Det trodde ni aldrig

Jag har börjat MAMMA-blogga! Eller inte. Inte alls faktiskt, men ja, jag skriver om det absurda faktumet att vänta barn och allt som det ställer till med i mitt huvud.

Här kan ni läsa den, hälsar tjockis

Fika för en hemlös

Jag börjar dagen med att bli uppgiven men ändrar mig snabbt till att bli förbannad. Jag läser i DN att ännu ett ställe för hemlösa i innerstan ska stängas ner och flyttas utanför tullarna. Dit är det många av deras stammisar som inte kan ta sig, de har inga SL-kort, de har inte fysiken, de känner sina gamla kvarter. En man som varit hemlös i ett år uttalar sig i artikeln säger "Jag är inte missbrukare, jag har bara mått dåligt, jag går till Convictus varje dag och pratar med Tommy och Gun, har dem som bollplank".

Mer om hur han mått dåligt berättar han inte men jag kan bara tänka mig. Det finns ett väldigt stormaskigt nät i samhället för de som mår psykiskt dåligt och många åker rakt igenom. Och det går fort. Och det är fortfarande så tabu att ens prata om det, att ens få hjälp. För i det här samhället ska man skärpa sig, bara ta tag i sig själv och betala räkningarna som kommer. Men ibland går det bara inte. Det går inte att öppna kuverten som kommer in genom brevlådan, även om pengarna finns. Jag har haft tre betalningsanmärkningar för att jag i perioder inte pallat att öppna kuverten. Jag var nära att förlora min lägenhet. Jag var inte klassad av psykiatrin som i behov av samtal mer än var tredje vecka, jag fick inte byta medicin fast jag kände att det inte funkade. Men jag har ett mer finmaskigt nät omkring mig, en familj som inte ger upp, vänner som orkar lyssna. Men tänk om det inte hade varit fallet. Tänk om jag förlorat min lägenhet och det stället där jag fick gröt varje morgon plötsligt flyttade till Hjorthagen för att fastigeheten ska stambytas och hyran chockhöjas, och mitt hemliga ställe att sova på som kändes tryggt var inne i stan. Och plötsligt var de få människor i mitt liv som jag litade på flyttade flera mil bort. Vad hade jag för röst då att göra mig hörd och säga att det var åt helvete?

Jag läser det här när jag dricker mitt morgonkaffe på en kaffebar där jag är i princip varje dag. Ibland äter jag en croissant där också. Jag lägger minst 200 spänn där varje vecka. Jag vet hur det låter, jag jobbar också med reklam och lyssnar på podcasts om framgångsrika människor i underhållningsbranschen. Jag dricker också naturvin och tänker att jag bara måste till New York snart för att det var över ett år sen sist. Jag har dessutom en fantastisk man som jag älskar. Jag har det så sjukt jävla bra att cappucinon smakar ovanligt bittert den här morgonen. Men jag vet också vad det finns för medel där ute. Jag har exempelvis varit del i ett projekt som delat ut miljoner, jag säger det igen, miljoner till odefinierbara projekt för att landsbygden ska blomma och dra till sig mer turister till Sverige. Och så ser världen ut, sånt är i mångas värld också viktigt men det har förlorat proportionerna. Jag önskar så att jag hade ett stort och framgångsrikt företag och att jag kunde ta en liten liten procent av gubbarnas avgångsvederlag så skulle det räcka långt. Eller att jag bestämde över vad en sparkad generaldirektör för Arbetsförmedlingen skulle göra med sin lön som hen har i ett år till (142 400). I brist på det tänker jag göra det jag kan.

Jag håller på att ta fram en ny produkt som kommer ut under hösten. En del av varje förpackning kommer definitivt att gå till någon av organisationerna som stödjer Stockholms hemlösa. Jag har också startat ett konto på foundedbyme.com där alla pengar som kommer in går till Convictus 90-konto.

Du hittar kontot här.
I brist på avgångsvederlag kan du ge dem en extra morgonkaffe. Om alla Stockholms mediamänniskor gör det räcker det långt.

Den humorlösa guden och klangskålarna

Hon öppnar med "Jag är Gud". Efter låten säger hon att hon blivit aningen mer ödmjuk sen hon skrev den och säger numer att hon är eventuellt Gud. Hon berättar också när hon hälsade på sin farfar i höghusen i Högdalen när hon var liten och brukade åka ner från fjortonde våningen och sparka sten på parkeringen, roligare än att höra de vuxna prata. Och att det i höghuset bredvid på tionde våningen stod en lite äldre flicka och tjuvrökte eller nåt sånt som man underhåller sig med i den åldern. Och om Gud nu finns och om han hade haft lite humor kunde han väl sagt till den där
tjuvrökaren att där nere, den flickan där som sparkar sten, henne kommer du att gifta dig med när du blir stor. Men eftersom han inte gjorde det tror inte Eva på att Gud finns.

För några dagar sen frågade jag min honey hur man som kvinna gör när man passerat 50, det känns som att det finns två vägar att gå och jag vet inte om nån av dem riktigt passar mig. Antingen blir man dam med matchande jumper-set och lagt hår eller så går man till Olars Ulla på Hornsgatan och kör enda in i kaklet med linnekjolar, klangskålar och frigörande dans. Svårt. Men igår kom jag ihåg, jag ska bli som hon, som Eva, för mig är hon fortfarande gudinna utan några som helst eventuellt.

Idag ska jag baka två och ett halvt kilo gris i min ugn och fundera ut hur ett kombinationslås fungerar.

Knacka kod

Vi har utvecklat ett eget språk, honey och jag. Ungefär som i den här scenen nedan, där komissarierna kommunicerar sig igenom en hel crime scene med enbart fuck.



Jag ger er, Da Honey koden:

Honey - hej

Honeeeeeeey - oh you little bag of sarcasm eller grym guacamole

Honey? - vill du ha den sista guacamolen eller kan jag ta den?

Oh honey - mycket väl godkänd outfit

Mmmmhoney - godmorgon

Jag som inte ens tycker om krukväxter

Svarta streck på vita papper blir så svarta, en utmärkt rad av Eva Dahlgren jag ofta skriver på det första bladet i en ny, blank skrivbok för att komma över tröskeln. Sen släpper det. Oskrivna blad är ju det värsta man kan utsätta sig för.

Så ock i detta inlägg, det första på länge, kramp i tangenterna. Inte för att det inte finns historier att berätta, snarare tvärtom, bara hur och i vilken ordning ska jag göra dem rättvisa?

Hela min Julimånad handlade om stoltheten. Stockholm Pride var allas vårt lilla skötebarn som vi ville forma och visa upp för världen på bästa sätt. Det blev bra, med mycket möda och stort besvär blev det bra. Samma vemod satte sig där, precis där revbenen möts i bröstkorgen, som förra året när det var dags att klippa av bandet, från årets festival och från familjen som skapat den. I år mer familj än någonsin, vi som slogs i det lilla mot kvällstidningarnas sladder och i det stora mot Ryssland, Uganda, förföljelse, tortyr, totalt omänskliga rättigheter som vissa tar sig att bestämma över andras liv och kärlek.

Sen drogs proppen ur, och kvar stod min honey och plockade upp bitarna, lagade mig lite mat, torkade tårarna som bara kom av trötthet och undantryckta känslor, intryck som inte fick plats mellan presstelefonen och krishantering. Min lugna trygghet som håller mig om natten och tittar på mig när jag sover. Och sakta kommer jag tillbaka till livet.

En vecka senare blir jag stoppad i mitt trapphus på väg ut. Det är madame B som tittar ut och säger att hon har en bok till mig. För att jag är omnämnd i den. Ja, inte vid namn förstås men som flickan ovanpå som kom med en krukväxt. Jag? Omnämd? Lilla lilla lilla jag. Jag känner mig alltid väldigt liten i sällskap av madame B. Hon ville så gärna ge mig boken innan den kom ut, hon frågar mig vilket datum det är och skriver i den, en vacker handstil, det är verkligen en stil, nuförtiden är det ingen stil på handskrift tänker jag. Signera något då och då är väl det enda folk gör för hand nu tänker jag. Vi har följe ner i porten och jag trycker min nya ägodel mot kroppen. Vi byter några fraser till, sen går jag ut på Hornsgatan men hör ingenting, ingen trafik. Jag. I hennes bok. Jag som varit så avundsjuk på hennes franska grannar och hur de tagit sig in i hennes liv fast hon inte tycker om människor. Nu har jag via en liten krukväxt blivit flickan ovanpå med madame B. Jag inbillar mig inte att jag är något mer, jag inbillar mig inte att jag bjuds in på te och skorpor till litterär salong och att hon sitter och undrar vad jag anser om nya Slussen, invandringspolitiken eller utförsäljningen av den offentliga sektorn. Nej nej, en liten krukväxt har inte gett mig storhetsvansinne på det viset men
om denna lilla kruka som bara blev över kan ha skänkt henne nån glädje i sommar så är jag nöjd så. Jag sitter nöjd. Och läser om mig själv.

Om och om igen.

Ligger lågt, tänker högt

Jag lyssnar på Filip Hammars sommarprogram och hans hyllning till normbrytande människor. Hur han älskar folk som lever på marginalen och inte har öron för vad folk tycker och tänker om deras val och sätt att leva. Jag påstår inte att jag är en i det laget som memorerar kilopriset på dill i ett helt landskap eller ägnar all min tid att utveckla en ny tonskala men jag har gjort några val i mitt liv som vissa har haft åsikter om. Jag valde att säga upp mig från en "up and coming" reklambyrå för att skriva och ge ut en egen bok. Jag har valt att vara ärligt med delar av mitt liv på den här bloggen som vissa sagt ska skada min karriär och min chans att få jobb. Jag har flyttat utomlands några gånger på vinst och förlust. Jag har valt att släppa efter för känslan att bli förälskad i någon av mitt eget kön och just nu har jag valt att älska en man som är 32 år äldre än mig. Jag har hela tiden gjort valen efter vad som känts bra i magen, inte i alltid i huvudet, det som jag känt har varit min väg till den odefinierbara lyckan i livet.

Sen jag kom hem från London i februari har jag valt att söka fasta jobb. På snart sex månader har jag säkert sökt 50 jobb, jag har varit på fyra intervjuer. I torsdag fick jag svar på den sista, den som jag hoppats på mest, de hade gått vidare med en annan kandidat. Jag grät i en halv dag, målade upp fan på alla väggar, ingen inkomst, inget att göra, upp i jobbsökarsadeln igen som känns allt svårare att motivera och hitta kraft till. Nu efter några dagar med ständig support av min honey som tror på mig in i kaklet har jag återigen insett att det är dags att byta strategi. Om jag inte kan bli anställd får jag väl istället vara den som anställer, eller iallafall inte försöka passa in i den boxen. Jag får bygga min egen låda, min egen kontext.

Idéer är det inte ont om, de håller mig ibland vaken på nätterna och ger mig svårt att sitta still på semestern. Och jag har samlat på mig en hel hög nu. Från alla de sammanhang där jag varit och haft idéer, pitchat högt och lågt men där uppdragsgivaren eller de andra runt omkring mig valt att köpa annonsutrymme i en tidning, lagt pengar på stortavlor eller något annat traditionellt, konventionellt media. Det ville aldrig jag göra, det vill jag inte göra i framtiden heller, men jag vill göra en massa annat. Jag vill vara en flygande cirkus av andra uttryck som inte är beroende av vem som pratar, utan vad de vill säga. Ibland kanske det blir en sång, ibland kanske det blir en kollektion av t-shirts eller en hashtag på twitter. Och eftersom jag sällan fått exekvera de idéer jag haft av den här kalibern i det förflutna så vet jag inte riktigt än hur jag ska vinna mina blivande kunders förtroende. Men jag har sommaren på mig. Jag tänker ligga lågt och tänka högt.

Och kanske ta en å annan Aperol spritz.

Motvilligt förförd

Vi ser The Bling Ring, jag är kluven. Coppola har definitivt hämtat upp sen Somewhere men det är fortfarande helt klart vem som styr över kameraåkningarna och soundtracket. Och det gör hon bra, det är tittgodis, det levererar en känsla mer än en tankeställare, lite som att bläddra i det där glossy magasinet du aldrig har råd att köpa kläderna i men ändå kan få vara del av en liten stund. Kluvenheten ligger i om jag får ge mig hän att förföras av de snabba bilarna, de akvarieliknande husen, de välfyllda walk-in-shoe-closets. Det kan vara den nya korsetten signerad Elle Macphearsson som min baby har ekiperad mig i, men en del av mig får svårt att andas när the ring of bling går igenom serveringsgångar av speglar och solglasögon. Den gömda lönndörren i skorummet som leder till det riktiga blinget, är jag så bottenlöst ytlig eller är det mest ordningen i de inredda lådorna där varje spetstrosa har sitt eget fack som får mig upp i brygga?

När jag korsat över till min sida av Götgatan kliver jag rakt in i en annan artificiell verklighet. B-reel filmar Östergrens romaner i mina kvarter och med gårdagens öppningslåt i lurarna kunde klashen inte bli större. Frågan är vilken av filmerna som kommer att få mig att lämna salongen och vilja förändra världen? Om det nu är konstens uppgift? Men jag måste ge det till Coppola, kvinnan som kan få en annan kvinna att resa sig vid eftertexterna med snigelspår efter en film med en enda kille i rollistan.
Som var gay.