationsföredrag om kreativitet och gränslöst tänkande. jag ska få dom så rakryggade och på tå att dom bönar och ber ledningen om att jag ska komma tillbaka, vara handledare, vara mentor till dom allihop, sprida ljus och vår och hopp att den här branschen kanske inte alls är död och förutsägbar trots allt?

viva maria, inled oss i frestelse och fräls oss aldrig aldrig ifrån ondo!

sånger från fjärde våningen

åh fy fasen va skönt att påskhelvetet är över och livet, staden, kaffebarerna fungerar som vanligt igen. röda dagar, finns det nåt värre?
påskledigheten var lång, uttdragen och hyfsat tråkig. tom almenacka betyder inte att mina grubblerier tar semester, tvärtom, dom står i givakt som aldrig förr. redan på långfredagen började det smyga sig på, på påskdagen var livskrisen ett faktum. vad ska det vara bra för, allt det här som jag fyller mina dagar med och kallar livet. ni förstår, jag var illa däran.

i mitt fall tror jag kriserna kommer, bland annat, av den förbaskade valfriheten som väntar utanför vår dörr varje dag. så fort man vaknar kryper den fram och påminner om att det här är minsann en ny dag som du kan välja att leva som du vill. du kan vara mer positiv, omtänksam, du kan börja med en ny god vana eller ett nytt projekt och håll i trosorna - du kan till och med förändra ditt liv. för alltid. shit också.

så där sitter jag på påskdagen vid min morgoncappucino och tänker på hur länge sen det var jag tog tillfället i akt och gjorde en riktigt jävla helomvädning i mitt liv. jag börjar tänka och vrida och vända på saker och till slut kommer frågan upp i huvudet, nej men söta lilla maria, har du inte kommit längre här i livet? fy fan för nedvärderingskärringen som kommer ibland och slår sig ner vid mitt morgonkaffe, håll käften på dig, dan har ju inte ens börjat.

men påskdagen går och jag fikar med en klok vän och ventilerar mina plågor och hon lugnar mig och ger mig perspektiv. jo, det kankse är så att man skriver sin egen film, har ödet i sina egna händer men va fan det kan inte vara komedi jämt. inte action eller heller. ibland måste det bara få va lite släpig roy andersson-estetik där handlingen är obefintlig och dialogen makes no sense what so ever. så blir det nu, jag tänker sätta mig längst bak, inte vara där framme och föra anteckningar och ställa relevanta frågor. det får nån annan göra.

jag tänker bara leva ett tag.