söndag

jag går med hunden bland kolonilotterna i solen. är avundsjuk på snödropparna. skulle så gärna ha något jag kunde borra ner fötterna i som gav mig näring, en fast grund att stå på som tillsammans med solen tog fram något nytt. att någon kom och krafsade bort höstlöven så att det fick komma fram en knopp, något oförstört.

jag har aldrig lärt mig att bry mig lagom mycket, jag vet inte hur man gör. jag vet inte hur man inte tar saker på allvar, för mig är livet om inte alltid allvarligt så definitivt på allvar. och gud eller nån annan ska veta att jag önskar ibland att jag inte kände så mycket. att jag kunde rycka på axlarna, göra ett jobb, söka en skola, träffa någon - bara på kul. jag har aldrig varit en särskilt dålig förlorare när det inte berör mig, en brännbollsmatch kan aldrig får mig ur gängorna, men när jag ger något av mig själv, då står plötsligt allt på spel. det finns de som säger att jag ska hålla i mig, hålla igen, ge inte så mycket. men ingen har lärt mig hur man gör. precis som vårblommorna krånglar jag mig fram ur jorden, även om det kanske blir frost igen, skit i det, nu är det ju sol.