Hörde jag skål och tjoho?

Another day another pressvisning. Det var råa betonggolv, det var fokus på bra råvaror, det var tre koncept i ett, skönt att något i är bestående i en värld där till och med facebook byter grafik bara man sovit några timmar. Den trötta presentationen var också sig lik, jag har varit med om det förr and a half,  hur kommer det sig? En av ägarna till nya Hornhuset i Hornstull säger att det här projektet startade för två år sedan. Nu står han där i en färdig restaurang i tre våningar, full med folk för första gången, jag kanske är konstig, eller ja det vet vi ju, men jag skulle iallafall börja hela kalaset med ett stort TJOHO! Välkomna, jäklarns va kul att se den här lokalen full med folk för första gången, skål, känn er som hemma, hoppas ni ska trivas! Riktigt så var det inte.

Jag har bara varit med om det en gång. Presslunchen för lilla skaldjursbaren under Prinsen för några år sedan. Ägaren/krögaren som mig veterligen även driver just Prinsen och Zink tog till orda och sen tog det aldrig slut. Han berättade passionerat om vad vi hade på tallrikarna och historien om de små glasburkarna som någon nångång skulle ha till marmelad men nu fanns det ett jättelager och de var fyllda med torskquenelle och potatispuré. Till slut fick han stoppa sig själv, oj maten blir kall, här står jag och pratar, ät för guds skull. Han älskade det han gjorde och hans passion smittade. Jag minns ju historien om glasburkarna fortfarande. Men det var också den enda gången jag kan minnas lite engagemang och tjoho över en presslunch. Så till nya affärsidéer, så många som jobbar med krishantering, jag vill jobba med framgångshantering.

Jag vill starta Engagemangakademien som ska ingjuta lite skål och tjoho i alla som ska stå med mikrofon i handen framför en hop människor som faktiskt kommit för att lyssna. Jag vill påminna dem om vad de har gjort, förverkligat en dröm, byggt något från grunden, att de överhuvudtaget rott ett projekt i land, det i sig förtjänar ett tjoho. För jag fattar om man tappar bort det nånstans där i byggdammet och motgångarna, man vill antagligen inte se krogfan på en månad minst, man vill inte höra upptakten på den där låten man mixat i tre dygn i sträck en g å n g till. Men publiken har ju inte hört, inte sett, inte smakat, berätta för dem. Bli nykär i dig själv och ditt projekt. Höj ditt glas och säg tjoho. Det är din publik värd, och säkerligen du också om du bara tänker efter. 

Fredag med oxribs och skomakarpenis

En kväll på Flying Elk, här är vad jag lärde mig.

På bättre gastropub i Gamla stan är man lika rädd om menyn som man på biblioteket är om dagens morgontidning, de har samma stöldmärkning förankrad i ryggen.

På Lundsberg kommer man inte in i matsalen utan dubbelkrage, dvs både skjorta och kavaj.

Om man är singel och har för avsikt att ändra på det är det ingen bra idé att åka på zumba-weekends.

Oxribs är en förbannat trevlig styckdetalj jag ska börja se mig om efter lite oftare.

Bögar, eller iallafall det exemplaret som var närvarande, har nånting för att stoppa in ansiktet mellan tjejers bröst för att det citat, är ju så mysigt, slut citat.

På B-reel finns det folk med examen från DI som gärna bär sladdar gratis i ett halvår bara för att komma in i systemet.

Det verkar vara nåt härligt i att jobba på en och samma arbetsplats i flera år med människor man med tiden kommer att tycka om. Man får trevliga smeknamn, man kan gadda ihop sig över de små sakerna och har man tur har någon tapetserat ditt skrivbord med nakenbilder när du kommer tillbaka från pappaledigheten.

Hade jag och mitt sällskap varit av samma kön hade vi varit mindre kontroversiella.

Slutligen, latinos har tydligen skomakarpenis, titta på din tumme and do the math.

Tur att jag ska gå ut ikväll igen så jag får lära mig en massa nya saker.
 

Det handlar tydligen bara om ören

Skafferiet matdebatt igår. Ämnet rörde sig kring mat och klass, Sverige marknadsför sig med stjärnkrogar men låga priser är allt som styr i mataffären, vad göra? Jag tyckte att debatten gick lite på tomgång, det generaliserades och slängdes med plattityder, vissa i panelen lyckades till och med göra bort sig i mitt tycke. När det pratades om de som verkligen inte har råd, där kylskåpet är tomt inflikar Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen, "när jag bodde i New York under en period var mitt kylskåp också tomt, vi gick ut och åt hela tiden". Eh ja.

Det nämndes också att skolan har en viktig roll att grunda ett matintresse och en matkultur i tidig ålder. Jag kan inte annat än att hålla med, en fråga jag drev redan när jag själv gick i skolan. När frågestunden var inne frågade jag därför panelen om de visste varför alternativ till Sodexo-mat som exempelvis Carola Magnussons skolor inte har spritt sig mer? Mig veterligen är det inte dyrare och det skapar ju både arbetstillfällen och bättre mat, och därigenom också friskare och piggare barn. Jag har också en tro på barns vetgirighet, lär de sig nåt i skolan, att laga en rätt som de tycker om på hemkunskapen exempelvis, så tror jag chansen är stor att de vill gå hem och visa upp det sen. Så min fråga var, vem är den feta katten som sitter i dörröppningen till förändring och jäser? Panelen kunde inte svara på det, det beskyller jag dem heller inte för. De gissade på ekonomi, de svarade att det stavas upphandling. Hanne Kjöller från DN tyckte däremot att det lät intressant och ville prata vidare, smart kvinna.

Jag kunde inte släppa min nyfikenhet, är det så att Carolas skolor har en mycket högre matkostnad? Det är ju inga privatskolor, det är Katarina Norra och Södra, ett gymnasium i Stockholm och en skola i Solna. Jag mailade Carola och frågade och fick till svar:

Hej

Kul att Ni nämnde oss.
Vi har inte mer pengar än andra skolrestauranger. Vi är upphandlade presic som Sodexo, brukar förlora mot dem eftersom de pressar priserna så enormt. Men det skiljer inte kronor utan ören.


Stora goda ekologiska hälsningar

Carola Magnusson


Okej, så om det handlar om ören, vad är det då som hindrar att andra aktörer gör likadant? Jag kanske är naiv, men jag kan inte se några som helst nackdelar med att fler människor får jobb, ett jobb som dessutom innebär mer än att koppla in ett värmeskåp i en kontakt och att barnen får god mat som fortfarande innehåller näring när den når bordet istället för att ha ångats bort i timmar i ett bläck. 

Jag vill se den politiker i ögonen som tycker att det låter som en dålig idé. Jag vill inte att man ska tjäna pengar på att ge barn en dålig produkt. Jag vill att Eskil Erlandsson tar de ören som fattas från Sverige - det nya matlandets feta budget. Då kan vi bli ett matland att skryta om, det skulle iallafall göra mig mer stolt än en handfull stjärnkrogar som får priser för att de broderar in gästernas namn på handdukarna på toaletten inför varje kväll. Hållbarhet hörrni. 

Döden går inte att snacka bort

Jag hade hört talas om Kristian Gidlund tidigare men aldrig läst hans blogg. Jag sitter i den första värmande solen på balkongen och läser Filter, där står det att han ska komma ut med en bok. Det står också att han ska dö, antagligen innan året är slut. Vi är lika gamla. Sen ser jag att han ska vara med i Babel ikväll och prata om sin bok, klickar på länken till bloggen som boken är baserad på. Kan inte sluta läsa. Kan inte sluta tänka. Han skriver om oron för de andra när han är borta, hur ska de gå vidare, hans föräldrar, hans syskon. Han skriver om kommentarerna han får på bloggen, de som är negativa, som skriver att han är självömkande, hur mycket tanke är egentligen lagd i dem?

Jag träffar Karin på eftermiddagen och pratar om kärlek. Hur oberäknelig den är, hur den är dynamisk, förändras, hur den väldigt sällan går att förklara eller planera, vill den kliva in i livet så knackar den liksom inte på, den går in och slår sig ner. Och när den väl har gjort det kan den bli svår att ignorera hur mycket man än försöker snacka bort sig om livspussel och femårs-planer. Kärleken sitter bara där och ler i mjugg och väntar ut dig med en blick som säger, är du klar eller? Så får man ge sig, inse att femårs-planer är rätt dumt ändå. Jag tror inte det stod i Kristian Gidlunds plan att dö 29 år gammal. Det står inte i min plan att leva varje dag som att den kanske är den sista heller. Men det är bra att påminnas om några grejer som inte ska snackas bort, om nu kärleken har slagit sig ner vid ditt köksbord kanske du bara ska ta och äta frukost med den.

Mot svinstian

Jag tänker på det här med pressvisningar. Jag har sprungit på sådana tillställningar, främst inom matvärlden, i ett antal år nu. Trendspaningar, seminarium, mässor - företag eller branschorganisationer som vill få vår uppmärksamhet. Jag brukar få en del ris för att jag i min tur ofta slänger med sleven när det gäller de här eventen. Jag brukar ödmjukt säga att jag tycker att man har rätt att klaga om man tror att man hade gjort det bättre själv. Igår vad det samma visa.

Det var inget fel på eventet i sak, det var en vanlig pressvisningen med ett ovanligt gott slut, gris på höjden och tvären. Det var rapporter som man som vanligt får ta för var de är, i enkäter är alla svenskar ekologiska, vill lägga hela sin månadslön på närproducerat och har i princip aldrig slängt nån mat i hela sitt liv. Man kan se det som att det är kul att viljan att vara en bra människa i allafall finns, eller för vad det verkligen är, självbedrägeri. Det presenterades också olika kategorier av gris, rapsgris, guldgris, ung gris. Personligen kände jag mest för klassen "tung gris", hallå, kurvig heter det väl ändå? Sen gillade jag också mycket när Fredrik Eriksson pratade om ung gris som den han "jobbat med i flera år", jag såg mig om och undrade, men var är lille nassen då?

Det var just det jag saknade, som så många gånger förr, lite mer action. Jag vet inte vem som styrde upp det här eventet men jag skulle vilja bli tillfrågad nästa gång. Jag skulle vilja skapa event med lite mer drag under galoscherna. Om man inte vill släppa loss kultingarna på konstakademien kanske man ska chartra en buss och köra ut till en gård istället? Och vad hände med sensoriken? Alla dessa matevent jag varit på som inte doftar något. Och i de fall man får smaka på grejer, varför inte börja kalaset med det? Låta människor uppleva dagens tema med alla sinnen, smaska på nåt när de lyssnar. Och varför ska man sitta still i en och en halv timme? När till och med arrangören igår ursäktade sig för att det var en lång föreläsning, bryt upp, byt rum, gå ut i köket, dela upp oss i grupper, låt oss klappa grisar, tillaga grisar, gå in i en spilta och känna hur trångt de har det, smaka skillnaden på stressad sugga och glad galt. Då tror jag att man vill engagera sig för grisarnas bästa. Då kanske man väljer svenskt nästa gång i köttdisken även om fläskfilén från Danmark är tio spänn billigare.

Jag vill inte förstöra min affärsidé helt och sälja ut mig i detta forum men jag tror det finns en marknad. Jag tror inte att det behöver bli så mycket dyrare. Goodie-bags i alla ära, de där tygkassarna är toppen när man ska typ panta burkar men jag har redan ett tjog, får jag klappa en gris nästa gång, lära mig några styckningsknep vid en diskbänk, stänga in mig som en burhöna så kommer jag och andra med mig med större sannolikhet minnas vad som sas och sen ändra våra vanor.

Ring mig nästa gång du vill nå ut med ditt budskap på riktigt.

Mariatorget 2 i etern

Och har man fortfarande inte fattat vad som kokar på Mariatorget 2 så kan man lyssna här, tack Robin Oljelund Kjellberg för ett utmärkt reportage från middagen förra tisdagen!

KLICKA HÄR FÖR ATT LYSSNA

Det som kokar

Mariatorget 2 är numer inte bara min adress utan också min hemmarestaurang up and running.

Första middagen kom det fyra människor och Svante fick dambesök av en pudel och en blandhistoria. Vi åt chili med hemmabankade tortillas som om det inte fanns någon morgondag, vi drack en flaska vin, vi hade det otroligt trevligt en tisdagkväll i mars. Ett mycket gott betyg kom från Idha som vågade sig tillbaka även på nästa middag, "vi pratade knappt om vad vi jobbar med", för mig är det uppfriskande, att varken bostadsrätter eller visitkort avhandlades vid bordet.

Dagen efter skapades Facebook-gruppen som nu är uppe i 74 medlemmar, varav några jag inte känner, också ett delmål i den här idén. Middag nummer två serverades i tisdags 2/4 och bjöd på jordärtskockssoppa, ugnspannkaka och radioinspelning. Jag sprang in i en bekant i helgen som läst om min idé och ville komma och spela in. Jag blev först lite osäkert på den lagliga aspekten i det hele, det sista jag vill och behöver är skatteverket på halsen för att jag vill vara lite social och laga mat. Men, som i så många andra fall tog jag en walk on the wild side och tänkte, låt dem komma isåfall, så ska jag nog kunna snacka omkull en å annan skattmas eller förföra hen med en risotto.

Sagt och gjort, Robin kom med sin mikrofon och till bords satte sig även två andra vänner, en med en vilt främmande människa, tack för det Idha, och en med sin tre-årige son, alla visade upp utmärkt uppförande. När den yngre delen av sällskapet tröttnat på vårt snack om social fobi och etikettsregler i olika generationer drog han sig tillbaka med min padda i soffan och klickade vant fram gamla julkalendrar på youtube. Tre-åringar nuförtiden alltså.

Nästa vecka bär det också av måndag eller tisdag, har kommit fram till att de är de dagarna i veckan folk och fä oftast har oplanerade. Onsdagar slåss man mot baren och torsdagar oftast mot det sura gallerivinet på vernissager kors och tvärs över stan. Gillar spontant mest tisdagar, en mellandag som behöver fyllas med nåt kul, mat är mitt bästa exempel på kul. Vad nästa vecka bjuder för meny har jag inte helt bestämt mig för än, funderar på att ta mig hela ångsatsen över huvudet och göra egna dumplingar, kan bära eller brista, kan sluta med att det blir hämtpizza av hela skiten men det går ju också bra. Längtar tills balkongen står till förfogande och jag kan tutta på grillen till de här bjudningarna, då jävlars blir det galej.

Till dess, sluta banta, kom och ät.