söndag

jag går med hunden bland kolonilotterna i solen. är avundsjuk på snödropparna. skulle så gärna ha något jag kunde borra ner fötterna i som gav mig näring, en fast grund att stå på som tillsammans med solen tog fram något nytt. att någon kom och krafsade bort höstlöven så att det fick komma fram en knopp, något oförstört.

jag har aldrig lärt mig att bry mig lagom mycket, jag vet inte hur man gör. jag vet inte hur man inte tar saker på allvar, för mig är livet om inte alltid allvarligt så definitivt på allvar. och gud eller nån annan ska veta att jag önskar ibland att jag inte kände så mycket. att jag kunde rycka på axlarna, göra ett jobb, söka en skola, träffa någon - bara på kul. jag har aldrig varit en särskilt dålig förlorare när det inte berör mig, en brännbollsmatch kan aldrig får mig ur gängorna, men när jag ger något av mig själv, då står plötsligt allt på spel. det finns de som säger att jag ska hålla i mig, hålla igen, ge inte så mycket. men ingen har lärt mig hur man gör. precis som vårblommorna krånglar jag mig fram ur jorden, även om det kanske blir frost igen, skit i det, nu är det ju sol.

renoveringen som aldrig tar slut

vi pratar om det här med att leva i nuet, min terapeut och jag. på populärkulturska heter det mindfullness, jag avskyr det ordet, kanske för att jag är rätt dålig på det. det här med att bara stå still och vänta på bussen, inte sms'a, inte maila, inte byta låt på spotify, bara stå och existera. det finns en massa sätt att fly från nuet, frågan är varför. det är ju det enda vi har. det är det enda vi säkert har, det förflutna är borta, framtiden kanske aldrig kommer, om man ska va krass.

jag försöker leva här och nu. men när jag tänker på mitt liv och den känslan som oftast överskuggat det mesta är det den av konstant renovering. ursäkta röran, titta inte på mitt liv just nu, alltså jag är inte klar, jag ska bara bygga om lite till, sen, sen ska allt bli bättre. rätt långa perioder har jag haft det förhållandet till min kropp, den var ständigt under omformning, hela tiden på väg att bli nånting annat, ingenting jag vill visa upp här och nu men kom tillbaka om några månader när jag varit på gymmet, då ska ni se. det där har jag i stort sett lagt ner helt när det gäller min figur, men jag känner att det smittat av sig på andra delar av mitt liv. risken är ju bara att jag kommer titta tillbaka när jag är 70 och inse att jag bott under nånslags mental byggplast hela livet. och när hände allt det där som skulle hända när jag bara hittat ett jobb som kändes mer rätt, när jag gått ner tre kilo, när jag inte var ensam längre, när jag slutat bita på naglarna, när jag börjat få ordning på min bokföring.

risken är väl att inget av det där fantastiska kommer att hända. det är inte så lätt att leva här och nu under en byggplast.

vad jag egentligen vill säga är

who gives a flying fuck?

känns inte sån här typ av information så jävla daterad? mmm härligt för dig du uppenbart misslyckade journalist, var det skönt för dig också? låt gå om det handlade om att man sett reinfeldt och jimmy åkesson sitta på e-types vikingakrog och dunka varann i ryggen med ett krus mjöd i handen, då är det möjligtvis motiverat, men croneman?? är man så kåt på honom kan man gå förbi folkbaren vid 17-rycket, jag gör jag nästan varje dag och i åtta fall av tio sitter han där.

så, dagens media, den bjuder jag på, nu kan ni fylla den där rutan utan ansträngning i fortsättningen. ELLER så kan ni ägna er åt att rikta en välriktad spark i mediasveriges annars så slappa röv, up to you.

och de oförtryckta röda läpparna

firar kvinnodagen och min rätt att uttrycka min kvinnlighet med dessa röda läppar. inte alla kvinnor förunnat att fritt uttrycka vilka de är, att göra sig fina, för sig själva och för andra.

och jag känner mig inte ett dugg förtryckt för att jag har läppstift, jag har tydliga bevis på att jag skulle klara mig precis lika bra i livet även med totalt omålade läppar. jag skrev ett inlägg på den här bloggen förra året när jag mådde som allra skräpigast, när jag erkände att jag inte alls var mycket till kvinna, inte mycket till människa överhuvudtaget. och eftersom jag följer statistiken på min blogg som en junkie suger i sig rester av chrystal meth i dricksvattnet så vet jag att det inlägget var det mest lästa i den här bloggens historia, någonsin.

konklusion, det jag verkar vara satt till den här jorden att göra, skriva, kan jag utföra med eller utan färg i mitt ansikte. men ska jag nu ändå vara vid liv är det lite roligare med röda läppar ibland.

kony 2012

det finns sidor både för och emot den här aktionen men jag väljer ändå att tro på att all uppmärksamhet i det här fallet är bra uppmärksamhet.

se filmen och sprid den, det är det minsta du kan göra.

när beyonce förstörde min cocktail hour

jag har en vän i new york som är av en utrotningshotad och sällsynt art, han är en true new yorker, born and raised i chelsea. det hände sig på tidigt 70-tal och han var en av buset på manhattan, levde rövare, taggade och ägde stan. han har sådeles en alldeles speciell coolness när det gäller sin mytomspunna stad, det ska mycket till för att han ska bli imponerad eller hoppa högt. det tar sig även i andra uttryck, sådant som andra tycker är så ball med NYC tycker han är högst irriterade.

han är också typisk på många andra sätt, 40+, grafisk designer, vägrar växa upp, kronisk insomnia, hyfsat dampig, klär sig enbart i hoodies och sneakers. den enda som fortfarande kallar honom det som står i passet, charles, är hans mamma, jag hade känt honom i flera år innan jag förstod att han inte var döpt till chaz. han är nere med det senaste men skulle hellre bli jagad av vargar än att lägga ut sin position på twitter. han var alltså den som tog mig till it-ställena först, när de verkligen var it. jag minns bland annat när vi var på la esquina en gång när det fortfarande var lite hemligt för säg fyra år sedan. vi sitter i godan ro och botaniserar ibland de 110 tequilasorterna när chaz börjar skruva oroligt på sig. han får en stor bekymmersrynka i pannan och viskar att det var väl faan va många storväxta svarta män med öronsnäcka det var här ikväll. och mycket riktigt, längst in i hörnet sitter jay z och beyonce och kuttrar, något som för de flesta skulle addera till upplevelsen där nere i den mexikanska källaren. det adderar definitivt inte till chaz upplevelse, istället fullkomlig stönar han fram oh no, is it gonna be one of those places now?! sån är han, totalt imun mot starquality, han är snarare störd över att alla dessa kladdiga celebs har tagit över HANS stad.

det finns många fler ställen han har visat mig där vi har betett oss illa, fortsättning följer.

very busy and important

ja, jag vet att jag lovade ett å annat skriveri om new york men det kom helt plötsligt en massa JOBB emellan, skamligt, I know, lovar att snart sluta upp med sånna fasoner.