har trafikverket kiss-och-bajs-humor?

som uppföljning på tidigare inlägg förklarar jag härmed varför jag inte har nåt körkort på fickan när jag bränner runt på vägarna.

jo det förhåller sig såhär. jag blev bestulen på hela min plånbok i new york och anmälde därefter mitt körkort stulet hos polisen. jag försäkrade mig där även om att det var tillåtet att köra med polisanmälan tillhanda innan det nya kortet kommit, jo det var okej.

jag ringer så trafikverket och beställer blankett för mitt ärende. hem kommer ett papper med en ruta där man ska klistra in den nya körkortsbilden, skriva under och skicka tillbaka till verket i fråga. varför man nu inte kan maila in bilden efter att man har storleksanpassat den i photoshop är för mig en gåta men jag kan tänka mig att det är något politiskt korrekt med att tvinga in folk i en sån där autombat i tunnelbaneuppgången. detta har nu inte blivt av, jag väntar fortfarande på en good hair day eller helt enkelt modet att kliva in i den där maskinen och dra för det lilla draperiet, jag vet inte varför men det känns skämsigt.

sen kom en annan avgöra käpp i hjulet. min far skulle en dag ta min hund på promenad och sedan lämna honom hemma hos mig. jag kommer hem, hunden är vid liv, allt frid och fröjd. men min pappa, vän av ordning, vill utföra sitt uppdrag till fullo och känner ett behöv av att deklarera vad som uträttats på promenaden. han greppar ett kuvert och skriver med tydliga bokstäver "kiss och bajs! puss pappa". när jag läser detta och sedan vänder på kuvertet inser jag ju att det är det förtryckta svarskuvertet till trafikverket min far har användt till den utförliga toalettdeklarationen. jaha, men ta ett annan kuvert då slashas tänker ni, nej men det är inte helt lätt, av nån anledning var det ett litet hål mitt i det förtryckta kuvertet, så att de anställda ska kunna se vad ärendet handlar om, vad vet jag, det kändes essensiellt det där hålet.

så, eftersom det tar mig lite emot att skicka in nånslags kissochbajs-humor till ett statligt verk så har handlingarna blivit liggande. vi får väl se om jag gör nåt så crazy som att stämpla ett eget hål i ett annat kuvert eller så beställer jag helt enkelt nya papper. jag väntar ju ändå på det där bra hårdagen.

midsommar och mordvapnet starlet

midsommar har varit en succé förutom mediebevakningen inför storhelgen som havererat fullständigt. hela veckan som gått har löpsedlarna varnat för två saker, spöregn och trafikkaos men jag kan vittna om att ingetdera har inträffat där jag befunnit mig.

vi går upp tidigt fredagsmorgon för att komma ut på vägarna i god tid innan det förväntade kaoset skulle inträffa. väl söder om halmstad när vi har en halvtimme kvar har vi ännu inte mött något kaos. vi har däremot mött en dam som tog tillfället i akt att nyttja yttrandefriheten när hon vid en stoppskylt kliver ur bilen och knackar på min ruta. "detta är ingen leksak, du vet att du sitter i ett mordvapen" säger hon på bred halländska. jag har ca fem minuter tidigare gjort en aning snäv omkörning av en motorcykel som hytter med näven och sedan kör om mig igen. vi åker en liten bit, mc'n kör framför mig på avfarten som leder till stoppskylten. där står en bil. mc-gubben och föraren pratar med varandra var på damen kliver ut och kommer fram till mig. högst besynnerligt tycker jag, varför ska hon gå ut och läxa upp mig, har gubben inte mål i mun själv, varför skickar han en kurir?

hon informerar mig alltså att jag sitter och kör ett mordvapen, en ordval som jag kan tycka är lite att ta i men hon handlar ju uppenbarligen i nånslags affekt. jag ber om ursäkt för min omkörning, medger att den var en aning snäv men låt oss nu gå vidare i livet, vända blad för att citera vår store monark, låt oss köra vidare. damen är inte klar, hon upprepar ordet mordvapen några gånger och avslutar med punchlinen "har du verkligen körkort". där nånstans tappar jag tålamodet, småfräser tillbaks "ja det är väl klart att jag har" vevar upp rutan och viftar framför mig i en gest som betyder we shall overcome, kör nu snälla damen. vid det här laget har jag ju insett att paret är i maskopi, kanske till och med ett äktenskap och det är kankse gulligt att hon vill försvara sin make men nu är det midsommar och en timme bort hägrar en kall öl, jag vill dra vidare.

förövrigt, att jag har körtkort är sant, sen att jag inte har nåt på fickan, det är en annan historia som jag kan berätta i ett separat inlägg. summan av helgen är iallafall att det var underbart att känna gräs under fötterna och se kor, kalvar och annat fyrbent trivas i naturen och imorse infann sig lagom lugnet i gungstolen när det var dags att styra hem igen. men trafikkaoset uteblev även på hemvägen, det var full sula rakt in genom tullarna vid hornstull, ett utmärkt avslut på en utmärkt helg.
tack bobby.

sjön suger

jag brukar säga att jag inte gick på forsbergs för att stå i lilla baren på riche och säga "det är mycket nu". just nu vore det ett ypperligt tillfälle att tumma på den regeln, om det inte vore för det att jag stupar handlöst i säng när jag kommer hem från jobbet. nån bar är det inte tal om, varken liten eller stor.

jag intervjuade en gång en man som varit kapten på jorden-runt-seglingar vid ett flertal tillfällen. han berättade att besättningen var tvungen att få i sig runt 8000 kalorier om dagen för att överleva de extrema förhållandena ombord. han påstod också att drygt hälften brändes från huvudet och uppåt, dvs av stressen av att dygnet runt drivas av sin överlevarinstinkt och att fatta beslut som var livsavgörande.

jag känner igen mig. jag styr ingen segelbåt över atlanten men väl en stor underhållningsyacht med en tv-kanal som blåser åt ett håll och ett eventbolag som navigerar åt ett annat. jag står vid rodret och vänder kappan efter den alltmer tilltagande vinden, här gäller både hängslen och livrem så att livbåtarna inte behöver halas ner. regattan har inte ens börjat och vi har redan några man över bord.

på onsdag kastar vi loss, vill man sitta på däck och njuta av havets bris klickar man här.

kalla mig gammeldags

när jag ser en sån här kommentar på det som stundtals sveriges mest lästa blogg vill jag slänga iphonen över bord, ta hunden under armen och flytta ut i skogen och odla biodynamiska morötter med orakade ben.

mitt namn är mycket och jag vill ha mer

när fredrik lindström visar upp sin nuna i tv brukar jag sitta som klistrad, jag gillar det mesta som den mannen producerar. så även denna gång när hans nya porgram om vad en människa egentligen är hade premiär.

det är svart studio, ett stycke lindström, ett stycke forskare. de pratar om skillnaden mellan människan och djuren, ibland tes den inte speciellt stor, den främre pannloben med det rationella tänkandet kickar in alltmer sällan. de tar ett exempel som skiljer oss från aporna men där jag tror att vi alltmer apar efter våra förfäder. man stoppar in ris i ett hål i ett träd. apan vill ha riset. han stoppar in handen och kryter handen om så mycket ris han kan. konsekvensen blir att han inte får ut handen, men i rädsla för att mista sin skatt håller han kvar och sitter därmed fast i trädet. forskaren påstår då att människan har kommit längre, hon förstår att om hon inte är så girig på en gång kan hon plocka ut lite i taget och slippa sitta fast i skogen. men jag är inte så säker.

känns det inte som om vi mer och mer krampaktigt gapar efter karriären och är så rädda att släppa att vi sitter ihop med vårt jobb? är det inte en klassiker att när man hittat nån man gillar håller man i så hårt för att ens käreste inte ska försvinna så att man till slut kramar ihjäl kärleken? hur vore det om vi följde evolutionen och insåg att livet kan ätas bit för bit, att allt inte behöver sväljas helt och fastna i halsen så vi är utbrända innan vi är 30?

jag försöker påminna mig själv att riset kommer att räcka hela livet om jag äter några korn i taget. men oftast vill jag trycka i mig allt på en gång för att jag är så inåthelsike hungrig. så om nu undrar var jag är kan det vara så att jag står med handen fast i ett träd nånstans.

festen är över när nån somnar i ditt knä

när jag kommer till festen är det som att de har nått stadiet av efterfest på en gång. på bordet finns halvätna tallrikar och oöppnade presenter, några leker med ett hopprep. de lite mer vågade springer nakna runt med vattenslangen, skrattar och skriker, någon som ofrivilligt slängdes in i vattenkriget står och gråter. jag sätter mig på en stol och får plötsligt en kille i knät. han tittar förvånat på mig, jag försöker säga nåt kul men efter några sekunder har han somnat. det börjar bli svettigt. jag undrar för mig själv varför det alltid blir såhär? varför man inte kan sluta när man är på topp utan måste köra lite till, rätt in i kaklet? när det roliga går från bruk till missbruk, linjen är så hårfin.

jag väcks ur mina tankar. en av gästerna står och drar i sitt sällskap och vill gå hem. värdinnan är fortfarande naken men glad, hon springer runt på gräsmattan och verkar inte märka att hälften av festen har gått hem. jag tänker att det nog är dags för mig också att dra mig tillbaka, klockan är ändå fyra på eftermiddagen och 5-års kalas tar på krafterna.

göran greider och folkhälsan

jag jobbar för närvarande med ett projekt i en tv-kanal som uppmanar medborgarna att börja röra på fläsket. i slutet av sommaren arrangerar vi lopp i växjö, falun och huvudstaden där man kan springa en mil, en halvmil eller typ 200 m för barn. i övrigt vill vi inspirera till att ta det där första steget till ett lite hälsosammare liv. så vad ska vi göra?

jag vill stänga av alla rulltrappor för en dag och hälsa från första steget. jag vill dela ut cyklar vid infartsparkeringarna så folk skippar tunnelbanan. jag vill att bussarna stannar vid varannan station så man måste gå en liten bit extra. jag vill stänga av genvägarna på ikea så att man måste gå igenom hela skiten för att komma ut och jag vill få folk att ta ur batterierna ur fjärrkontrollen till tv'n.

vad vill ni?

förövrigt finns det en person i det här projektet som gör mig rörd och vars historia mot ett hälsosammare liv är högst nödvändig.

go göran!

jämställdhet and beyond

jaha, nu ska männen ha det svårt också.

inget får vi kvinnor ha ifred, inte ens presationsångesten och känslan av att inte räcka till! så himla typsikt män, man kan inte komma hem från jobbet och känna sig misslyckad och skör som porslin, nej då kommer männen och ba:

"a men jaaaaag da? idag åt jag pizza till lunch så hade peter med sig värsta nyttiga salladen som han hade gjort själv med eget surdegsbröd till och han spillde inte ens på sig och jag kände mig bara så tjock och ful och heeeeelt misslyckad!!!"

vad händer härnäst, ska de börja snyfta över celluliterna på fyllan eller?

jag ska få gå på kalas

fick igår den finaste inbjudan jag nånsin fått. can't wait!

matlagning back in the days

efter kommentarskorrespondens med lotta the one and only inser jag nu vad jag behöver för att få nån ordning på matlagningen i huset.

tre ungar och en fläkt. annat var det på 90-talet, då var det stadiga händer om kopparkitteln.

osmaklig tragedi

"det är vad folk vill ha". inget gör mig så förbryllad som den frasen. vem är folk? och när har de sagt precis vad de vill ha?

satt i möte härom veckan, en mattidning och dess bilder kom på tal, vissa av dem såg med mina mått mätt inte alls särskillt aptitliga ut. jag fick höra att jag var en ung stockholmssnobb, att alla inte var som jag, "det här är vad folk vill ha".

i fredags var jag på parkteatern. skulle se sommarens main act med en kompis, vi tog med oss en flaska rosé. vinet var rätt surt men va fan, vi skulle ju få gratis underhållning. musikalisk komedi utlovades det i vitabergsparken. problemet var att pjäsen varken var särskillt musikalisk eller komisk. i en timme snubblades det, slogs sönder möbler och överspelades så mimiken kunde nått publik i tantolunden på andra sidan södermalm. plötsligt smakade vinet inte alls speciellt illa, inte jämfört med eftersmaken från det som hände på scenen. min vän, som har lite insikt bakom kulisserna på teatern som står för parkteatern, kunde tänka sig hur resonemanget gått när pjäsen skulle sättas upp. "det här är vad folk vill ha".

men vem är nöjd? skådespelarna? regissören? publiken? knappast. oavsett media, är det ändå inte nånstans kulturens uppgift att driva utveckligen lite lite bara lite framåt? annars kommer ju "folk vilja ha" samma sak hela tiden.

och blir inte det lite tjatigt ändå?

this was a test and you failed

till skillnad från vår svenske monark har jag vett att be om ursäkt när jag har gjort fel. som en cocker spaniel lägger jag med här med på rygg och erkänner. igår skulle jag fira min bästa väns födelsedag i efterskott och kvällen blev ett fiasko.

planen var klassisk, dinner and a movie. jag har googlat upp aktuella filmer och föreslagit en guldpalmsvinnare med brad pitt och sean penn, idependent och hollywood i ett kan inte bli fel tänker jag. vi börjar kvällen på babylon, solen skiner och vi får ett bord, so far so good. när jag storstilat ska dra fram mitt kontokort, som inte har någon som helst färg av ädelmetall, och stå för fiolerna går det inte igenom. this was a test and you just failed. födelsedagsbarnet får pynta. vi går vidare, jag lyckas hämta hem några poäng när jag kan ekipera min vän med favoitsnackset lantchips på ica och vi styr mot biografen. jag ska återigen svepa kortet, 200 spänn måste det ju ändå finnas skrattar jag nervöst. fail nummer två. födelsedagsbanet för pynta igen.

håhåjaja va jag är tokig skojar vi när vi sätter oss tillrätta på raden med extra benutrymme, ingen av oss är över 160 men fint ska det va. vi njuter trailers och lantchips, snart ska det börja. det börjar mysitiskt med viskande voiceover och naturbilder, aah konstnärlig entré tänker vi. vi är i en vacker 50-tals miljö i amerikat, någon får telegram, någon har gått bort. ljudlös sorg. naturbilderna fortsätter. klipp till sean penn i överdesignad futuristisk stad, på arkitektkontor, glashissar och ritningar. den viskande voiceovern fortsätter. naturbilder. efter 45 minuter börjar vi tveksamt snegla på varandra och tycker att det konstnärliga intron börjar spåra ut. vi har hamnat i en hybrid av mitt i naturen, "ett barn blir till" och en intravenös upplevelse av extacy. jag muttrar nåt som falsk marknadsföring men när det kommer in 3D animerade dinosaurier i bild checkar jag ut. jag har fått två glas vin till middagen och somnar som en griskulting till bilderna av ett vulkanutbrott i slow motion.

när klockan slagit 23 och eländet inte är slut sparkar födelsedagsbarnet på mig och vi går ut. nyvaken stapplar jag hem genom bofils båge i svullna fötter som skaver i klackskorna. jag tittar på studenterna som sitter på gräsmattan med burköl och tänker att de har nog haft en trevligare kväll än vad jag lyckades bjuda min vän.

förlåt min kära, nästa gång får du ett presentkort.