Lördagar förr och nu

Om man tycker att herr Kafka tog i lite när han lät sin karaktär en dag vakna upp i skepnad av nåtslags kräldjur är det inget emot vad jag just gjort mot karaktären i dramat som kallas mitt liv. Metamorfos räcker inte till, det är ingenting meta med detta, detta är extra-allt-morfos. Minst.

Jag har inte druckit en enda enhet alkohol eller rökt en endaste fimp sen i måndags. Jag vaknade vid åtta-snåret imorse, utvilad och med huvudet på skaft eftersom gårdagskvällen spenderades hemma med Sara, tittandes på På spåret, drickandes vatten. Jag går så och tränar eftersom träningsvärken från i torsdags är hanterbar. Jag går hem och lagar mig själv lunch. Jag skär omsorgsfullt morötter och vårlök julienne och kokar lätt i saltat vatten. Grönsakerna får sedan slå följe med mina egenplockade, egensmugglade trattkantareller från i tidig höst i en omelett. Till det intar jag sallad på kokt dinkel och avocado. När nu jag ätit upp det här tänkte jag promenera mig till trevligt kaffe-etablissemang med en god bok.

Ja det är väl safe to say att min karaktär är hyfsat mycket extra allt, oavsett vad den för tillfället hänför sig åt. Och så tror jag det kommer att förbli det här eposet, livet, ut.

Hej, jag heter Maria

En obekväm sanning, minst sagt. Jag ser mig själv i spegeln och inser att verkligheten inte stämmer överens med den verklighet att tutat i mig själv. För hon som tittar tillbaka in i ögonen har inte alls allt under kontroll, hon kan inte skoja bort en bakfylla till. Hur gärna hon än vill så kan hon inte fly från nånting, allra minst sig själv med ännu en kväll som börjar med ett glas vin men som aldrig tar slut. Hon kan inte romantisera längre över snygga champagneglas, smala cigaretter och rött läppstift, det är fortfarande alkoholen som är grejen, gärna, mycket, ofta. När jag mår så dåligt dagen efter att jag inte kan ta mitt flyg hem till London tror att jag når den berömda botten. Och även om jag ligger i en mjuk soffa i en städad vindsvåning känns den där botten som ett kallt cementgolv mot kinden och tur är väl det för där vill jag inte ligga kvar.

Klichéerna haglar i mitt huvud om att nu är det minsann ändring, nu ska det bli ordning och andra bullar men jag vet att jag menar det för jag gör det jag allra helst vill slippa, jag erkänner. För dem som jag skäms allra mest inför och som jag vet att jag gör vädigt ledsna. Jag ringer mamma och pappa på sin paradisö i Thailand och dödar myten om dottern som bara är levnadsglad och härlig när det är hon som föreslår gin&tonics på julafton och sen tar det sista ur flaskan. Det är ju inget fel med gin&tonics men motivet har varit helt fel länge. För att jag har tråkigt. För att jag är missnöjd med mycket som kallas mitt liv. För att jag är rädd för vad som ska hända eller inte hända i framtiden. För att jag just på julafton var så avundsjuk på min kusin som har man och barn och hus och bubbelpool och verkar må så bra.

Så alla de där pengarna och bortförklaringarna och huvudvärkstabletterna vill jag stoppa undan ett tag. Jag säger inte att jag aldrig kommer att dricka igen, en stor del av mig njuter också av goda viner och allt som hör det till. Men det är väl just det, jag vill njuta av det, inte medicinera mig själv med det. En självmedicinering som dessutom bara fört mig längre ifrån allt som kan kallas frisk.

Så nu har jag blivit en sån där äcklig människa som köpt gymkort och slängt sista ciggpaketet.
Håll till godo!

Ps, bandet runt armen är inget ostigt "what would jesus do"-mantra, nåt man måste ha på gymmet ba.

Nu mina ofödda barn ska ni höra

Sitter här och förbannar mitt yngre naivare jag. Att det skulle ta sån tid att komma på vad som var bra på riktigt, vad tänkte jag på när jag var yngre? Mer på alla andra än på mig, det fanns inte rum något eget uttryck, några egna tankar, var så upptagen att ta hand om alla andras. Tycker att det är synd nu, tycker synd om mitt lilla huvud som gjorde så gott det kunde och nu är jag arg på det. Hur skulle jag kunna ha vetat, varför sa ingen nåt? Varför sa ingen att man fick göra som man ville? Och varför sa inte jag något? Varför satt jag på historielektionen och tittade på en sned tidslinje som en sovande lärare målat upp, varför satt jag och nöp mig själv i handen för att hålla mig vaken, varför ville jag respektera någon som inte respekterade sin publik nog att vara engagerad? Vill säga till mina barn, mina ofödda barn hör nu på, sitt inte kvar. Res er upp och gå och kräv en relation, kräv minst hälften av det engagemang som i sin tur krävs av er. Kräv ifrågasättande och var för guds skull jobbiga jävlar. Tappa aldrig fem-åringens varför varför varför dagarna i enda. Jag hade så fullt av Karl XII's slag och stövlar och marsch över isarna i huvudet så det blev ingen plats för några varför. Nu känns det sent. Kanske inte för sent men i senaste laget för syndaren att vakna och vilja göra om. Så mycket tid på dagis att vilja rita katten så den såg ut som en katt. Alla utmärkta ihopskynklade kattförsök som fått Paul Klee att jubla, nu vill jag sluta härma verkligheten, vill inte härma nån,  men det känns lite sent nu kanske.

It's coming on christmas, they're cutting down trees

Don't it always seem to go, that you don't know what you've got 'til it's gone.
Hunden väcker mig vid två-tiden, vid halv fyra går jag upp och skriver, kommer ändå inte kunna sova förrän det är gjort.

Jag älskade en gång en man. Jag skrev aldrig om det då, vet inte varför, kanske för att jag hela tiden visste att det en dag skulle ta slut. Jag skulle ljuga om jag påståd att jag inte tänkt på honom sen dess, men när jag sprang in i honom igår för första gången på två år kom alla känslorna på en och samma gång som han Gessle sjunger i visan.

Vi träffades på en fest, jag satt på en köksbänk och drack öl ur flaskan och i mitt undermedvetna var det nog klippt redan där. Jag crashade hans middagsdejt, vi tog en tikki-cocktail eller två, man vet aldrig så noga med de där vulkandrinkarna, och när vi till och med ätit upp frukten kunde ju kvällen bara sluta på ett sätt. En kvarglömd kofta tvingade oss att ses igen. Det skulle ju bara vara en söndagmiddag, utbyte av tillvaratagna effeker, inget mer. Nej han var ju insanely mycket äldre, nej det här skulle ju bara inte hända. Men mitt undermedvetna visste bättre. Han hade hittat något i mig, öppnat något som varit stängt rätt länge och när jag väl erkände det sparkade han in hela dörren.

Han var galet intelligent, witty och med anekdoter ingen har kunnat toppa sen dess. Vår dialog tycktes aldrig annat än en utsökt match mellan Federer och Nadal, han sa att begåvad elakhet var det bästa han visste. Han tog fram det bästa ur mig på dagen och sov nära mig på natten. Han körde mot enkelriktat i Gamla stan bara för att ge mig en kyss. Jag hijackade hans stora morgonrock och jag älskade hans vita krispiga skjortor och jag njöt alltid av att hålla hans hand när vi vände blickarna på folket i busskön på morgonen. Ja, vi har en del konvensioner emot oss, so be it, vi har något mycket större än så. Jag var så stolt över att han, han ville vara med mig, och han fick mig att känna att jag var värd det. Men verkligheten kom ikapp oss, förnuftet det obarmhärtiga, viljan att en gång bli mamma, familj och praktiskt jävla skit kom ikapp mig och jag gick därifrån. Tiden kan ha förskönat mina minnen i kanterna men jag tror inte att jag känt mig så levande, så vacker, så inspirerad och så älskad sen dess.

Och jag har inte älskat så sen dess, för det gjorde jag verkligen, mer än jag såklart förstod just då. Tre minuters kollision på Cajsa Warg påminde mig om hur mycket jag ska säga det till nästa person som lyckas sparka in min dörr. Jag väntar fortfarande på den någon och till dess får Joni Mitchell återigen säga det bättre.

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
Oh I wish I had a river I could skate away on

But it don't snow here
It stays pretty green
I'm going to make a lot of money
Then I'm going to quit this crazy scene
Oh I wish I had a river I could skate away on

I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river I could skate away on
I made my baby cry

He tried hard to help me
You know, he put me at ease
And he loved me so naughty
Made me weak in the knees
Oh, I wish I had a river I could skate away on

I'm so hard to handle
I'm selfish and I'm sad
Now I've gone and lost the best baby
That I ever had
I wish I had a river I could skate away on

Oh, I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river
I could skate away on
I made my baby say goodbye

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
I wish I had a river I could skate away o

A heart of stars and stripes

Jag var igår på banken för att efter mycket om och men starta upp ett bankkonto. Det var en jäkla massa papper som skulle fyllas i och den lite försynta unga mannen med indiskt ursprung försökte sig i pauserna på small talk. Av nån anledning kommer vi in på att jag bott i USA och han frågar om skillnaden mellan London och New York. Jag svarar att även om britterna är hyfsat artiga (på sina ställen bör tilläggas, i våra kvarter är det djungelns lag som gäller ska gudarna veta) så måste jag nog drista mig till att säga att amerikanarna är liiiite spontanare, liiiite bjussigare. När jag var i LA i våras och köpte mina ohyggligt rosa sneakers tog det fanimej inte en minut på gatan innan någon förbipasserande slängde ur sig "love your shoes". Banalt kan tyckas, fine, men det ÄR trevligt med sånna utrop. Det är lite vänligare, det är lite mer "good for you", man unnar varandra ett gott ord på vägen. Med det säger jag inte att jag inte är en cynisk och bitter jävel av guds nåde, men kanske just därför behöver jag lite glada tillrop omkring mig. Jag hade ju självklart dagar när jag bodde i New York då jag ville strypa de där fraserna men i det stora hela så får man lite mer skjuts i steget av att nån älskar ens nya neonrosa skor.

Det finns frankofiler, det finns anglofiler, hej jag heter Maria och jag är amrofil.

I jakt på den känsla som flytt

Whitechapel road, måndagkväll, ensam, Sara är utomsocknes.
Har knappt lämnat huset på två dagar. Har jobbat och haft internet som sällskap, älskade hatade internet. Jag ligger i badet och lyssnar på Värvet med Agnes-Lo Åkerlind. Måste stänga innan det är slut. Klarar inte av alla dessa porträtt av alla lyckade människor, lyckade trots alla odds, som media serverar mig. Fast jag vill ju lyssna, vill bli inspirerad, men i måndagsbadet blir jag bara nedslagen. Känner att vem är jag i ett badkar i London. Vem är jag när jag inte är med i Värvet?

Det blir öl till middag. När Sara är borta dansar Maria på bordet. Varför blir det så, kanske för att jag letar efter någon riktigt känsla, nånting som jag inte kan komma åt annars. Tänker så ofta på det här med mening, varför vi klampar runt på den här jorden, eller iallafall varför jag gör det. Återkommer till dilemmat med att jämföra sig med Mark Zuckerberg och Beyonce, såklart att mitt badkarsbadade känns meningslöst jämfört med dem. Och jag har dem ju där, in my face, svårt att undvika, tack internet. Tänker också på min fina vän som fick tvillingar för en vecka sedan. Bilderna hon lägger upp på två sovande små pojkar som ger mig tårar i ögonen, är det det som ska till? Måste jag vänta tills jag kanske en dag blir mamma för att släppa mitt ego, för att inse att det som betyder något är den villkorslösa kärleken till ett barn. Det känns långt dit. Det känns outhärdligt att leva så länge utan att hitta meningen i något annat, vem vet, det kanske aldrig blir någon mamma av mig.

Så jag surfar vidare, i jakt på de äkta känslorna som jag inte har. Vill se på "Så mycket bättre", det går inte, jag är utomlands. Jag vill se när Darin och Maja säger "jag älskar dig" till varann som jag hört att de ska göra i det där avsnittet. Om jag inte kan känna kärleken själv kan jag väl åtminstonde få känna avundsjukan på dem som har den. Finkammar youtube efter den minsta kopia av ett känslouttryck. Hittar inte. Ger upp. Tar en öl till.

Lyckliga äro dem som får beröra en annan.

Tanten har talat

Nu finns det en risk att jag kommer att låta som en tant, men det tar jag, jag har redan tantat till mig sen jag flyttade till London. Senast i förrgår knackade jag på hos grannarna 22.30 och gav dom en blick som sa WFT, vad det än är ni gör som låter som att ni släpar ett piano över golvet, sluta med det. Igår på biblioteket bytte jag också demonstrativt plats när ungdomarna bakom mig hade nånslags ägnade sig åt högljutt kortspel, this is a l i b e r y muttrade jag när jag tog mitt pick och pack och marscherade genom lokalen.

Nåväl, jag ska komma till sak, det är inte mitt behov av tystnad som det här ska handla om.

Igår såg jag senaste avsnittet av "Jakten på det perfekta livet" med utsöka fröken Hanna Hellqvist. Kritiken som kommer nu har absolut inget med henne att göra, jag tycker hon är ett utmärkt undantag inom televisionens annars så kopiöst tandblekta programledare. Nej hörrni, det är snuttifieringen jag vill åt. Jakten på den perfekta kroppen, ett så ständigt aktuellt ämne avhandlas på 28 smått stressiga minuter med säkert 10 olika inslag/intervjuer/uttalanden. Varför då? Varför kan ingen jävel få prata till punkt? Varför denna hets att klippa in så många människor som möjligt i ett och samma program, varför tvångtanken att klippa in en "expert" som på 1 och 15 berättar plattetyder om att kvinnor fick vara rultigare förr, vem som tittar på public service har inte sett en Zorn, kom med nåt nytt.

Kakan Hermansson intervjuas om det väldigt intressanta ämnet att hon vill få kalla sig själv tjock för att hon trivs med det, hon vill inte gå ner i vikt. DET vill jag höra mer av, låt henne utveckla det istället för nonsensinslaget med den chaaarmiga ljudkillen som förtäller om procentenheten av män som rakar pungen (nåt som för mig förövrigt är ett mysterium, hur hårigt kan det vara där nere och vemihelvete bryr sig?). Samma sak med Jane Timglas som har gjort 48 skönhetsoperationer, hon är ett ufo men jag vill ändå höra meeeeer, hur blev det såhääääär?? Istället går man på promenad med Susanne Lanefelt och får höra om hennes tvagningsprocedurer som tar tre timmar varje morgon, nej, we got bigger fishes to fry people!

Så återigen Hanna, det är inte du, det är produktionen jag opponerar mig emot. Jag förstår att detta ska vara nånslags infotainment, det är bästa sändningstid och det ska va lite häääärligt pop-existensiell tv med glimten i ögat. Jag säger inte att det måste vara "Min sanning", svartmålad studio och 45 minuter paneldebatt med anarka-feminister men man kan väl bara BESTÄMMA sig för vem man vill prata med och låta den människan g ö r a det?

I mer än. En. Sekund.