Den största jakttrofén i reklamjungeln

Att fånga en creative director är inte jakten för en nybörjare. Creative directorn, eller cd’n som vi kallar hen i skogarna är en svårfångad art, passen kan bli långa och sätta sig in i dennes psyke kan verka enkelt men under den ofta välpolerade men skäggiga ytan stöter jägaren ofta på oväntade beetenden. Detta oftast på grund av cd’ns vilja att förändra sina preferenser efter tidens tecken, så vill du ringa in din cd gör du gott i att studera litteratur såsom Monocle, ID och noga utvalda fixed gear bloggar.

Så till själva betet. Det bästa är såklart att närma sig bytet genom en kontakt i hens närhet. Detta är ganska enkelt gjort vegitationer som Stockholm där det kan räcka att ta vandringsleden Götgatan upp och ner några ganger men om man som jag, gett sig ut på internationella jaktmarker, kan bytets vattenhål vara svårare att identifiera. Det ska mycket till för att du ska kunna skrämma en cd, möjligtvis om du sitter på pass för nära boet, I övrigt rekommederar jag att ladda med det tyngre artilleriet för att sedan sikta skarpt, riktigt skarpt. Ammunition såsom mail eller telefon kommer inte få det att rycka i svansen på cd’n, det passet kan du lika gärna hoppa över. Tänk längre, tänk större.

I den djungel jag valt att jaga i för tillfället är antalet creative directors förvisso större än i svensk vegetation men du kommer snart bli varse att antalet jakttorn är ännu fler. Vart du än går kommer du se en lycksökare som är ute med håven, att hala in en creative director kan vara mycket lönsamt i längden om ni utvecklar en bra relation. Det ska erkännas att även jag till en början förlitade mig på den gamla skolans mailkontakt men blev ju självklart varse att här råder djungels lag i allra högsta grad. Äta eller ätas. Inboxen gapade lika tom som plånboken. Men som alla jägare vet, hungern är bästa sparken i röven att tänka utanför skogsbrynet, jag tänkte rosa.

Mina, vid det här laget, välkända budord är något jag håller fast i. Kill your darlings, ja, men inte dem här, I’m stickin to my guns. Jag tänkte större, jag tänkte 70x100 affisch, nu skulle creative directorn inte komma undan, nu skulle betet åtminstonde synas, och förhoppningsvis tuggas och sväljas. Efter bästa förmåga plitade jag sådeles ner mina bokstäver i en rosa färg som bytet inte kan blunda för och gick upp i svinottan för att rigga fällan i lugn och ro. Såhär tidigt på morgonen sover vanligtvis cd’n, förutom vid livskris där hen kan finnas på gymmet när morgondimman lättar. Så jag smög mig fram, förankrade betet på den välputsade glasdörren och drog mig snabbt tillbaka till närliggande kaffebar.

Av erfarenhet säger jag, var inte hungrig på jaktpass, jag rekomenderar starkt en välgjord cappuccino från områdets mikrorosteri och en surdegstoast på det. Etablissemanget kan även vara ett bra tillfälle att spana in konkurrensen, andra jägare som pustar ut efter avslutat pass. Tillsätt en stor portion tålamod till frukosten och se till att få en god natts sömn innan nästa pass, att få creative directorn med tassen rätt i fällan är inget som kan stressas fram. När du väl lagt ner ditt byte är det en trofé för livet. 

Den enkla människan rörd till tårar

Blir på lördagskvällen smärtsamt påmind om vilken enkel människa jag är. Vilka lätta poäng som kan plockas av mig som fjädrarna på en nyskjuten fasan. Jag hamnar på youtube, ni vet hur det är, man skulle kolla på en grej som leder till nästa och sen har associasiontrådarna tagit dig någon helt annan stans medan två timmar har passerat i en grisblink. Jag hamnar på småtimmarna i Pluras kök och det är där insikten är lika blåkall i ansiktet som skenet från datorn. Jag älskar det programmet. Jag blir så oerhört Stockholmssentimental. Alla hattar av för producenterna för denna skapelse för de lyckas klä av mig totalt naken, jag skulle göra vad som helst för att vara i det där köket. Jag vore en brödsmula om jag bara finge vara i din närhet. Dels tror jag att det handlar om mitt något skeva mansideal som jag så freudianskt nystade upp hos mig själv för ett tag sen, men i övrigt är det ju enkelt, programmet slår an på alla de starkaste strängarna i amygdala, vin, kvinnor och sång, gemenskap, mat och det goda samtalet. Lyckade, kreativa, vackra människor som dessutom känner varandra, eller iallafall låtsas hyfsat bra efter några glas rödpang. De är alla konstnärer, alla med samma våndor och här får de sitta vid ett lagom patinerat träbord som elegant copy+paste från Provence. Och det är lite för mycket grädde i såserna men herregud, c'est la viiiiiiiie, man lever bara en gång, Plura kanske lite kortare än alla vi andra men vadå, han hade det ju så gött på vägen. Jag ser ju allt det här, precis som man ser att den där halvmisslyckade karaktären i den amerikanska romantiska komedin aldrig skulle kunna ha den där lägenheten i New York med det skitjobbet men vi går på det för att vi vill. Jag går gå på det, jag äter det med sked, jag tar om, med extra chokladsås.

Till slut bestämde jag mig för att det var nog. När Mauro hade sjungit om nätterna på Ljusterö där hon hoppade från bryggan i hans Rolling Stones t-shirt, då var det tack för idag. Dock råkade jag även se trailern för uppföljaren, Pluras kök i Spanien där han gör om alla middagar i ett pittoreskt stenhus på den spanska slätten som hämtat ur en regelrätt Almodovar. Klippbilder från en lägereld i den varma natten, Helena af Sandberg som i lågornas sken säger att det är sånt här som får en att vilja leva. Andra klippbilder på Håkan Hellström, Plura flanerandes på den lokala matmarkanden, gitarrer, solkyssta fötter i flipflops, Bo Sundström sitter på trappen och sjunger "Vi kommer aldrig att dö" för Måns Herngren i panamahatt, h e r r e g u d jag går ner i brygga av sånt här!

Så när jag stängt av och kommit tillbaka till min verklighet, småhuttrandes på en madrass på golvet i Whitechapel så frågar jag stilla mig själv varför jag jagar runt efter livet på Londons gator? Allt jag vill är ju att sitta på ett trägolv i ett kök på Kungsholmen med vin i dricksglas när någon spelar gitarr och någon svänger ihop en risotto.

Nu kan jag ta helg

I en intervju med artisten Petter berättar han att när han skrev låten "Det går bra nu" gick det som allra minst bra i hans karriär. Men det vände.
Onsdag. Sitter i lägenheten i London och känner mig hyfsat värdelös och utom allt hopp att någonsin få ett jobb. Tomt i kassan, tomt i huvudet.
Torsdag. De ringer från företaget där jag var på intervju i måndags, jag fick jobbet.

Jag har ett jobb, jag börjar på måndag. Jag har under de senaste året utvecklat en stor sympati för långtidsarbetslösa. Ett tillstånd som bryter ner dig på så många fronter och till slut blir en ond cirkel av rastlöshet, uppgivenhet, skuld och skam. Jag har sökt jobb i ett år och under tiden frilansat med det jag kunnat. Under sommaren hyrde jag ut min lägenhet för att klara mig, till hösten fick jag säga upp min frilansplats och känslan av misslyckande lät inte vänta på sig. Och vad skulle jag göra, jag har varit egenföretagare i åtta år, här fanns inga stämplar att hämta. Den onda cirkeln snurrade allt fortare. Sysslolösa dagar. Förlamningen i att inte ha något att göra. Skammen för att man inte tar till vara på tiden och är glad att man är frisk. Oron att pengarna snart är slut. Man blir trött. Man blir stillasittande. Man blir trött för att man är stillasittande. Jag läste, lyssnade, försökte ändå förbättra mitt varumärke med all möjlig input medan tid fanns. Och varför hittade jag inte på alla möjliga olika egna projekt? Nu när jag har all tid i världen, det är väl bara att skriva herregud, skriv och sälj. Men jag var trött. Och orolig. Och deppig. Och ensam. Och arg på mig själv för att jag var trött och orolig och deppig och ensam. Men ändå, jag sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb. Skrev härliga, inspirerande, säljande personliga brev om hur fantastisk jag är. Försökte förpacka min CV på något überkreativt sätt så att den skulle stå ut, bli läst. Välj mig, ta mig, älska mig. Fast efter alla månader av dagdrivande visste jag inte riktigt vad jag sålde längre, vad har jag att erbjuda egentligen, vem är den där fantastiska människan som det står om i brevet, hon som är positiv, flexibel, energisk och nyfiken. Jag kände mig inte ett dugg nyfiken.

Så jag drog. Packade väskan och tänkte att det kunde ju inte vara värre någon annanstans. I London skulle jag iallafall få bo ihop med min bästa vän, gå på nya gator, få jobba på café ett tag utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Ingen skulle säga "men är inte du copywriter egentligen" för ingen skulle behöva veta. Jag fick ganska snabbt ett översättningsjobb. Inte särskilt kreativt eller stimulerande men det betalade nätt och jämt hyran. Jag fortsatte söka jobb, söka jobb, söka jobb under tiden. Autosvaren som sa att de fått så många ansökningar, att om man inte hörde något om en vecka var man tyvärr inte vidare i processen. Det var tyst. Tills för några veckor sen. Jag kom på intervju. Jag var en av sex personer. Och jag fick jobbet. Jag är copywriter/projektledare på ett produktionsbolag. Jag behövs någonstans. Det kommer att märkas om jag är sjuk, någon kommer att ringa och fråga var jag är. Jag kommer att känna mig värd att vara ledig på helgerna.

Och jag är så jävla glad och tacksam för det.

Lördagar förr och nu

Om man tycker att herr Kafka tog i lite när han lät sin karaktär en dag vakna upp i skepnad av nåtslags kräldjur är det inget emot vad jag just gjort mot karaktären i dramat som kallas mitt liv. Metamorfos räcker inte till, det är ingenting meta med detta, detta är extra-allt-morfos. Minst.

Jag har inte druckit en enda enhet alkohol eller rökt en endaste fimp sen i måndags. Jag vaknade vid åtta-snåret imorse, utvilad och med huvudet på skaft eftersom gårdagskvällen spenderades hemma med Sara, tittandes på På spåret, drickandes vatten. Jag går så och tränar eftersom träningsvärken från i torsdags är hanterbar. Jag går hem och lagar mig själv lunch. Jag skär omsorgsfullt morötter och vårlök julienne och kokar lätt i saltat vatten. Grönsakerna får sedan slå följe med mina egenplockade, egensmugglade trattkantareller från i tidig höst i en omelett. Till det intar jag sallad på kokt dinkel och avocado. När nu jag ätit upp det här tänkte jag promenera mig till trevligt kaffe-etablissemang med en god bok.

Ja det är väl safe to say att min karaktär är hyfsat mycket extra allt, oavsett vad den för tillfället hänför sig åt. Och så tror jag det kommer att förbli det här eposet, livet, ut.

Hej, jag heter Maria

En obekväm sanning, minst sagt. Jag ser mig själv i spegeln och inser att verkligheten inte stämmer överens med den verklighet att tutat i mig själv. För hon som tittar tillbaka in i ögonen har inte alls allt under kontroll, hon kan inte skoja bort en bakfylla till. Hur gärna hon än vill så kan hon inte fly från nånting, allra minst sig själv med ännu en kväll som börjar med ett glas vin men som aldrig tar slut. Hon kan inte romantisera längre över snygga champagneglas, smala cigaretter och rött läppstift, det är fortfarande alkoholen som är grejen, gärna, mycket, ofta. När jag mår så dåligt dagen efter att jag inte kan ta mitt flyg hem till London tror att jag når den berömda botten. Och även om jag ligger i en mjuk soffa i en städad vindsvåning känns den där botten som ett kallt cementgolv mot kinden och tur är väl det för där vill jag inte ligga kvar.

Klichéerna haglar i mitt huvud om att nu är det minsann ändring, nu ska det bli ordning och andra bullar men jag vet att jag menar det för jag gör det jag allra helst vill slippa, jag erkänner. För dem som jag skäms allra mest inför och som jag vet att jag gör vädigt ledsna. Jag ringer mamma och pappa på sin paradisö i Thailand och dödar myten om dottern som bara är levnadsglad och härlig när det är hon som föreslår gin&tonics på julafton och sen tar det sista ur flaskan. Det är ju inget fel med gin&tonics men motivet har varit helt fel länge. För att jag har tråkigt. För att jag är missnöjd med mycket som kallas mitt liv. För att jag är rädd för vad som ska hända eller inte hända i framtiden. För att jag just på julafton var så avundsjuk på min kusin som har man och barn och hus och bubbelpool och verkar må så bra.

Så alla de där pengarna och bortförklaringarna och huvudvärkstabletterna vill jag stoppa undan ett tag. Jag säger inte att jag aldrig kommer att dricka igen, en stor del av mig njuter också av goda viner och allt som hör det till. Men det är väl just det, jag vill njuta av det, inte medicinera mig själv med det. En självmedicinering som dessutom bara fört mig längre ifrån allt som kan kallas frisk.

Så nu har jag blivit en sån där äcklig människa som köpt gymkort och slängt sista ciggpaketet.
Håll till godo!

Ps, bandet runt armen är inget ostigt "what would jesus do"-mantra, nåt man måste ha på gymmet ba.

Nu mina ofödda barn ska ni höra

Sitter här och förbannar mitt yngre naivare jag. Att det skulle ta sån tid att komma på vad som var bra på riktigt, vad tänkte jag på när jag var yngre? Mer på alla andra än på mig, det fanns inte rum något eget uttryck, några egna tankar, var så upptagen att ta hand om alla andras. Tycker att det är synd nu, tycker synd om mitt lilla huvud som gjorde så gott det kunde och nu är jag arg på det. Hur skulle jag kunna ha vetat, varför sa ingen nåt? Varför sa ingen att man fick göra som man ville? Och varför sa inte jag något? Varför satt jag på historielektionen och tittade på en sned tidslinje som en sovande lärare målat upp, varför satt jag och nöp mig själv i handen för att hålla mig vaken, varför ville jag respektera någon som inte respekterade sin publik nog att vara engagerad? Vill säga till mina barn, mina ofödda barn hör nu på, sitt inte kvar. Res er upp och gå och kräv en relation, kräv minst hälften av det engagemang som i sin tur krävs av er. Kräv ifrågasättande och var för guds skull jobbiga jävlar. Tappa aldrig fem-åringens varför varför varför dagarna i enda. Jag hade så fullt av Karl XII's slag och stövlar och marsch över isarna i huvudet så det blev ingen plats för några varför. Nu känns det sent. Kanske inte för sent men i senaste laget för syndaren att vakna och vilja göra om. Så mycket tid på dagis att vilja rita katten så den såg ut som en katt. Alla utmärkta ihopskynklade kattförsök som fått Paul Klee att jubla, nu vill jag sluta härma verkligheten, vill inte härma nån,  men det känns lite sent nu kanske.