Plötsligt händer det, jävla skit.

Ett alldeles utmärkt 30-års kalas med efterfest av det mer privata slaget hade precis passerat när det kommer ett sms. Inbrott på kontoret, kom och se efter om era grejer är kvar. Suck. Dator och kamera stulna. Dubbelsuck. Vad gör man, sörja? Jag minns inte ens allt som jag förlorat i den där datorn. Så jag går till en tidningsaffär, köper tre tjocka magasin och lägger mig i badet, bestämmer att det får bli en väldigt analog söndag när min digitala värld numer tillhör nån annan. Hoppas de gillar bilderna från min inflyttningsfest och de jaghade på Svante som valp. När krisen är ett faktum går jag tillbaka till mitt ursprung, lagar mat och kryper nära hunden när jag ska sova.

Måndag morgon. Jag gör som hans majonäs och vänder blad. Min brödrost börjar brinna jag kommer till ny uppdragsgivare utan dator men hej, upp med hakan! Men de nya jobbkontakterna är trevliga, det pratas snoppar, getter och ost som luktar illa, och då är det bara sånt som rör kunderna. Jag går och desperatköper en ny datamaskin på hemvägen, känns lite konstigt, ge mig det som finns inne, 11'000 jadå, här har ni, hit med doningen. Vad hände med papper och penna? Vad hände med diktafonen och sekreteraren som stenograferade? I brist därav har jag nu en sprillans ny macbook pro 13 tum som jag numer låser in på ett hemligt ställe så fort jag lämnar den ur sikte. Det finns säkert nåt jävla positivt att säga om det som hänt. Den som kommer på nåt kan höra av sig, telefonen har jag kvar iallafall.

Män som är som mat och vice versa

Jag tänker på män. Och mat. Och hur de ibland beter sig så lika.

Det finns den rödvinsbräserade oxkinden från Rolfs kök som i och med sin entré tar över hela rummet. Egentligen är den rätt uttjatad och bara alldeles för mycket, du vet det, du har provat förr men det finns ändå något väderbitet, mustigt, varmt och omhuldande som vid rätt tillfälle får dig att gå med tassen rätt i fällan. Den fyller dig och dina sinnen med känslor av en svunnen tid, ett inrökt bibliotek, en whiskey efter avslutad jakt, det finns inget som den här rätten inte varit med om. Det lilla försynta purén på sidan av har inte ens chans, oxkinden fullkomligt prejar ner allt i sin närhet. Till slut blir du bara så jävla mätt, ta bort skiten, jag vill inte se det mer, dessert, är du galen, aldrig i livet. Det enda som kan rädda dig är en grappa och en rask promenad hemåt medan du svär att inte ta dig an nåt liknade på väldigt väldigt länge.

Sen har vi herr Steak Frites från Mäster Anders. En välbekant syn, alltid lika trevligt att ses med kanske inte den som lämnar mest avtryck i ditt minne. Den tar för sig lagom men inte för mycket och finns där när du står i ett vägskäl och inte vet riktigt vart du vill. Då är det en klassiker, enkel, kan piffas upp med några tillbehör men blir liksom aldrig för stöddig ändå, kommer inte med några överraskningar du inte kan hantera. Sorgligt nog finns det bedragare i branschen av enklare sort än vad den utger sig för att vara, kvalitet som inte riktigt lever upp till namnet men så är det med klassiker, att bli kopierad är ju högsta formen av beundran trots allt.

Så finns också den allra senaste nudelsoppan från det där hålet i väggen som alla talat om senaste veckan. Den är söt, sur och salt på en gång, en utmanare, ett spännande val för den modige. Innehållet är vanligtvis snabbt, snabbt in på marknaden, snabbt in i magen men också snabbt ute ur ditt system, den här rätten mättar inte särskilt länge. Egentligen handlar det mer om att bli sedd med den här rätten än att verkligen bli ett med den. Den kanske är mer trendig än god om du tänker efter men va fan, alla andra har ju provat, då måste ju du också. Mer än så hinner du inte tänka för nästa gång du dyker upp är nudlarna borta. Du får höra att de setts på andra sidan stan, i en helt ny skepnad och plötsligt läser du också om den nya texmex-trucken som slagit hål i en annan vägg.

Stalltipset är väl helt enkelt, gå aldrig ut på stan när du är för hungrig, då kan man göra väldigt irrationella val som kan stå dig både dyrt och ångras väldigt väldigt länge.

Att: Erica Wigge, PR-ansvarig NK

Som ni säkert har börjat inse var den här utställningen/projektet inte en speciellt lysande idé. Vilket arvode Stefan Nilsson har fått för detta, pengar som kunde hjälpt till nånstans på riktigt, vill jag inte ens tänka på. Nåväl, gjort är gjort, även om det är för mig obegripligt att ingen nånstans på vägen höjt ett varningens finger för katastrof, men det sista ni har kvar nu är att åtminstone erkänna att det blev fel. Stå för det ni har gjort, försök att ge en förklaring på hur ni tänkte från början och var det gick snett, istället för att bara plocka ner Stefans blogginlägg så fort det blev lite obekväma kommentarer.

Att leka familjen struts och stoppa huvudet i sanden just nu är nog inte så smart om ni frågar så kallade "krishanterare". Men spara de slantarna och ta rådet från en helt vanlig medmänniska, kapitulera och gör det fort!

Bästa hälsningar
Maria Paulsson

gamla spöken och nya rymningsförsök

åter på kontoret och catchar upp med allt möjligt skräp som fallit emellan penicilinkurer och annat tjafs. läser ikapp bloggen som jag egentligen försöker undvika och inser att jag och författaren varit på samma event för några veckor sen utan att vi sett varann. jag såg iallafall inte honom. illamåendet slår till som morfindosen på akuten, tur att jag kanske flyttar från riket snart, såhär kan man ju inte ha det. i lördags tog jag ett fem timmar långt engelskatest som en del i min ansökan att lämna landet. det märks att det typ står fritids på min meritlista, jag tyckte det var sjukt jobbigt att koncentrera mig så länge. men vad gör man inte för att emigrera, jag åkte till hallonbergen, bara en sån sak.

jag har sagt det förr och säger det igen, de platser i stockholm som inte är minerad mark blir färre och färre. dags att dra igen.

Treeeeeendigt värre

Trendseminarium. Titeln är det svenska matarvet och rubrikerna är handmade, granny chic, canning pickling and preserving. Vänta nu, var det det SVENSKA matarvet som var titeln. Trött. Och när ska folk som pratar på en scen och har en powerpoint bredvid sig sluta säga EXAKT samma sak som de visar på bilden, har man TÄNKT på att addera nånting med sina bilder.

Ja jag är gnällig, men det är inte första gången jag befinner mig på en sån här sittning och jag trycker att man får gnälla om man känner att man skulle ha gjort det bättre själv.

Och det skulle jag.

bland gratisvin och smörknivar

jag får ett mail som bekräftar att uttdelningen av gulddraken fortfarande kommer att hållas på palatset på riddarholmen trots konkursansökan. bra så långt. tillställningen i sig, rätt lam. men det blir ju så när restaurangfolket ska ta emot hyllningar kl 17 på en torsdag och de står med dunjackan på (pontus fritiof) för att snabbt som fan slänga sig i en taxi och dra tillbaks till mis en place'en. vad har hänt med krögarna nuförtiden, finns det inga divalater? har de inte nåt litet jon som ska stå och slava i service, vad hände med dem som lagom salongs drev runt i matsalen med ett glas vin och var trevlig, eller nåt, mot gästerna? jag efterlyser tidens nya diana ross av restaurangbranschen, fram med lite volymiösa frisyrer och bitchiga kommentarer, please!

nåväl. det var prisutdelning, det var snittar, det var vin. sponsvin kan vi lägga till, jag gjorde misstaget att fråga sponsvinkvinnan vad det var för vitt i glasen. alltså jag undrade om det var en tokekad chardonnay eller nåt krispigt, det var allt jag ville veta, no more, no less. istället fick jag ju självklart ett helt seminarium om frankrikes geografi "längst ner i loiredalen...". en kvart senare, inte säker på om hon var färdig eller inte men jag greppar ett glas och avlägsnar mig. så till utdelningen. olika representanter från dn's redaktion sprättar kuvert mer eller mindre framgångsrikt och behållningen kommer först när vanity fairs aa gill intar scenen och säger att han gillar svenskt bröd och att vi har smörknivar i trä "it makes me feel like a little troll". han är ljuvligt engelsk i tweedkostym och jag slås av en omättad saknad av serien the trip, åh, hur kunde den ta slut?

det hela är över rätt kvickt och jag smyger mig fram mot sponsvinet i tystnad, håller fram glaset i hopp om påfyllning utan tillhörande föredrag om ståltankar och jordmån. när jag för tredje gången går fram känner jag mig tvingad att lägga till en fråga som signalerar att jag har något annat intresse för vin än att det rusar. vet inte om det lurar nån men när jag fått hennes visitkost i handen känner jag att det är dags att dra tillbaka mina trupper med flaggan i topp.

kvällen avslutas lagom salongs i sängen med fortsättningen på scar tissue, anthony keidis biografi som jag för tillfället suger i mig likt han sög i sig kola på 80-talet. varje gång jag vänder blad tänker jag att jag måste googla än en gång om han verkligen lever fortfarande. herregud den karln har ju fullkomligt marinerat sin kropp i substanser och jag är inte ens halvvägs i boken.

där snackar vi diva med volymiös frisyr. typ.

Sambandscentralen, lördagar - stängt.

Mitt i. Mitt i januari och det mörkaste gråa, så långt bort från rock'n'roll och spontana promenader man kan komma. Nu är det inte mycket som sker spontant, det är för kallt för spontanitet, planerar man riktigt duktigt slipper man gå ut alls.

Jag är hemma. Jag är hemma och jag städar och drömmer om LA. Undrar vad alla andra gör på lördagar? Mig ringer dom inte till iallafall sa hon bittert. Men är man bitter får man inga kompisar, jag tar tag i disken istället. Att det kan vara så tyst när man bor mitt i stan, mitt i bruset. Men du får väl hitta på nånting, livet blir vad man gör det till, det vet du väl? Jo, jag vet. Men sambandscentralen för socialt umgänge orkade aldrig öppna idag. Telefonisten ville ha ledigt, ville bli underhållen utan att själv behöva scrolla och scrolla i telefonlistshelvetet. Undrar vad alla gör? Vad tänker dom på på lördagar? Ska jag laga nånting till kvällen, nånting gott? Nej, varför det, man ska ju inte ha det helt i sig som pappa brukar säga. Jag ska bara vara glad, glad att jag har det som jag har det, det är så många som skulle vilja ha det så ska du veta. Ja ja. Då kan dom ju ringa och berätta det.