nyfiken i en strut

det finns tillfällen då jag likt kafta vill vakna upp och vara en insekt. en liten liten varelse så jag helt obemärkt kunde krypa in på marknadsavdelningen på diverse företag och höra hur diskussionerna går. för ibland undrar man verkligen hur budskapen kommer till. ibland undrar man hur människor ser ut som formulerar meningarna som ska få köpsuget att trigga igång. ibland vill man så gärna veta hur resonemanget gick när de valde media att synas i.

det hände häromdan. det var lördagkväll, jag lagade mat, väntade på en kompis, facebook var på. det dyker upp en annons som jag antar är riktad till mig eftersom jag vid det här laget har lite insyn i hur man annonserar i det sociala mediet. oboy de kunde inte ha träffat mer fel.

1. singel! jo tack, jag vet. och ska man prata fördelar med att vara fågelfri tror jag inte det är i form av en styckdetalj från ett fjäderfä.

2. en kycklingfilé som tar upp ett helt tråg, det osar hormoner och vatteninjektioner om du frågar mig. miljöaspekten på detta, don't even get me started.

3. fredagskänsla? okej, kronfågel, visa mig den singel som på en fredag sitter hemma och brassar middag till sig själv och skålar med sin oerhört smarta, singelförpackade kycklingfile och känner hur fredagskänslan fullkomligt sprider sig i hela kroppen. please, I beg of you, visa mig den personen.

flugan kan inte heller låta blir att undra, vad blir nästa uppfångade rubrik? jag har här några förslag, free of charge:
änka!
skild!
utförsäkrad!

smaka på dem tillsammans med filén på fredag så kan vi ta det därifrån.

snillen spekulerar

hänger med esther, snart fem jordsnurr och vi pratar om döden och födelsedagar. sist hon var hemma hos mina föräldrar fanns katten, nu finns den inte mer. esther konstaterar att den därmed har dött. hon frågar hur gammal den var, den var 21 år vid dödsfallet, en riktigt gammal tant för att vara katt. det kommer ett flygplan över hustaken, kolla va nära säger esther. sen tittar hon på mig och undrar, kan flygplan fylla år? tja, svarar jag, det kan de väl, men jag tror kanske inte att de firar med tårta och så, vad tror du? esther tänker några sekunder sen säger hon, de kanske firar med helikoptrarna?!
ja, kanske det svarar jag, så fortsätter vi brännkyrkagatan söderut.

du skall inga andra tränare hava jämte mig

människan är, som min vän sanna säger, rätt bisarr. vi befinner oss på booth camp deluxe, fitnessvecka på playitas på fuerteventura. en totalt opartisk bjudresa från en researrangör, sanna ska skriva, jag ska plåta. schemat är minst sagt planerat ner till nästan varenda minut, aktiviteterna på detta träningsmekka avlöser varann. det är för atleten och den glada amatören, sägs det iallafall, även om de som travar runt på området och platsar i miss och mr fitess på något sätter tonen. när man möts här i hissen eller i vid frukostbuffén är inte första frågan hur läget är. nej nej, det är sekundärt, vad har du bokat in för pass idag, det är frågan.

efter tre dagar frågar sanna mig, är träningen vår nya religion. mitt svar blir utan tvekan - ja. vi ser upp till vår tränare som om han vore gud med svar på alla de stora frågorna (typ, hur blir jag av med gäddhänget, hur ofta måste jag springa i veckan om jag vill gå ner fem kilo och liknande existensiella frågeställningar). vi lever vårt alltför lösaktiga liv som innehåller mat och vin och förlustelser och sen ber vi om syndernas förlåtelse i yogans, joggingens och den heliga styrketräningens namn, amen. när man på söndagarna förr om åren tog fram finkappan och gick till kyrkan drar vi numer nåt gammalt över oss och vallfärdar till träningslokalen. det är vår nya församling, tillhör du sats på hötoget eller vid fridhemsplan?

så för att få den efterlängtade balansen som livet ändå strävar efter sätter jag mig efter dagens tredje träningspass på balkongen med ett glas vin. jag har inte en tanke på att be om nån förlåtelse för det.

just a little lovin'

arlanda i arlamorgonstund. ser två personer som jag känner igen och när jag inser vilka det är blir jag lite varm om hjärtat.

de medverkade i en välkänd dokusåpa säsong 1, när det begav sig, när man på sin höjd sov sked inför kamerans ständiga övervakning. mot alla odds och prövningar blev de ett par, de praktiserade avhållsamhet i strax under 100 dagar och ingen hade väl trott att backslick-killen och den snygga tjejen skulle hålla längre än tills eftertexterna rullat ut. men så står de här, 10 år senare, lika morgontrötta som resten av boskapet vid gaten men ser kärleksfullt efter varann med en klapp här, en blick där.

tro, hopp och kärlek dyker upp när man minst anar det, ibland redan 06.09 en söndagsmorgon.

ödets ironi

jag går till arbetsförmedling och skriver in mig. den bestående känslan därifrån är att jag aldrig varit med om ett deppigare ställe och inte vill sätta min fot där igen. att tänka den tanken räcker uppenbarligen, jag har för tillfället så det räcker och blir över att göra. alla rycker i mig, alla vill ha en bit av kakan, jo jo, det är sant. jag går till arbetsförmedlingen för att skaffa mig en coach och nu hinner jag inte träffa denne.

ödets ironi, jag tackar och tar emot.

och vad ska man säga, inget annat är sig likt. mina vänner får inte tag i mig, min kosthållning ska vi inte tala om, inte heller hur kul min hund tycker att jag är nuförtiden. allt blir lidande av arbete. men nån måste göra det, och jag råkar ha en väldigt roligt sådant för tillfället.

tack för det.