heja wallraff

rekommenderar varmt de här dokumentärerna. handlar om chefer för stora företag som går undercover och jobbar på golvet på sina företag. lite extreme make-over över produktionen men om man bortser från stråkarna och snyftningarna så är idéen inte alls dum. jag tror det behövs göras i många fler företag, även i sverige. då kan man få riktigt lojala medarbetare som känner att de behövs och är med och bygger företaget. delaktighet och bekräftelse är så att säga a och o när man ska motivera människor att göra sitt bästa.

inspirerad av dokumentären ska jag nu genast ha utvecklingssamtal med mig själv, ta reda på hur jag ser mig själv som chef. är jag uppskattande nog, en tydlig eller nyckfull ledare? resultatet kommer att redovisas här inom kort.

harder, better, faster, stronger

jag läser en artikel i psychology today om "the contender syndrome". det handlar om att aldrig vara nöjd, känslan av att det finns nånting mer, borde finnas nånting mer i korten för mig och min förträfflighet. att man aldirg blivit upptäckt, att man har mer att ge och varför varför har man inte kommit längre?

jag känner igen mig.

alla människor jämför sina liv, sin karriär, sitt yttre, sin semester, sitt hårsvall etc med andra. skillnaden nu är vad vi har att jämföra med. förr var liktlinjerna och de vi leaterade till grannar, familj och kanske de i byn bredvid, på sin höjd. idag jämför vi oss med hollywood, steve jobs, christer fuglesang och moder theresa. inte så konstigt att vi känner oss hyfsat ordinära. det är också skilland på "the acual self", "the ideal self" och framför allt "the ought self", den vi tror att andra vill att vi ska vara.

idag ska jag träffa en kvinna som ska hjälpa mig reda ut begreppen, och kanske få mig att sluta jämföra mig med gisele bündchens rumpa, steve jobs karriär och bodil malmstens intellekt.

lycka till säger jag.

osagda repliker 1

är med svante i en tom park på monteliusvägen. jag sitter på en bänk, han strosar oförargligt runt. två kvinnor runt 30 kommer med varsin take away-kaffe. den ena kvinnan till mig:
"du får gärna sätta band på hunden, det är ingen hundpark det här"
jag: (på nåt sätt gör sig repliken bättre på engelska sagd med ett brett leende)
"oh, now I see, my dog was looking for a stick before, and all this time, it was up your ass! enjoy your coffee".

för en liveversion ger jag föreställningar vardagar mellan 10 och 12, helger - dygnet runt.

och nu, vädret.

jag går ut med hunden vid 11-tiden på förmiddagen. det är molnigt men tryckande varmt. mariatorgets nylagda gräsmattor har redan gulnat. för fyra månader sen var det vitt.

snökaos och värmechock. folk förfrös sina kroppsdelar och nu dör gamla och svaga som flugor av hettan.

landet lagom har fått sig en törn.
och tur är väl det. vad skulle vi annars prata om?

sommarpratare - hallelujah!

jag laddar med spänning ner sommarprogrammet med micael dalén, har sett honom några gånger på televisionen, läst om honom några gånger i tidningen. han är en ekonomiproffessor som jag aldrig har hört prata om ekonomi. så jag lägger mig till rätta på balkongen och trycker på play.

rock 'n' roll, halleluljah!

jag blir helt slut. rappa pa pa pa pa pa hans kulspruteröst smattrar på. det är rock 'n'roll och halleluljah, det är gränslöst leverne och upprepningar upprepningar upprepingar. upprepringar. det är inte så att jag klagar, på ett plan blir jag inspirerad, han är verkligen helt utan cencur, utan gränser, utan pardon. när han nånstans en timme in i programmet lyfter frågan om han är bipolär och slutligen kommer hamna på dårhus är det inte som att jag hoppar högt av förvåning. han är rädd för att dö för det finns så mycket han ska hinna med. han har svarmålade naglar för att han vill gräva i det svarta i livet, i sitt inre.

han vill spela in låtar med marilyn manson, han ska släppa en bok som kanske ger honom sparken, han jobbar helst på nätterna, han tror att fysiska pengar kommer försvinna inom kort, han hyllar kanye west för att han vägrar nöja sig, han älskar lady gaga för att hon visar könet i sin video. och så där fortsätter det. i 90 minuter.

rock 'n' roll.

vad beröm gör med mig

jag fick nyligen väldigt fint beröm för den här bloggen av en människa som jag respekterar både som person och yrkesman. nu vill jag ju såklart fortsätta leverera, ge honom valuta för komplimangerna. skrivkrampen har aldrig varit så påtaglig.

så i väntan på att min prestationsångest ska släppa lite i fogarna glädjs jag åt min nybokade new york-resa. i slutet på augusti ska jag dit för några frilansjobb, passade på att slänga in ett möte hos paris68, johan och marcella lindebergs nya märke. sen jag hörde herrns sommarprogram förra året har jag varit nyfiken på hans nya projekt han driver med frun sin. nu ska jag träffa dom.

vem vet, lite jetlag och english meetings kanske släpper mina spärrar. till dess, jag tuggar vidare.

jag skäms

jag kräver lite glädje, jag vill se ett leende, en kämparanda som bygger på genuin passion och en inställning till att livet trots allt är vackert. jag hör på partiledartal och jag finner inget av detta. det är svårt, det är en kamp, det är dom och vi och tänk om vi bara kunde få göra såhär.

jag förstår ingenting.

jag vill ha en baptistpastors övertygelse, can I get an amen, call and respons, publiken är ni med mig, mår ni bra? det är på tok för lite rock n roll i svensk politik, var är den som öppnar talet med "jag älskar mitt jobb"? nej svårt är det, och motstånd är det och skylla ifrån sig är det. vem skriver dom här talen, vem är deras rådgivare? ett jobb som handlar om kommunikation kommunicerar inte alls. dom fångar mig inte, jag vill att livet ska bli roligare om jag röstar på dom eller dom.

att ha en publik på flera tusen och inte få folk att le, skratta, hålla med, jubla i triumf - det borde vara straffbart att ha en halvtimme med en mikrofon på en scen och vara så inåthelvete tråkig.

synden i almedalen sker inte på burmeister på nätterna, oretoriska politker, det är synd och skam.

innekatt

är det ålderskrisen som smyger sig på? för att det är dags igen om en vecka? födelsedag.
det är tropisk lördagskväll och jag tackar nej. kul tjej den där maria. jag tackar nej, stannar hemma, vill tänka efter och lyssna på "sommar" och njuter av hunden som sover på balkongen.

herregud jag börjar bli gammal.

nej, det vet jag att jag inte är och det här fenomenet är inget nytt. jag har aldrig varit så förtjust i att gå ut på lokal. alltså jag gillar verkligen att gå ut och äta och sitta i härliga barer med mina vänner men det här med att "gå ut". jag blir alltid så ställd när någon frågar var jag "går ut".
eh, jag går inte ut. för jag står inte ut med den miljön. jag känner mig fel, ohipp och jag vet inte vad man ska prata om i sånna sammanhang när man måste stå och skrika i nåns öra, konversationen blir liksom lite begränsad. det känns lite pompöst i det läget att ta upp livskrisen man har för tillfället eller konnflikten mellan kapitalet och konsten, vad står du där, egentligen? nej man ska typ prata om barer i berlin och vilken bloggare på nöjesguiden man tycker regerar.

jag har aldrig varit i berlin. jag går inte ut.

i jakt på den mening som flytt

det räcker med en gata, ett vattenglas, en skjorta för inspiration. pennan alltid till hands, onlinjerade block föredras, inga streck utom dom egna får störa, rama in. reglerna har hon aldrig kunnat, och vet därför inte när hon bryter dom. hon gillar tåg, bussar, flyg, allt som gör att tanken får vara ifred, bara finnas. musiken, soundtracket till livet en nödvändig föränderlighet. dagen börjar och slutar alltid med en undran, vad händer idag, vad händer imorgon.

det är i berättandet säger min vän, det är där man kan göra skillnad. att vandra in i bild och börja historien från början gör ingen lyssnare. samma visor, om och om igen blir nya av rösten. vi letar. han och jag och dom andra efter det som håller oss vakna på nätterna. har vi tappat det eller har vi nånsin haft det? i parken, vid kaffet, på extrajobbet, överallt letar vi.

meningen. vem kan avsluta den?

pass på

efter en theraphy-session med min all-reiki-väldigt goda vän igår har jag gett mig själv lite längre koppel. ungefär som under forsbergstiden när jag startade "give-yourself-a-fucking-break-foundation", folk fick ju magsår inför varenda projekt.

jag är en tvivlare. har alltid varit, kommer antagligen att så förbli. jag kommer inte nöja mig, inte med någon mellanmjölkstillvaro där jag är tillräckligt nöjd, där kaffet smakar tillräckligt bra, där livet är fair enough. motorn kommer alltid vara att det finns nånting bättre, nåt som känns mer, svänger hårdare, har en sötare eftersmak. och nu är jag i jaktsäsong, jag vet inte riktigt på vad men jag siktar skarpt och satsar på storvilt. jag sitter på pass nu över sommaren och hoppas lägga ner mitt byte till hösten. så är du där ute med hög svansföring, se upp, I'm armed. jag börjar med att lyssna på natasha illum berg på "sommar" idag, jag kanske får några tips på hur man avslutar en lyckad jakt med en gt i solnedgången om inte annat.

och för alla er som skulle få för er att det är nåt annat än proffesionell sysselsättning jag är ute efter säger jag bara, I'm cheap but not that cheap.