jag går till arbetsförmedling och skriver in mig. den bestående känslan därifrån är att jag aldrig varit med om ett deppigare ställe och inte vill sätta min fot där igen. att tänka den tanken räcker uppenbarligen, jag har för tillfället så det räcker och blir över att göra. alla rycker i mig, alla vill ha en bit av kakan, jo jo, det är sant. jag går till arbetsförmedlingen för att skaffa mig en coach och nu hinner jag inte träffa denne.
ödets ironi, jag tackar och tar emot.
och vad ska man säga, inget annat är sig likt. mina vänner får inte tag i mig, min kosthållning ska vi inte tala om, inte heller hur kul min hund tycker att jag är nuförtiden. allt blir lidande av arbete. men nån måste göra det, och jag råkar ha en väldigt roligt sådant för tillfället.
tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar