några näsdukar och en skrivbordslunch senare

ibland går det så fort, man går och lägger sig, kanske lite tröttare än vanligt men annars intet ont anande. sen, några timmar senare, vid 02-rycket närmare bestämt vaknar jag och är sjuk.

bihålorna inte så ihåliga längre, halsen känns som ett sandpapper modell rasp och pannan är klädsamt feberrosig. mitt i natten också. björn skifs har rätt, det blir alltid värre framåt natten. har man ont i huvudet är det hjärntumör på gång, känns det lite i magen är det blindtarmen som vaknat till liv, alla krämpor blir livshotande i stadiet mellan dröm och verklighet.

så yr och tung i huvudet av snor stapplar jag till tuben och den stora stygga kanalen. det drar ihop sig för lansering och telefonen är varm i örat. får mirakulöst ihop allt innan fyra men då har jag också ätit lunch framför datorn och snytit mig minst 28 gånger. i timmen.

går hem och krashar en timme. hämtar hunden. sen krashar han i hallen. nu snarkar han högt i soffan. så mycket jag var bjuden på ikväll men kroppen väger 200 kg i sängen och jag tror att det är här jag kommer att förbli.

tänker på alla fina jag träffade igår. rosévin och long lost pals är en dödlig kombination men det är tur att de finns.

kommunikationsproblem

Citybike, bra tanke i teorin, inte alltid lika smidigt i praktiken.

Jag måste ändra strategi. Det har nämligen hänt ett flertal gånger att stället på mariatoget är tomt när jag ska kvittera ut en stålhingst vid 8.30-rycket och fara till jobbet. Så från och med nu kommer jag likt en tysk, rutinerad charterresenär gå ut i gryningen och paxa en cykel likt solstolarna vid poolen.

Den som flyttar på min handduk får se på andra bullar vid frukostbuffén.

gå och lägg dig gnällkärring

känns som att tonen varit oförskämt gnällig här de senaste dagarna. buhu, jag har ett nytt jobb, buhu, jag måste åka kollektivt i rusningstrafik, buhu gratiskaffet i automaten är äckligt. i-landsproblemen har haglat som snön som föll i tisdags, inte okej. det är ju inte heller sant. jobbet är ju roligt, faktiskt jätteskojigt, något som jag idag hyllar med en outfit i trevliga kulörer.

dags att rocka och rulla kids, det är fredag.

kontorsjobb, en bokstavlig smärta i baken

aj, oj, pust och fräs, det här jobbet har på fyra dagar åldrat min kropp ett par decenier. det är det här med att sitta still, inte min likör. smärtan i svanken och axlarna får mig att vilja ställa mig upp och köra YMCA en gång i kvarten men min sociala kompetens säger mig att jag borde låta bli.

jag berättar för min danslärarbekant på kaffebaren om krämporna, säger att jag helst vill byta ut stolen mot en pilatesboll. men nej, det känns lite som att be om mobbing första veckan, "har ni sett nya konsulten, hon sitter på nåt uppblåstbart, har säkert ergonomiska skor och äter typ fallfrukt också".

jag avstår.

min bordsgranne intruerar mig att att luta sitsen framåt så blir det bättre men det är en sån här stol med fler spakar än en normalbegåvad massageapparat, jag går bet, sitter krum.

förövrigt har jag märkt att det är bra att vara ifrån dem i livet man älskar mest. hunden har fått dagmatte och när jag hämtar i kvällningen är det både handtag, famntag, klapp och kyss, vi behövde en paus helt enkelt. nu sover både han och jag gott om natten, utmattade efter dagens intryck och sociala boxningsmatch, en jabb här och där och sen ducka.

det gäller att vara en riktigt slugger när man kommer i nya salongen, det vet både hunden och jag.

i den bästa av världar är livet en kafferast

återigen på en kreativ arbetsplats, återigen i ett kontorslandskap. det är raka rader, flimrande lysrör och såkallat ergonomiska stolar. jag gör som vanligt, undrar var man kan inta siesta och var dimmern finns. tittar jag upp från min skärm ser jag endast baksidan på skärmen mitt emot.

när det handlar om goda exempel måste jag här hänvisa till mig själv.

när ska de förstå?

jag tar tillbaka allt

nu förstår jag.

nu förstår jag kris i småbarnsåren och take away mat. nu förstår jag skippade träningstider och obefintligt sexliv. jag fattar hur man får musarm, förkylningar och att man blir misantrop i kollektivtrafiken. urtvättade underkläder med slappa resår, fredagsmys i soffan och lampan som släcks kl 22. senast. jag förstår hur man drunknar i matlådor, dåligt samvete, utbrott på barnen på ica, småpikar till sambon, orakade ben, magsårstabletter, tömma diskmaskinen, flagnat nagellack, halvfabrikat, all inclusive semester, torktumlarludd och hur man mitt i allt det där tappar bort sina drömmar och bilden man en gång hade av ett balanserat och harmoniskt liv.

ni som jobbar 9-5 och har en familj samtidigt, hatten av. för mig har det gått tre dagar och jag är slut som artist när jag kommer hem. och då har jag ändå bara mig själv och hunden att ta hand om.

and that's enough.

nytt jobb

första dan.