jag får ett mail som bekräftar att uttdelningen av gulddraken fortfarande kommer att hållas på palatset på riddarholmen trots konkursansökan. bra så långt. tillställningen i sig, rätt lam. men det blir ju så när restaurangfolket ska ta emot hyllningar kl 17 på en torsdag och de står med dunjackan på (pontus fritiof) för att snabbt som fan slänga sig i en taxi och dra tillbaks till mis en place'en. vad har hänt med krögarna nuförtiden, finns det inga divalater? har de inte nåt litet jon som ska stå och slava i service, vad hände med dem som lagom salongs drev runt i matsalen med ett glas vin och var trevlig, eller nåt, mot gästerna? jag efterlyser tidens nya diana ross av restaurangbranschen, fram med lite volymiösa frisyrer och bitchiga kommentarer, please!
nåväl. det var prisutdelning, det var snittar, det var vin. sponsvin kan vi lägga till, jag gjorde misstaget att fråga sponsvinkvinnan vad det var för vitt i glasen. alltså jag undrade om det var en tokekad chardonnay eller nåt krispigt, det var allt jag ville veta, no more, no less. istället fick jag ju självklart ett helt seminarium om frankrikes geografi "längst ner i loiredalen...". en kvart senare, inte säker på om hon var färdig eller inte men jag greppar ett glas och avlägsnar mig. så till utdelningen. olika representanter från dn's redaktion sprättar kuvert mer eller mindre framgångsrikt och behållningen kommer först när vanity fairs aa gill intar scenen och säger att han gillar svenskt bröd och att vi har smörknivar i trä "it makes me feel like a little troll". han är ljuvligt engelsk i tweedkostym och jag slås av en omättad saknad av serien the trip, åh, hur kunde den ta slut?
det hela är över rätt kvickt och jag smyger mig fram mot sponsvinet i tystnad, håller fram glaset i hopp om påfyllning utan tillhörande föredrag om ståltankar och jordmån. när jag för tredje gången går fram känner jag mig tvingad att lägga till en fråga som signalerar att jag har något annat intresse för vin än att det rusar. vet inte om det lurar nån men när jag fått hennes visitkost i handen känner jag att det är dags att dra tillbaka mina trupper med flaggan i topp.
kvällen avslutas lagom salongs i sängen med fortsättningen på scar tissue, anthony keidis biografi som jag för tillfället suger i mig likt han sög i sig kola på 80-talet. varje gång jag vänder blad tänker jag att jag måste googla än en gång om han verkligen lever fortfarande. herregud den karln har ju fullkomligt marinerat sin kropp i substanser och jag är inte ens halvvägs i boken.
där snackar vi diva med volymiös frisyr. typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar