gamla spöken och nya rymningsförsök

åter på kontoret och catchar upp med allt möjligt skräp som fallit emellan penicilinkurer och annat tjafs. läser ikapp bloggen som jag egentligen försöker undvika och inser att jag och författaren varit på samma event för några veckor sen utan att vi sett varann. jag såg iallafall inte honom. illamåendet slår till som morfindosen på akuten, tur att jag kanske flyttar från riket snart, såhär kan man ju inte ha det. i lördags tog jag ett fem timmar långt engelskatest som en del i min ansökan att lämna landet. det märks att det typ står fritids på min meritlista, jag tyckte det var sjukt jobbigt att koncentrera mig så länge. men vad gör man inte för att emigrera, jag åkte till hallonbergen, bara en sån sak.

jag har sagt det förr och säger det igen, de platser i stockholm som inte är minerad mark blir färre och färre. dags att dra igen.

Treeeeeendigt värre

Trendseminarium. Titeln är det svenska matarvet och rubrikerna är handmade, granny chic, canning pickling and preserving. Vänta nu, var det det SVENSKA matarvet som var titeln. Trött. Och när ska folk som pratar på en scen och har en powerpoint bredvid sig sluta säga EXAKT samma sak som de visar på bilden, har man TÄNKT på att addera nånting med sina bilder.

Ja jag är gnällig, men det är inte första gången jag befinner mig på en sån här sittning och jag trycker att man får gnälla om man känner att man skulle ha gjort det bättre själv.

Och det skulle jag.

bland gratisvin och smörknivar

jag får ett mail som bekräftar att uttdelningen av gulddraken fortfarande kommer att hållas på palatset på riddarholmen trots konkursansökan. bra så långt. tillställningen i sig, rätt lam. men det blir ju så när restaurangfolket ska ta emot hyllningar kl 17 på en torsdag och de står med dunjackan på (pontus fritiof) för att snabbt som fan slänga sig i en taxi och dra tillbaks till mis en place'en. vad har hänt med krögarna nuförtiden, finns det inga divalater? har de inte nåt litet jon som ska stå och slava i service, vad hände med dem som lagom salongs drev runt i matsalen med ett glas vin och var trevlig, eller nåt, mot gästerna? jag efterlyser tidens nya diana ross av restaurangbranschen, fram med lite volymiösa frisyrer och bitchiga kommentarer, please!

nåväl. det var prisutdelning, det var snittar, det var vin. sponsvin kan vi lägga till, jag gjorde misstaget att fråga sponsvinkvinnan vad det var för vitt i glasen. alltså jag undrade om det var en tokekad chardonnay eller nåt krispigt, det var allt jag ville veta, no more, no less. istället fick jag ju självklart ett helt seminarium om frankrikes geografi "längst ner i loiredalen...". en kvart senare, inte säker på om hon var färdig eller inte men jag greppar ett glas och avlägsnar mig. så till utdelningen. olika representanter från dn's redaktion sprättar kuvert mer eller mindre framgångsrikt och behållningen kommer först när vanity fairs aa gill intar scenen och säger att han gillar svenskt bröd och att vi har smörknivar i trä "it makes me feel like a little troll". han är ljuvligt engelsk i tweedkostym och jag slås av en omättad saknad av serien the trip, åh, hur kunde den ta slut?

det hela är över rätt kvickt och jag smyger mig fram mot sponsvinet i tystnad, håller fram glaset i hopp om påfyllning utan tillhörande föredrag om ståltankar och jordmån. när jag för tredje gången går fram känner jag mig tvingad att lägga till en fråga som signalerar att jag har något annat intresse för vin än att det rusar. vet inte om det lurar nån men när jag fått hennes visitkost i handen känner jag att det är dags att dra tillbaka mina trupper med flaggan i topp.

kvällen avslutas lagom salongs i sängen med fortsättningen på scar tissue, anthony keidis biografi som jag för tillfället suger i mig likt han sög i sig kola på 80-talet. varje gång jag vänder blad tänker jag att jag måste googla än en gång om han verkligen lever fortfarande. herregud den karln har ju fullkomligt marinerat sin kropp i substanser och jag är inte ens halvvägs i boken.

där snackar vi diva med volymiös frisyr. typ.

Sambandscentralen, lördagar - stängt.

Mitt i. Mitt i januari och det mörkaste gråa, så långt bort från rock'n'roll och spontana promenader man kan komma. Nu är det inte mycket som sker spontant, det är för kallt för spontanitet, planerar man riktigt duktigt slipper man gå ut alls.

Jag är hemma. Jag är hemma och jag städar och drömmer om LA. Undrar vad alla andra gör på lördagar? Mig ringer dom inte till iallafall sa hon bittert. Men är man bitter får man inga kompisar, jag tar tag i disken istället. Att det kan vara så tyst när man bor mitt i stan, mitt i bruset. Men du får väl hitta på nånting, livet blir vad man gör det till, det vet du väl? Jo, jag vet. Men sambandscentralen för socialt umgänge orkade aldrig öppna idag. Telefonisten ville ha ledigt, ville bli underhållen utan att själv behöva scrolla och scrolla i telefonlistshelvetet. Undrar vad alla gör? Vad tänker dom på på lördagar? Ska jag laga nånting till kvällen, nånting gott? Nej, varför det, man ska ju inte ha det helt i sig som pappa brukar säga. Jag ska bara vara glad, glad att jag har det som jag har det, det är så många som skulle vilja ha det så ska du veta. Ja ja. Då kan dom ju ringa och berätta det.

Det är skillnad på Mitt i naturen och Into the wild.

Det finns nånting underbart med att ligga på stranden och höra vågornas brus samtidigt som små thailändska händer masserar dig med så mycket kokosolja att du luktar som en hel miss hawaiian tropic-final. Det finns också nåt fantastiskt obekvämt med den situationen. Flickebarnet som sitter på min rygg är fast i hullet som ett paket okokta glasnudlar, själv känner jag mig som en uthälld pad tai gai från igår där alla godsakerna är utplockade. Jag ligger där på mage när hon knådar in baksidan av mina vintervita lår som en bättre surdeg från Södermans höjder. Jag känner instinktivt att en varningsskylt i stil med de som finns i parkerna hemma hade varit på sin plats där nånstans vid rumpan; "vinterunderhålles ej". Inte för att jag behärskar mycket av det inhemska språket men när det gäller fniss och cynism om mina bleka kroppsdelar behövs ingen reseparlör, jag fattar handlingen i kommentarerna massöserna emellan. Det är alltid minst en katoy (katoy i plural, katoys, katoyor?) i personalen också, och lika perfekt som deras hy är, lika sylvassa är replikerna - because they can.

Efter en halvtimme vänder thailändskan på mig och lägger ut ena benet åt sidan. Nej, jag hann inte vaxa innan jag lämnade Stockholm, inte visste jag att allt kvinnfolk skulle "titta till det" före jul, jag fick ingen tid på salongen. Och nej, jag kan inte göra det själv, resultatet brukar likna en höna som plockats en PRAO-elev från Samhall. Inte så att jag är emot all naturlig kroppsbegåring hos kvinnor men massösens uttryck liknar nån som hade väntat sig Mitt i naturen och istället hamnat framför Into the wild. Jag väljer att blunda, jag försöker tänka på nåt annat men det är förstås lönlöst, jag ligger bara och väntar på att skiten ska va över. När tiden är ute känns det nästan som ett rån att betala, det är ju jag som just livnärt hela roliga timmen för damerna på stranden, dessutom är jag säkerligen mer spänd nu än när jag kom till madrassen. Mina skinkor är så ihopknipna av obekvämlighet att jag trippar därifrån och det är inte förrän i duschen på mitthotellrum bakom lås och bom de återgår till utgångsläget.

Jag andas ut och gläds åt att jag bor i ett land där snudd på all aktivitet sker under täcket med lampan släkt halva tiden av året.

Bor inte drömmarna i Thailand?

Sitter på stranden och lyssnar på hans rosenfeldts vinterprogram på P1. Han pratar om livsstilsmagasinen han inte läser som alla verkar säga samma sak, vikten av att ha en plan, ett tydligt mål och förmågan att säga nej. Han säger att han lyckats bryta mot båda reglerna i sitt liv, jag drar en lättnads suck, jag är likadan.

Jag vet inte om jag nånsin haft en tydlig plan med nånting. Jag skulle bli jazzsångerska, sökte en massa folkhögskolor, kom reserv på några, kom inte in på de flesta. Kalla mig lat men där släppte jag den drömmen, resten har liksom hänt av sig själv. Forsbergs, frilansuppdrag med väldigt varierande höjd, flertal anställningar jag sagt upp mig ifrån inom ett halvår, tur och retur till new york ett par gånger, otaliga servisjobb, cateringar där jag gjort snittar för 150 pers i mitt kök i min etta. Vet inte vad jag drömmer om, skulle jag få den klassiska frågan "var ser du dig själv om fem år" skulle jag lämna rummet. Vill jag ens veta? Ska man veta?

Men tanken på att det bara ska trampas på såhär i ullstrumporna tills jag en dag ser mig i spegeln och inser att det gått 10 år till, skrämmande. Tänkte ju lite käckt att jag skulle hitta mig själv här nu på en veckas semester, är det för mycket begärt, att nåt litet kall ska trilla ner från himlen under en vilsam promenad på stranden?

Känns ungefär som de här övningarna "stressa ner på 60 sekunder". Det har gått 45 sekunder och jag är inte avstressad än.

Fan.

Två vita och en brun tack

Vi kommer in på gamla tider vid middagen. Pappa pratar om nalen och vinterpalatset som låg vid norra bantorget, danshak som tog in 1500 pers. Vi snackar inte 2step och små piller med smilies på, nej här var det swing och en kvarting i ena handen och ett äpple i den andra på skolgården utanför, man skulle ju få ner det med nåt förklarar pappa, och sen in fort som fan innan man uppträdde berusat. Annars var det två vita och en brun på närmaste ölhak, det vill säga två snapsar och en konjak, ville man ha mer fick man gå ut och ställa sig i kön igen för ny ranson. Till det den obligatoriska pölsan som åkte in och ut ur köket, värst var när någon blivit så på snusen att de faktiskt åt av skenmaten som ofta kunde gå ut själv vid det laget. Det lyser i pappas ögon i den tropiska natten när han berättar hur alla sedan samlades på sista tåget hem vid fem i ett på natten. Han var en kisarna från söder om söder, Huddinge, Tullinge, Tumba och eftersnacket på den pendeln var inget man missade.

Vad skulle jag inte gett för att vara med på den tiden, vi snackar tidigt 50-tal, innan motboken och i en helt annan värld långt bort från new york-inspirerade cocktails med designad is för 130 spänn på little quarter. Jag röstar för fler fickpluntor i gränderna, fler bonade dansgolv och definitivt mer eftersnack på transporten hemåt vid 01-rycket. Det är ju en dag imorgon också ungdomar.