Motvilligt förförd

Vi ser The Bling Ring, jag är kluven. Coppola har definitivt hämtat upp sen Somewhere men det är fortfarande helt klart vem som styr över kameraåkningarna och soundtracket. Och det gör hon bra, det är tittgodis, det levererar en känsla mer än en tankeställare, lite som att bläddra i det där glossy magasinet du aldrig har råd att köpa kläderna i men ändå kan få vara del av en liten stund. Kluvenheten ligger i om jag får ge mig hän att förföras av de snabba bilarna, de akvarieliknande husen, de välfyllda walk-in-shoe-closets. Det kan vara den nya korsetten signerad Elle Macphearsson som min baby har ekiperad mig i, men en del av mig får svårt att andas när the ring of bling går igenom serveringsgångar av speglar och solglasögon. Den gömda lönndörren i skorummet som leder till det riktiga blinget, är jag så bottenlöst ytlig eller är det mest ordningen i de inredda lådorna där varje spetstrosa har sitt eget fack som får mig upp i brygga?

När jag korsat över till min sida av Götgatan kliver jag rakt in i en annan artificiell verklighet. B-reel filmar Östergrens romaner i mina kvarter och med gårdagens öppningslåt i lurarna kunde klashen inte bli större. Frågan är vilken av filmerna som kommer att få mig att lämna salongen och vilja förändra världen? Om det nu är konstens uppgift? Men jag måste ge det till Coppola, kvinnan som kan få en annan kvinna att resa sig vid eftertexterna med snigelspår efter en film med en enda kille i rollistan.
Som var gay.

Tennisbollar och Joni-låtar

Jag har på senare tid blivit en människa jag lovat mig själv att aldrig bli. Mitt liv förändras på det mest fantastiska sätt och redan efter ett par månader tar jag det för givet. Mitt undermedvetna tänker att såhär ska det alltid vara, alla år av ensamhet är frånkopplade från mitt ekipage, finns inte mer, känns inte vid. Så det är väl en himla tur att han blir förkyld och ligger hemma just idag, en sån här dag jag gått och avskytt så många gånger, sol och ledighet och lycka på stan. Jag går i parken med hunden på gräsmattan som är fullkomligt nerlusad av familjer, barn och par och fniss och puss och picknick. Som jag hatat dem. Förbannat varenda filt med människor på, velat kräkas på all lycka som jag inbillat mig utspelat sig där när jag gått i mitten ensam, jag och min hund. Så idag, från den klara himlen kommer känslan, en förnimmelse av känslan som en tennisboll i halsen, den vackra lediga dagen blir plötsligt svår att andas in.

Känslan av när jag förlorade honom sist. Då var det också sol och vackert och lyckligt på filtarna runt omkring mig. Då var det jag som lämnade men som jag ångrade mig sen. Känslan av hur det var att inte ha honom i mitt liv. Och hur det skulle vara mycket värre nu, den här gången när vi valt varann igen, och just därför kommit så väldigt väldigt nära. Tennisbollen växer av tanken, jag vill svälja den, spotta ut den,  det är ju fan att det ska vara så oerhört bräckligt allting. Vill aldrig mer ha den, sårbarheten, sväljer och sväljer men jag förstår också varför den sitter där. Inte för att jag ska vara livrädd att förlora igen, utan att påminna mig om att bara inte ta honom för givet. Inte kärleken, inte att han finns runt omkring mig, inte mina oändliga lyckohormorner som bränner runt i kroppen. För jag älskar honom så mycket, och det finns så många Joni Mitchell-sånger kvar att spela om kärlek som jag vill vara i, alla utom den med texten att I've gone and lost the best baby I ever had. Jag kan bara önska att det aldrig mer blir så, istället älskling, come on down to the Mermaid cafe and I will buy you a bottle of wine.

Svart måne över Skåne

En helg på landet. En korg uppryckta maskrosor. En inspirerande ex-granne. En burk Feta Greta från Vilhelmsdals gårdsmejeri. Antal flaskor rosé: 2. Antal grodlår min karl åt till frukost: ca 5. Antal gånger vi blickade ut över slätterna och sa "jävlar va pittoreskt": oklart.

I lördags natt sov jag runt fem timmar och när han kollar på sin mån-app på morgonen får det sin förklaring, svart måne. Det är alltså motsatsen till en full dito och är tydligen ännu värre enligt de invigda. Varför blir man galen av månen? Jag vet inte men sömnlös i Skillinge blev jag iallafall. Jag fick aldrig sätta min karl på prov vid den stora Webern med sex brännare men jag tog i med annat artilleri. Han släpades med på loppis. Han fick se förklädet med klädnypor jag bär när jag hänger tvätt. Han fick lyssna till mina blandband i bilen. Han klarade så klart allt med bravur.

På det hela taget en grym helg som avslutades med den speciella sprayen för insekter på vindrutan och sen gasade jag från Småland till Södermalm på tre timmar. Efter besök hos ett av hans ex som bor i en gammal skola som hon delvis byggt om råkade jag uttala min plötsliga längtan efter att renovera någonting. Då fick min älskling något oroligt i blicken och sen talade vi inte mer om den saken. På vägen hem oroade vi oss för att vi inte hade bråkat den här helgen heller men sen pratade vi om kvällssol, lyssnade på Blondie och såg en hel hög poliser runt en röd bil i väggrenen som en svärm flugor i en kohage. Då kunde jag lugnt gasa lite till, de verkade ju ha annat för sig.

Nu tänker jag på budgetmallar, affärsplaner och naturliga konserveringsmedel. Det kanske man kan baka ihop till nånting bra, jag ska bara slå upp det här med likviditet först.