Stolthet och lantliv på söder

Vill man leva det här romantiserade hipsterlivet med egen korvstoppning, ölbryggning och allt annat man pysslade med under förra sekelskiftet kan man komma på studiebesök hos mig. Just nu kokas det diskvatten på spisen och den smutsiga byken tvättas i handfatet. Nej, det är inget konstprojekt, det är bara lite vattenavstängning som pågått i tre dagar när man minst anar det. Särskilt kul och låt oss säga oväntat var det igår 19.05 när jag väntade tio personer på middag, kranen gapade tomt. Men vad gör det när man kan diska i champagne, det fanns ju confiterad anka på bordet, inget att gråta för odiskad disk. Restaurangen Mariatorget 2 har blivit en kär baby som nästa vecka ska visas upp stolt i glossy matmagasin, det hintas också om att eterns störta matprogram kommer och spelar in inom kort. Extra stolt över denna bebis som bara föddes på ett infall och sedan kom på fötter och började leva sitt alldeles egna liv, det är så det går till har jag hört.

I övrigt är det ännu mer stolthet på mitt schema. Pride Pride Pride, snart är magasinet för året färdigskrivet, i princip enkom av moi. Igår träffade jag en ljuvlig normbrytande familj med tre vuxna och en bebis som gav tips och råd till andra som lever som dem, eller drömmer om att göra det. Jag har även haft den stora glädjen att intervjua Henrik Torehammar, Alexander Bard, Birgitta Stenberg och andra kloka, modiga, starka, karismatiska människor som varje dag gör ett val att köra den lite krokigare vägen bredvid autobahn. Inspirerande.

Imorrn kör vi dock den spikraka vägen söderut. I helgen är det jag, maskrosjärnet och kärleken som intar den skånska trädgården. Frågan är om man kan leva ihop med en man som inte har ipod-ingång i bilen eller vet vad en balofix är.

Jag ställer honom vid farsans Weber i helgen, det är där allt avgörs.

Läs sakta, skryt föröver

Jag har fått höra att det ibland är väldigt lite CV och väldigt mycket Maria Paulsson på den här bloggen. När sådana kommentarer kommer förstår jag naturligtvis inte alls vad vederbörande pratar om, men för att trycka igen truten även på förståsigpåare kommer här ett rent businessrelaterat inlägg.

Det här med hemmamiddagarna sprider sig. I skrivande stund är vi 130 fans som gillar att spisa med främlingar, imorrn är det dags igen. Tillströmningen av nyfikna tackar jag delvis denna artikel på aos.se för, tack till Anna som kom och åt och skrev.

Min vistelse i London var inte bara frusna nätter med täcket över näsan, jag var tro det eller ej lite out and about också. Här sammanfattar jag mina 50 bästa tips för huvudstaden i Vagabonds Storbritannienspecial.

Med denna korta utflykt i allvarets verklighet återkommer jag inom kort i min vanliga skepnad, tyckandes och tänkandes utan att någon nångonsin bett om det.

Hoppa högt eller falla handlöst

Vaknar vid fyra när himlen går från ljusgul till blå. Hunden småsnarkar bredvid men i mitt huvud vill inte stilla sig. Jag tänker på piloten jag spelade in för Strix härom dagen, tänker på om det skulle bli av, att få göra någonting som jag tror på. Och att producenten tyckte att jag skulle genomföra mitt projekt även om det inte blev TV av det. Visst, men i vilken ände börjar man, var kommer pengarna ifrån, hur högt vågar man hoppa?

Jag tänker på transvestiten Claes som jag ska intervjua för Pride magazine, en som verkligen hoppat högt och stannat där. Han lever tillsammans med sin fru sen många år, vissa dagar Claes, vissa dagar Sara. Inspirerande.

Jag tänker på hur mycket roligare det är att gå på klubb på Stureplan, där man inte känner sig riktigt hemma, när man går dit med sin fina man och kan fnissa tillsammans åt alltihop. Vi satt som en gammalt fransk par på en bistro, i ett hörn bredvid varandra och gissade vad folk jobbade med och vilka de skulle gå hem med den kvällen. Värden svepte förbi och hälsade, sa att det var syrran som spelade skivor. Den ekvationen fick vi inte riktigt ihop så när vi frågade om det verkligen var hans syster fick vi svaret "nej asså vi har ju legat några gånger så det hade varit konstigt, nej vi upptäckte att vi var mer som syskon". Fair enough.

Jag tänker på den dagen folk ska inse att det är okej att erkänna att man har gjort fel. American Apparell, att vd'n bara säger att betraktaren inte förstår sig på modebilder, hade det skadat att säga att det var hans uppfattning av modebilder? Sitter det så jävla långt inne att säga oj, vi ser nog det här på olika sätt, jag/vi/AA tycker att de är fina men om ni är av en annan åsikt ska vi såklart ta det med oss till nästa kampanj. Likaså Tele2, känns liiite pubertalt att pudla ironiskt. Har man gjort bort sig får man väl stå för det, svälja sitt stora reklambyrå-ego och säga, oops, det blev lite fel det här, vi klev över gränsen. En sån här annons är att inte hoppa alls, det är att falla neråt istället. Fattar man inte att man får fler röster/kunder/sympatisörer på att erkänna att man någon gång kan göra fel. Jag är alltid för kaxighet, men bara om man har på fötterna. Be. Om. Ursäkt.

Men där någonstans somnar jag om och drömmer än en gång att jag lånar min pappas bil och repar den, Freud på den någon? Är jag besatt av yta, den fläck- och skrapfria ytan? Jag saknar min bil, min Starlet från -85, ingen har backat in i grindstolpar med den som jag.

Ett sista epileptiskt anfall

Har sagt vi så många gånger idag att jag nästan glömt bort vem JAG är. Hemska tanke.
Det är lördag och jag säger att jag aldrig varit speciellt bra på lördagar, jag vet inte vad man ska göra. Han säger att det fina är att man inte behöver göra så mycket, men det är inte jag heller så bra på, känns som att jag inte gör så mycket väldigt ofta just nu. Men vi tar en promenad, genom Gamla Stan och plötsligt så är vi bara på NK, nåt ska man ju göra, jag ser det som motion. Eller american-jewish-foreplay som han säger, shopping that is. Vi köper en gemensam present till en vän som har fest nästa helg och blir kvar länge på mans-groomingavdelningen, allt luktagott gör mig hög, till och med mer hög än Minimarket skorna jag provade precis innan. Vi går upp på inredning och jag köper ett svindyrt schweiziska lakan eftersom jag noterade att det gamla börjat falla söder efter sisådär 10 år. Jag säger till den del av mig själv som sätter i halsen över inköpet att det här är ingen shopping, det här är en investering. Jag säger också att jag måste passa på att göra sånt här nu innan den här stabiliserade epilepsimedicinen jag börjat knapra kickar in, för det är väl vad de flesta skulle kalla att köpa ett underlakan för 1600 spänn, ett epileptiskt anfall. Nåväl, när den väl är inne i mitt system kanske jag blir förnuftig eller nåt, och då kanske det inte blir några fler anfall.

Sen går vi till bolaget och köper en flaska rosé och möter glatt blicken på kassörskan när hon tittar på mitt framsträckta leg och sen på mitt sällskap som betalar och pussar mig samtidigt, vad skulle vi göra, det tog ju så lång tid. Via en pickmeup på juiceverket går vi sedan förbi min kusin som jobbar i klädbutik och möter hennes, om möjligt, än mer förvånande blick när vi säger att VI varit på NK och köpt en present till en fest VI ska på nästa helg. Till slut får han pussa mig framför Sturehofs uteservering för det vet jag att han tycker är så kul och sen tar vi varsitt kommunalt transportmedel hem.

Jag går ut med hunden och återupptäcker hur bra Electric circus med Common är, jag dansar lite på Högbergsgatan till blåset och tackar ja till en middag i den södra förorten till kvällen. På väg hem slår det mig, jag ska alltså på parmiddag med fintacos i Enskede ikväll, vem är jag? Äh, det har jag väl aldrig vetat så noga, och som ägaren till stammiskrogen på hörnet säger när jag ser honom och han frågar vem mannen jag åt med igår kväll var, bara du är lycklig.

Och det är jag.

Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust

Vissa saker kan man inte låta bli fast man vet att man borde. Som Gandhi någon gång sagt, kommer jag att må bättre eller sämre av att utföra den här handlingen? Om svaret är sämre, låt bli. Jag kan inte låta bli. Jag läser bipacksedeln. Varför är biverkningarna alltid så motsägelsefulla? Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust. Allt i samma mening. Trodde i min enfald att medicinen skulle hjälpa mig att inte känna allting på en gång. Nya piller i mitt liv, jag fasar in det nya, ut det gamla, min kropp upplever just det, allt och inget på en gång.

Jag läser om Noomi Rapace i Icon. Ja, jag föll för omslaget, för att hon är så jävla vacker och att hennes, kanske spelade, mystik fångar mig. Samma som med bipacksedeln, har nog aldrig mått bättre av att läsa ett glossy magazine, gör det ändå. Kan inte titta mig mätt på bilderna när hon sitter på kanten av en fontän i Rodebjer-kostym, kritvita sneakers och dubbla Hermés-armband. Hon säger att hon träffar pressen för att hon måste, att Sverige alltid varit för litet, att hon var tvungen att ha något större. Det knyter sig i magen. Hatar min otacksamhet. Att jag vill krypa ur mitt skal av damp när jag trampar runt i Tanto med hunden. Samma runda, runt runt, samma tankar, runt runt. Om jag bara fick förändra något, någon. Om jag bara fick göra något litet avtryck annat än vid kolonilotterna i parken. Om jag bara fick tänka lite högre, köra lite fortare, bli sparrad lite hårdare. Om något bara kunde trötta ut mig så jag kunde njuta av lugnet. Om jobbannonserna på resume.se bara var lite mer spännande. Om bara ödet inte bara låg i mina händer. "Lägg upp en tillräckligt rolig film på youtube så blir du erbjuden jobb". Stressen slår över. Jag lägger mig platt istället. Allt är upp till mig.

Måste ut och springa. Måste höja pulsen. Måste andas så fort att huvudet slutar tänka. Jag sväljer mina nya piller och slänger bipacksedeln.