Hej, jag heter Maria

En obekväm sanning, minst sagt. Jag ser mig själv i spegeln och inser att verkligheten inte stämmer överens med den verklighet att tutat i mig själv. För hon som tittar tillbaka in i ögonen har inte alls allt under kontroll, hon kan inte skoja bort en bakfylla till. Hur gärna hon än vill så kan hon inte fly från nånting, allra minst sig själv med ännu en kväll som börjar med ett glas vin men som aldrig tar slut. Hon kan inte romantisera längre över snygga champagneglas, smala cigaretter och rött läppstift, det är fortfarande alkoholen som är grejen, gärna, mycket, ofta. När jag mår så dåligt dagen efter att jag inte kan ta mitt flyg hem till London tror att jag når den berömda botten. Och även om jag ligger i en mjuk soffa i en städad vindsvåning känns den där botten som ett kallt cementgolv mot kinden och tur är väl det för där vill jag inte ligga kvar.

Klichéerna haglar i mitt huvud om att nu är det minsann ändring, nu ska det bli ordning och andra bullar men jag vet att jag menar det för jag gör det jag allra helst vill slippa, jag erkänner. För dem som jag skäms allra mest inför och som jag vet att jag gör vädigt ledsna. Jag ringer mamma och pappa på sin paradisö i Thailand och dödar myten om dottern som bara är levnadsglad och härlig när det är hon som föreslår gin&tonics på julafton och sen tar det sista ur flaskan. Det är ju inget fel med gin&tonics men motivet har varit helt fel länge. För att jag har tråkigt. För att jag är missnöjd med mycket som kallas mitt liv. För att jag är rädd för vad som ska hända eller inte hända i framtiden. För att jag just på julafton var så avundsjuk på min kusin som har man och barn och hus och bubbelpool och verkar må så bra.

Så alla de där pengarna och bortförklaringarna och huvudvärkstabletterna vill jag stoppa undan ett tag. Jag säger inte att jag aldrig kommer att dricka igen, en stor del av mig njuter också av goda viner och allt som hör det till. Men det är väl just det, jag vill njuta av det, inte medicinera mig själv med det. En självmedicinering som dessutom bara fört mig längre ifrån allt som kan kallas frisk.

Så nu har jag blivit en sån där äcklig människa som köpt gymkort och slängt sista ciggpaketet.
Håll till godo!

Ps, bandet runt armen är inget ostigt "what would jesus do"-mantra, nåt man måste ha på gymmet ba.