måndag - en ödmjuk dag

en klassisk frilansar-söndag blev en raketstartande måndag. igår, smått gnagande samvetskval och semi-ångest för att min omättliga frilanssjäl inte preseterat sitt bästa föregående veckan. när jag väl gav upp för lättjan, åt söndagmiddag och bara skulle strösurfa lite kom det förlösande. söndagsidéerna.

det är idéer for the books, idéer i sitt slag, precis som dom alltid är en söndagkväll vid nio-nyheterna. när gemene man har en krypande känsla av måndagen som närmar sig har jag primetime workshop med mig själv. två timmar brillians och sen kan jag somna lugnt med min egen förträfflighet som vaggsång. måndagmorgon har aldrig varit ljuvligare, bara att förvalta och förverkliga allt som kartlagts kvällen innan.

seger lägges till seger, tack gode gud för vilodagen!

osjungna sånger

så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter - en lika hjärtskärande som brilliant bok av jonas gardell. ett begrepp jag tänker ganska mycket på, särskillt på såkallade lediga dagar. vågskålarna av att leva som om varje dag var den sista och att bygga, flytta pjäserna, lägga korten långsiktigt, stategiskt.

jag läser i morgontidningen att lyckan ligger i relationer, goda gärningar och arbete. shopping, skönhet och framgång är inget som ger oss långvarig, djuplodad lycka. vad är det då de flesta ägnar sitt arbete åt då undrar jag (är det inte just att leda jakten på shoppingen, skönheten, framgången)? vi blir inte heller lyckliga av att göra ingenting. stillasittande semestrar på stranden är inget för endorfinerna, nej, här ska upplevas och göras ideellt arbete och strävas mot meningsfulla mål. så här sitter jag. med nio vakna timmar kvar på en ledig dag. möjligheterna ligger framför mig. alla böcker jag inte läst, alla bröd jag inte bakat, alla idéer jag inte skrivit ner.

men jag har någon skön melankoli i kroppen, drar en filt över benen och lyssnar på sånger jag skulle vilja sjunga i ett hörn på mosebacke istället. det är mitt meningfulla, långsiktiga mål för dagen.

skämsigt

skäms, det är vad jag gör.

har varit på gastronord idag, en mässa för fackfolk inom restaurangbranschen och jag kan bara hoppas vid gud att det inte var någon från utlandet där på besök. ta da, det här är vår svenska matkultur! det är pre-fab, bake-off och färgämnen till 90%. alltså jag förstår att det är cafébranschen med målgrupp tonåringar som kommer på den här mässan och jag förstår att de små aktörerna inte har råd att hyra monter här men var finns inspirationen och det goda exemplet? var finns organisationen som samlar upp småproducenter och bönder och låter de visa upp det bästa vi har i sverige, våra råvaror?

nej, jag fick ingen matlust när jag vandrade runt bland juicerna som aldrig sett en frukt eller croissanterna som aldrig sett en fransman. vill man få smaklökarna att volta hänvisar jag istället till en rutinerad dam.

sverige som det nya matlandet har en bit kvar.

lycklig fånge

jag gillar sånt här. naturen tar över och världen står still. allt sätts på paus, allt som var så in-i-helvete-viktigt-super-deadline måste omvärderas. råvaruimporten hotas. sitt ner i båten och ät svenska råvaror då för en gångs skull säger jag. vad är det som är så oumbärligt från utlandet? sluta gnäll, ät potatis, we have no bananas today, jag tror vi mår bra av det. men media och mänskligheten fungerar så.islänningarna evakueras från sina hem och löpsedlarna skvallrar om stackars stackars semsterresenärer som får stanna i värmen lite till.

bu hu.

vi behöver att naturen stökar till det lite för oss. människan blir påhittig av "katastofer". en kille i 12-års åldern hamnade ensam på en europeisk flygplats när han skulle resa hem själv. mamman utlyste hjälp på facebook, fick tag i en skolklass på genomfart och såg till att sonen fick lifta hem med dom i bussen. ett äventyr. och tänk va gott mammas pannkakor ska smaka när man till slut kommer hem och kankse tackar han för maten lite oftare från och med nu. han har fått nånting att vara tacksam över. han har fått lite perspektiv.

jag är strandad i malmö och jag är inte ett dugg ledsen. en dag till i denna inspirerade stad, några strålar sol till på möllan, fine by me.

det kunde ha varit värre, man måste alltid tänka så säger en ung anton glanzelius i mitt liv som hund. jag kan bara instämma.

på jakt efter den projektor som flytt

jag vet att jag egentligen borde skriva om gastronomiska utsvävningar, upptäckter och upplevelser här i malmö. men eftersom min matförgiftning hänger sig kvar som ett askmoln över mig har jag ingen lust att tänka, prata, skriva för mycket om mat överhuvudtaget. problematiskt med tanke på mitt jobb kan man tycka.

jag tänker istället på andra saker. jag tänker på människor och relationer. jag är här nere och besöker en god vän. vi har känt varann i snart tio år och har under dessa bott mer ifrån varann än inom samma riktnummer. men vi är också den sortens vänner som plockar upp där vi var, eller snarare där vi är. vi behöver inga långa utläggningar om vad som hänt det senaste halvåret, vi pratar om livet, och det pågår ju hela tiden. vi är lika på många sätt, olika på många sätt men hon har en egenskap som slår de flesta, hon tar fram det bästa ur mig. hon gör mig till en bra, glad, positiv, inspirerad och kreativ människa och när jag tänker efter, är det inte det vill alla nånstans går runt och letar efter?

den rätta projektorn.

en människa som projicerar din film i rätt färg. som tar fram det ljusa och skuggar bort det mörka. som gör manuset rättvisa och som fångar upp komedin mitt i tragedin. när man träffar en sån människa ska man inte släppa.

bara så du vet, jag släpper aldrig.

radioskugga

kära läsare, jag skulle gärna berätta om min gastronomiska dagstur i malmö om det inte vore för att min uppkoppling tycker att jag är alldeles för långt ut i geografin för att fungera. jag ska uppsöka bättre plats för mottagning imorgon. håll till godo med en bild på en ljuvlig croissant som intogs idag på boulangerie de triangle.

nu, middag på atmosfär.

malmö dag 1

klockan är 14.20 när planet tar mark på sturups flygplats men min dag började för länge sen. efter en natt med en rejäl matförgiftning som påminner mig om att jag lever kravlar jag mig ut till bromma för att mötas av ovissthet. men vi gick till slut genom askan in i elden och kunde flyga söderut.

väl framme vet jag direkt vart jag kommit när busschauffören erbjuder mig hitman-tjänster på stående fot om någon skulle neka mig ungdomsbiljett. då skulle han döda dom, inga problem. åh malmö! jag går till kaffebaren som överenskommit och hämtar nycklarna till min väns lägenhet, hon är själv i lund på föreläsning. efter mycket möda och stort besvär är jag uppe för alla trappor och tar mig en siesta med en mage som fortfarande uttrycker sitt missnöje nu och då. jag vaknar och tar en promenad i en stad som för mig egentligen är rätt okänd, men malmö bjuder till, jag känner mig hemma på nåt sätt. en ask jordgubbar i kvällsolen på möllevångstorget och det känns sådär uuuunderbart osvenskt, både magsjukan och folklivet runt omkring.

om bara timbuktu kunde släntra förbi så ska jag inte be om nånting mer, jag lovar.