handcut bacon, det var hemligheten

jag har länge hävdat att det går för fort att transportera sig i från en verklighet till en annan. inte just 14 timmars flygresa LA-STO med från promenaden på venice beach till vardagsrummet hos mor och far. så var det fredagkväll. och let's dance. tur att det fanns jetlag att skylla på och dra sig tillbaka. och sen fortsätter det. med dunjacka och reklamfilm på tv. med smaklösa tomater och leriga sneakers. tur att det finns podcast som den här att lyssna på och dokumentärer som den här att se. så jag kan hålla nånslags nivå. och hålla kvar känslan av att det finns nånting större, och att det finns kvar där bortom atlanten att åka tillbaka till när som helst.

för övrigt kan jag dö nöjd eftersom jag nu också ätit den godaste BLT'n någonsin i silver lake. handcut bacon, h a n d c u t.

Tillåtet trams

Efter några motigare dagar kom solen idag tillbaka med besked. Dagen började med vintagemarknad imorse, siesta mitt på dan och sen tar jag en eftermiddagspromenad med luuk och lokkos senaste podcast i öronen. Luuk sitter och spelar in från santa monica där han är på semester, han pratar om vilken usel och otacksam resenär han är eftersom han mest tycker att resa är ett nödvändigt ont. Men efter ett uppläxning av sin fru innan avfärd så jobbar han på att leva i nuet och inte stressa sönder semestern med rädslan att missa nåt.

Jag försöker ha typ samma inställning, så jag tar en underbart solig promenad runt vid kanalerna nere vid venice beach. All ursäkt för franskan men det är så jävla fint där på kanalgatorna, som ett litet kolonilottsområde, små trästugor med små små trädgårdar. Riktigt surfigt, övervintrat bohemiskt på sina ställen, det doftar rosor och gräs, eller medical marijuana som det kallas här, strictly recreational. Jag går här och lyssnar på days like this med van morrison, precis så som i introt till den här ganska tramsiga men ändå underbara filmen. Det är så corny att jag ändå måste tillåta mig det, att gå där och känna hur det skulle kännas om det var jag som bodde här, som den snygga killen gör i filmen, han som får den snygga tjejen på slutet.

Tramsigt, men alldeles alldeles underbart.

Håll i stomin på bussen please

I la la land. Staden som definitivt sover om man jämför med storasyster på östkusten. Åtminstånde jag, nio timmar sätter sig i ögonblicken, efter ett glas vin till middag somnar jag i bilen hem, kul tjej.

I torsdags fick jag smaka på LA's storlek och kollektivtrafik, två företeelser man helst inte ska säga i samma mening. Jag hade ett ärende i en annan del av stan, visade sig ju vara sträckan typ Sthlm-Västerås jag skulle förflytta mig. Dit fick jag skjuts, hem var en lite större utmaning. Jag skulle åka buss. Det skulle enligt google maps ta två timmar med tre byten. Allright, 704'an bring it on. Fest och främst kände jag mig lika vit på bussen som jag gjorde första dan på playan i Brasilien i februari för några år sen. Klientelet var av en sort, grabbar som i Sverige skulle heta Fimpen, Kryckan och Leffe med kniven. En man som kliver på har ett ärr från mungipan via örat och bak på den rakade skallen. en annan man i rullstol hjälps ombord och somnar rätt omedelbart i en, för hans ålder, vig, hängande position. Efter en stund stannar chauffören vid en station. Rullstolen ramlar. Mannen är okontaktbar. Någonting rinner ut på golvet. Stomipåsen spräckt.

Jag byter buss.

Efter ytterligare en timme är jag iallafall i rätt stadsdel och har bara en halvtimme kvar att gå till huset där jag bor.

Idag har jag hyrt bil.

la la land

jag är precis sådär ineffektiv just nu som när man har jättemycket småfix att stå i och "ska bara" hit och dit lite först. igår rev jag av en liten catering på 400 snittar, idag har jag ont i höger tumme som tryckte på skärmaskinen och i vänster axel som höll emot, vad gör man inte för egenskuren prosciutto. jag har även ont i små muskler mellan skulderbladen som jag inte ens visste att jag hade, nåja, nu fick de nåt att göra för en gång skull.

förövrigt färdigställer jag hemliga dokument som ska med på resan och tänker på hur mycket jag gillade den här filmen och den här serien och att de kanske inte alls är de bästa LA-referenserna men det är dem som är färskast i minnet. sist jag var där var jag 20 år, dvs minderårig för rusande drycker i staterna och utan körkort, men det stoppade inte mig och min vän johanna från att ha roligt. utan bättre vetande åkte vi gladeligen kollektivtrafik, när vi såg människor sittandes på trottoaren med kanyler framför fötterna struntade vi bara i att hoppa av på just den busshållsplatsen och åkte lite till. jag ska försöka hålla mig ifrån knark-kvarteren och sitta bakom ratten den här gången istället, undrar vilket som är värst...

slutligen tänker jag på hur ljuvligt det ska bli att få bära en liten klacksko och släppa ner mina axlar som frusit en hel vinter. jag tänker på alla podcasts jag ska lyssna på under flygresan. jag tänker på att den här resan kan komma att betyda lite mer för min framtid än jag vet om nu.

pånyttfödd

följande inlägg skrev jag i maj 2007 på min blogg som då befann sig i forumet myspace (!). när jag idag hämtade ut uppföljaren på posten känner jag lite likadant.

pink is the new black

har aldrig varit ett stort fan av rosa men nu finns något nyfött som är det vackraste jag sett.
än alldeles oförstörd, lyckligt ovetandes om verkligheten, bara liten och skär. dom där stora, lite rädda ögonen som ser på mig, jag tänker aldrig någonsin släppa taget.

körkortet, nu är det du och jag för evigt.

plockgodis för hörselgångarna (och för all del lite tittgodis)

så många podcasts, så lite tid.

lite som min eric som fick ont i magen när vi gick in på bokaffären (eller ja, bokvaruhuset) barnes and noble i NYC eftersom han visste bara av att kliva in där att det fanns så mycket han ville läsa men som han aldrig skulle hinna. en av de många anledningar varför jag var så kär i honom och varför han fortfarande är en av mina närmaste, den aldrig sinande nyfikenheten. han är en av de få människor som kan får mig intresserad av de mest obskyra saker, han återberättar alltid med sån passion att kärnfysik och evolutionsteori blir mer angeläget än livet självt. en underbar egenskap.

men det jag egentligen ville säga att var att jag också får känningar i magtrakten när jag går in på itunes och ser denna ständigt uppdaterade flora av podcasts. om allt möjligt, bara att knäppa på och suga i sig högt och lågt. finns inget som lugnar ner mina västvärdssynapser i hjärnan som att ligga på soffan och bara lyssna. göra ingenting annat. tyst runt omkring förutom en röst eller två som levererar. och eftersom jag lätt snöar in på saker hade jag helt missat att mr lokko och herr luuk, ja båda är av estnisk härkomst, har ett nytt pratforum. i första avsnittet som jag hörde härom dan spelade andres en låt av bandet the 2 bears, eller nallarna som de inlyssnade kallar dem, och det var kopiöst svängigt. så nu kan jag inte sluta lyssna på den här låten. när jag inte lyssnar på podcasts det vill säga.

jag måste avsluta med att citera allas vår nisse hellberg, frontman av det alldeles för bortglömda wilmer x "du kan glömma dina ensamma stunder, du kan lita på teknikens under.

det har aldrig varit mer sant.

i görningen

är tillbaka på det som vissa refererar som den "rätta" sidan av götgatan, därom tvista de lärde, men det känns hur som helst bra att för en gång skull inte sitta i sängen och arbeta. tänker ibland på hur man skulle förklara för en människa för säg 100 år sedan om fenomenet frilanskontor, de skulle antagligen titta på en som om man var den idiot man är. jag vägrar att bli anställd för det passar liksom inte min persona, istället betalar jag 2500:- (vilket är BILLIGT i sammanhanget) för en kontorsplats att gå till bara för att få nånting gjort, för att inte bli en komplett dåre och för att faktiskt ta sig ur mjukisbrallan nångång och för att inte hunden ska bli den enda jag har konversationer med under dagarna.

annars kan man också bli en av de här café-jobbarna som har lösenordet till wifi'n på stans alla caféer, fast let's face it, det gäller mest på södermalm och undantaget anglais. där sitter man och koffeiniserar sig själv och får därmed ingenting gjort eftersom man är så kaffestinn att man kan koncentrera sig på en sak i max 15 sekunder innan man dampar ur och måste kolla twitter, titta vem som kom in genom dörren och kanske fylla på sitt vattenglas eller bara bläddra lite i tidningen som ligger bredvid. körigt. vi har det så jävla körigt vi frilansare.

nu tar jag lunch.