renoveringen som aldrig tar slut

vi pratar om det här med att leva i nuet, min terapeut och jag. på populärkulturska heter det mindfullness, jag avskyr det ordet, kanske för att jag är rätt dålig på det. det här med att bara stå still och vänta på bussen, inte sms'a, inte maila, inte byta låt på spotify, bara stå och existera. det finns en massa sätt att fly från nuet, frågan är varför. det är ju det enda vi har. det är det enda vi säkert har, det förflutna är borta, framtiden kanske aldrig kommer, om man ska va krass.

jag försöker leva här och nu. men när jag tänker på mitt liv och den känslan som oftast överskuggat det mesta är det den av konstant renovering. ursäkta röran, titta inte på mitt liv just nu, alltså jag är inte klar, jag ska bara bygga om lite till, sen, sen ska allt bli bättre. rätt långa perioder har jag haft det förhållandet till min kropp, den var ständigt under omformning, hela tiden på väg att bli nånting annat, ingenting jag vill visa upp här och nu men kom tillbaka om några månader när jag varit på gymmet, då ska ni se. det där har jag i stort sett lagt ner helt när det gäller min figur, men jag känner att det smittat av sig på andra delar av mitt liv. risken är ju bara att jag kommer titta tillbaka när jag är 70 och inse att jag bott under nånslags mental byggplast hela livet. och när hände allt det där som skulle hända när jag bara hittat ett jobb som kändes mer rätt, när jag gått ner tre kilo, när jag inte var ensam längre, när jag slutat bita på naglarna, när jag börjat få ordning på min bokföring.

risken är väl att inget av det där fantastiska kommer att hända. det är inte så lätt att leva här och nu under en byggplast.