vi säger så

säg att du haft en rätt skräpig höst. efter en sommar med heltidsjobb på ett ställe som handlade mest om pengar och sponsorer. säg att du tappat bort lite vad du är bra på och vad du vill. säg att den frustrationen blev större och större tills du en lördagkväll vaknar på intensiven för att du några timmar tidigare suttit med 40 sömtabletter i handen. säg att du snurrat i en karusell inom psykvården i tio år och nu sitter du där igen. i väntrummet. med sjukskrivning i handen. säga att du får vänta tre veckor på att få hjälp, att få träffa någon att prata med. säg att du inte är så bra på att vänta och vara sjukskriven, att du efter två veckor råkar ta ett nytt halvtidsjobb där du tror att du ska få skriva men det visar sig att snarare ska vara en telefonförsäljare.

säg att du mitt i det träffar en pojke på krogen som följer med dig hem. att du nästan börjar gråta när han stannar kvar och du får sova på en arm för första gången på över ett år. och att ni ses efter en vecka igen, att jobbet som kändes tugnt och fel nu känns helt okej ändå. säg att du börjar berätta för folk, fast du vet att du inte borde, att du kanske har träffat någon. som stannar kvar och äter frukost. inte bara drar upp gylfen och går, inte visar sig vara gift när han fått det han vill ha. men säg att du i samma andetag ångrar dig, berättar för din psykolog hur svårt det är att inte veta och att lita på att någon vill dig väl. säg att du börjar misstänka att du tycker att det är roligare än vad han gör. att det inte spelar någon roll vad du försöker distrahera dig med och att du till slut säger att det nog är bäst att lägga ner. säg att han svarar att han inte tänkt att vara med någon alls just nu. över huvudtaget. att du sen känner dig så dum att du hoppades, så patetisk att du tolkade allt till din fördel. och att jobbet som förut var svårt nu gör att du känner dig otillräcklig och och ännu mer dum.

säg att du möjligtvis förstör din karriär genom att skriva om det.

säg att det går över.