allvaret klär inte i manchester

läser på dn insidan idag om patienter som inte tas på allvar av vården. det handlar om en ms sjuk kvinna som blir bedömd som psykosomatisk och blir ordinerad vila och lugnande tabletter när hon söker för domningar och yrsel. hennes slutsats är att om specialistvården är en räkmacka är primrvården en wasa sport. ibland med lite smör, oftast inte.

jag blir rosenrasande när jag läser det. dels för att min söta mor också har diagnisen ms, inte en diagnos att skoja bort, och dels för att det väcker minnen av högst oproffesionellt och framförallt omänskligt bemötande jag själv fått inom vården. för ca sju år sedan var livet inte så snällt mot mig. när bägaren en dag helt plötsligt runnit över utan att jag riktigt märkt hur det hände hamnade jag på st görans psykakut. jag var rädd. för var jag hamnat, för vad jag kände, för om jag blivt tokig. jag hänvisas in i ett mörkt, tomt väntrum där ingen bemödat sig med att tända lampan. efter många frågor som är omöjliga att svara på och lång väntan blir jag hänvisad in till en läkare.

bakom ett skrivbord sitter en man i 50-års åldern i mossgrön manchesterkostym. håret är slickat bakåt, ansiktet lite plufsigt, han andas tugnt. jag andas som en kollibri. han bläddrar i några papper, tar ingen notis av min ankomst. till slut tittar han upp och lutar sig tillbaka i stolen med en lång suck. rörelsen gör att slipsen på hans mage åker åt sidan, det fattas en knapp i skjortan och glipan blottar hans vita fläsk. jag sväljer en kvällning. "eh, jaha, alltså jag fattar inte riktigt vad du vill här". lång suck. "lägga in dig, är det det du vill eller?".

han sitter fortfarande bakåtlutad och lyckas på något sätt se ner på mig. jag tittar under lugg, hukar från hans ord och måste till slut knipa ihop ögonen för att bilden av honom får mig att vilja kräkas. min första reaktion på hans replik är att klappa till honom, men då låser de väl in mig för gott tänker jag, så jag sitter på händerna och tittar ner i golvet. med jordens behärskning får jag fram en önskan att fortsätta prata först när min mamma kommit, hon är på väg, kan vi inte vänta? manchesterkostymen fnyser, ger ifrån sig en min som om det var det dummaste han någonsin hört, rycker på axlarna "ja ja visst". jag drar efter andan och går ut till det mörka väntrummet som nu känns som en dröm. läkaren och at-läkaren går korridoren bort och jag hör dem skratta och säga till varann "vänta på morsan".

lyckligtvis var det sedan skiftbyte och jag fick, efter många fler tårar och total vägran att prata med kostymen igen, träffa en annan läkare som tagit med sig medmäskligheten och läkarrocken till jobbet. det är säkert inte lätt att vara läkare varje dag men patienterna som de möter är där på den värsta dagen i sina liv, något att åtminstånde ta på allvar.

wake me up before you go go

vad hände med det sunda ifrågasättandet?

igår vid hemgång från jobbet fick hälsade kollegan, vi ses imorrn klockan 8. vem har möte klockan 8 på morgonen frågade jag lite retoriskt. det är många som har får jag till svar. ja, det är möjligt, men vem vill ha möte klockan 8?

man blir hungrig vid 11, trött vid 15 och somnar på tunnelbanan hem och åker för långt.
vad man skulle kunna kalla en loose - loose situation.

är det för att vi har det så mörkt halva året så vi vill skynda hem innan solen gått ner ? men varför ska vi då börja dagen innan solen gått upp?

besynnerligt. högst besynnerligt.

jag har blivit en algerier

det är nåt med vår samtid, man är allergisk mot naturen. kanske inte så konstigt när den enda interaktionen med växtlighet man har under vinterhalvåret är en gran som står i vardagsrummet i några veckor, och sen bam, allt får för sig att slå ut på en gång.

jag hade tagit en position mot det här med pollen som gick ut på klassisk förnekelse, det händer inte mig. nu har det hänt. eller hur kan jag annars förklara att jag sover 11 timmar per natt, vaknar med ögon som golfbollar och känner mig allmänt dum i huvudet. det sistnämnda är det värsta. jag förstår inte vad folk säger. jag är lika kvicktänkt som en surdeg som går på valium.

kisande går jag till apoteket och frågar efter nåt som tar ned svullad, både i ögonområdet och i hjärnan om det går. jag får en paket för det facila priset 22 kronor och tänker att fungerar det här så har de ett mirakelmedel på marknaden. jag motstår frestelsen att svälja hela kartan på en gång utan tar snällt en tablett och inväntar miraklet. det hjälper lite. jag kan öppna ögonen och tänka klart tankar i några timmar i streck men vid 14.30-rycket börjar de ohämmade jäspningarna igen. hur länge ska jag orka hålla mig vaken ikväll? igår höll det till 20.45.

jag skyller allt detta på att vi idag bygger för täta hus, bäddar sängen för mycket och håller dammråttorna i schack. slarv är nyckeln till ett friskt liv.

amen.

om sanningen ska fram har jag redan legat med honom

missförstådda genier finns det gott om, de flesta dagar känner jag mig i ödmjukhetens namn som ett själv. jag har en föredetta käreste och numer väldigt god vän som också tillhör den skaran, han inom musikens värld. med bakgrund på högskolan för ändamålet med tvärflöjt som huvudinstrument har han de senaste 15 åren fyllt dansgolv världen runt med, som han själv uttrycker det, boms-boms musik. utanför housescenen pratar vi däremot mest om mozart, annika norlin och hur jävla bra feist är producerat. han är en av de smartaste människor jag känner och han har en förmåga att iakta verkligheten som sker omkring honom. för ett halvår sen började han skriva musik om det.

jag fick första inspelningarna på mail när jag bodde i new york och jag visste att det skulle bli stort. dels för att han är musikalisk som få men mest för att det var så ärligt, och som vi alla vet skiner ärlighet, passion och nakenhet igenom och smitttar av sig. då hamnar man högst upp på singellistan och är mest nedladdad på itunes.

och om man tror att låten handlar om sex och därav fått stor spridning kan man lyssna en gång till. det är en krass, cynisk och direkt tolkning av verkligheten och parningsdansen som pågår på dansgolv världen över. med 15 års fältstudier vet man vad man pratar om.

passa din vassa twittertunga

jag jobbar ganska mycket med det här som i folkmun kallas sociala medier. men att vara facebook-junike i arbetsbeskrivningen förpliktigar. jo jag vet hur man annonserar och hur man syns på olika sätt men jag kände att nu var det dags för att ta det från korplag upp i divisionerna.

jag kontaktade en expert.

vi ses på anglais, hon har som många andra frilansare, lobbyn som sitt kontor/vardagsrum. hon pratar fort och spänner ögonen i mig efter varje påstående. jag nickar och hummar. hon berättar om slående case när foretag fått på käften, misslyckats eller jublat av facebook och andra kanaler. hon säger direkt att hon rent av ogillar hur reklambyråer använder nätverken som kampanjverktyg, enligt henne är det alldeles för riskabelt i och med att en människas negativa kommentar kan starta en lavin som är svår att stoppa. särskillt en lördag klockan tre på eftermiddagen.

efter en och en halv timme är jag fullmatat och överväger nästan att säga upp mitt facebook-konto när jag kommer hem, åtminstånde gå igenom alla mina forna inlägg och ta bort sånt som inte är till min fördel.

den lilla människans demokratisering säger hon om och om igen. jag håller med.

med skräckblandad förtjusning.

alla vägar bär till reklambranschen?

reklambyrån fyller 10 år, jag är bjuden på kalas. det är som det ska vara, spritspons, hälften kavajslag, hälften sneakers i 3000 kronors klassen. som alltid känner hon honom som pluggade med dom men sen låg med henne och resten är historia - minerad mark är bara förnamnet.

som ett vilt djur på savannen står jag på bakbenen och spanar efter byten och fienden. tänker att jag ska se han som känner alla men det verkar lugnt, fast jag kan inte hålla mig från att läsa hans blogg i toalettkön även om jag borde sluta.

det blir champagnefontän och korv med bröd från oljefatsgrillen. jag träffar en granne och en jag gått i grundskolan med, det kanske faktiskt är så att alla vägar bär till reklambranschen.

fredagsmys med tabu

note to self, läs inte bloggar om lyckliga förhållanden och väldoftande bebisar när du är på väg hem från jobbet 18.30 på fredagar. särskillt inte när du haft en skitdag, är förkyld, huvudet väger 10 kg mer än vanligt och du knappt hunnit äta lunch.

nej jag vet, jag ska inte säga sånt där. jag ska inte vara 27, ha bostadsrätt på söder, nytt jobb, hälsan i behåll och klaga över att jag får fredagsmysa för mig själv. nej, jag ska vara spännande singel, kåt, glad och tacksam, självständig och njuta av att få göra preciiiiis som jag vill. jag är ju så ung. jag har ju hela livet framför mig. "du ska inte tänka på det där, det händer när du minst anar det, du ska bara tänka på dig själv nu". nej tack. jag är så urled på mitt eget sällskap ibland att jag vill skicka mig själv ut genom fönstret.

och nej, jag avskyr inte min situation alla veckans dagar. men vissa.
vissa dagar vill jag likt en femåring lägga mig ner på golvet på ica och skrika "jag vill inte" när jag måste bestämma mig för vad jag ska handla, vad jag ska laga, vad jag ska göra av min kväll.
det är det mest tabubelagda en ung och hyfsat framgångsrik tjej kan säga idag. just därför gör jag det. det är förbannat ensamt att komma hem och tända lampan själv varje kväll. att inte få dela varken det roliga eller tråkiga som händer med någon. att inte få ha några andra hjärtslag i lägenheten när allt är tyst.

det är klart att jag klarar mig, jag har klarat mig själv i sju år.
men det är långt ifrån jämt det är kul.