människan är, som min vän sanna säger, rätt bisarr. vi befinner oss på booth camp deluxe, fitnessvecka på playitas på fuerteventura. en totalt opartisk bjudresa från en researrangör, sanna ska skriva, jag ska plåta. schemat är minst sagt planerat ner till nästan varenda minut, aktiviteterna på detta träningsmekka avlöser varann. det är för atleten och den glada amatören, sägs det iallafall, även om de som travar runt på området och platsar i miss och mr fitess på något sätter tonen. när man möts här i hissen eller i vid frukostbuffén är inte första frågan hur läget är. nej nej, det är sekundärt, vad har du bokat in för pass idag, det är frågan.
efter tre dagar frågar sanna mig, är träningen vår nya religion. mitt svar blir utan tvekan - ja. vi ser upp till vår tränare som om han vore gud med svar på alla de stora frågorna (typ, hur blir jag av med gäddhänget, hur ofta måste jag springa i veckan om jag vill gå ner fem kilo och liknande existensiella frågeställningar). vi lever vårt alltför lösaktiga liv som innehåller mat och vin och förlustelser och sen ber vi om syndernas förlåtelse i yogans, joggingens och den heliga styrketräningens namn, amen. när man på söndagarna förr om åren tog fram finkappan och gick till kyrkan drar vi numer nåt gammalt över oss och vallfärdar till träningslokalen. det är vår nya församling, tillhör du sats på hötoget eller vid fridhemsplan?
så för att få den efterlängtade balansen som livet ändå strävar efter sätter jag mig efter dagens tredje träningspass på balkongen med ett glas vin. jag har inte en tanke på att be om nån förlåtelse för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar